våffeltoffeldagen...
magkramp och obalans
jag får verkligen betala nu, med hög ränta.
trots än att jag lärt mig mycket av att gå igenom det här jävla pisshelvetet så är det så oerhört bittert och sorgligt att varje jävla dag behöva lida sviterna av att ha pajjat sig själv under så lång tid. jag är trasig och det KÄNNS. jag är proppmätt med ballongmage och råångest på morgonen när jag vet att jag egentligen mest av allt borde sätta mig i lugn och ro och njuta av god frukost. livrädd för att äta, inte äta, äta för mycket, äta fel, få ont i magen och bla bla bla...jag kanske är galen som gör den här resan själv ibland undrar jag men samtidgt så blir jag så sur på mig själv för jag rodde ju hit i min jävla anorexiabåt helt på egen hand så även om den båten sjönk så har jag väl snart käkat tillräckligt mycket kokosnötter för att orka simma från den här ön själv också...även om jag alltid hatat att simma men gillat att ro...
stackars lilla kroppen tänker jag nu. usch vad den kämpat ochusch vad jag kämpat emot. den vill ju bara vara glad och leva, överleva, vara glad, men har nekats, tuktats och plågats dag och natt ut och in pp och ner till att göra helt tvärtemot vad den är till för...ingen rast ingen ro, ingen mat ingen sömn, massa spring och till ingen jävla nytta...
den erergi man får av att vara duracellkanin är dessutom helt värdelös...Andy warhol uttryckte det rätt bra i sin biografi fast refererade till DIetPills istället men det är ju samma sak...fejkenergi...
han sa nåt i stil med att Bantningspiller får dig aktiverad, hyperenergisk och manisk men du orkar bara göra helt irrelevanta ovettiga saker som att städa, planlöst irra omkring eller lyfta tunga saker...och det är ju precis vad det handlar om...som att tillföra ström till en lampa...visst den lyser sålänge den får batterikraft men den kan absolut inget annat än det, att lysa alltså...ungefär så funkar anorexi också...du kan ticka på som ett jävla klockur tick tack tick tack tick tack, men precis som klockan går och går och inte kommer någonstans så står du och stampar i dina jävla måsten, tvångsbeteenden vanor och plikter. låst till att lyda och följa röster för att behålla en kontroll som är inbillad men som i slutändan enbart kontrollerar dig att göra precis inget av det du egentligen ville från början...
urverk går sönder och lampor slocknar och går, de kan man byta ut, det kan man inte med kroppar...de måste lagas och att lagas gör ont speciellt om man ska göra det själv utan läkarexamen och smärtstillande mediciner. jag har lagat mig själv genom att flytta hem till goda själars värme och lag och trotsa varenda demonjävel i skallen. jag rekomenderar inte min väg till någon annan, men jag gör hellre det här själv, vägrar bli omyndigförklarad, sjukskriven eller proppad med knark och piller av myndiga män i vita rockar. jag vet bäst, jag kan själv, jag är för smart för det här, smartare än anorexia...det ni...det krävs ganska mycket hjärnkapacitet för att lyckas gå runt en sjukdom, överanalysera sönder den så pass att den faktiskt inte kan lura än längre...och det med en hjärnkapacitet som kanske motsvarar till halva den jag hade innan jag började ro mot min anorexiaö...
ibland förstår jag att jag blev sjuk, det var för jobbigt att va frisk. faktiskt lite skönt att idiotförklara sig själv och slippa tänka överhuvudtaget...tänka på annat än kalorier och plus och minus enkel matematik. tänk så praktiskt. slippa göra viktiga val i livet, uppfylla sina drömmar, ta hand om sig själv och följa alla livets måsten. bara räkna enkel algebra istället. plus minus, ett två tre fyra fem fast inte mer oj nu blev det för mycket bättre att hålla sig på noll för att vara på den säkra sidan och inte riskera att räkna fel...
för det är nog en anorektiskers absolut främsta egenskap. FEGHET. de litar inte på sig själva så de överlåter sig helt i sjukdomens händer. demonerna får bestämma istället och de säger ju nej till allt så praktiskt att slippa tänka själv, bara urskuldrande ursäkta sig med att nej jag kan inte det heller för då får jag ångest...och herregud alla som godtar lyssnar och köper de billiga tricken...ni är nog värre faktiskt...
nu snöade jag in igen sorry, inte meningen alls...men det triggar mig nåt så fruktansvärt att se folk styra sin kos mot dit jag har varit dit där jag dog och dit jag inte vill var på väg någonsn igen.
den där jävla ön har snott halva mig och jag som är kvar är idag lite bitter över det ja...inte för att jag dog utan för att det ska ta sån jävla tid att laga lappa ihop och bli hel igen när man väl bestämt sig. och att det ska göra s motarbetandes jävla ont. inte emo-ont i själen utan som i aj jag kan inte gå stå sova äta andas och bajsa normalt för att det gör ont, allt gör ont och känns fel hela tiden...
skit
skit på er, skit på allt, skit på jävla skiten för att jag är så skitfixerad.
i mitt nästa liv ska jag vara något som inte äter bajsar och skiter...
ett våffeljärn kanske...älskad framplockad och använd med kärlek endast en gång om året och sen brutalt innbränd, svart och oljig undanstoppad i nåt mörkt kyffe resterande 365 dagar om året (skottår räknat iallfall)
det vill jag va...ett våffeljärn, gammal hederlig modell, tung trött och sällan älskad men pålitilig när det väl gäller. och sen när jag varit det i hundra år vill jag va en ettrig liten elak och oberäknelig elvisp igen...
ät mig eller dö!
jag får verkligen betala nu, med hög ränta.
trots än att jag lärt mig mycket av att gå igenom det här jävla pisshelvetet så är det så oerhört bittert och sorgligt att varje jävla dag behöva lida sviterna av att ha pajjat sig själv under så lång tid. jag är trasig och det KÄNNS. jag är proppmätt med ballongmage och råångest på morgonen när jag vet att jag egentligen mest av allt borde sätta mig i lugn och ro och njuta av god frukost. livrädd för att äta, inte äta, äta för mycket, äta fel, få ont i magen och bla bla bla...jag kanske är galen som gör den här resan själv ibland undrar jag men samtidgt så blir jag så sur på mig själv för jag rodde ju hit i min jävla anorexiabåt helt på egen hand så även om den båten sjönk så har jag väl snart käkat tillräckligt mycket kokosnötter för att orka simma från den här ön själv också...även om jag alltid hatat att simma men gillat att ro...
stackars lilla kroppen tänker jag nu. usch vad den kämpat ochusch vad jag kämpat emot. den vill ju bara vara glad och leva, överleva, vara glad, men har nekats, tuktats och plågats dag och natt ut och in pp och ner till att göra helt tvärtemot vad den är till för...ingen rast ingen ro, ingen mat ingen sömn, massa spring och till ingen jävla nytta...
den erergi man får av att vara duracellkanin är dessutom helt värdelös...Andy warhol uttryckte det rätt bra i sin biografi fast refererade till DIetPills istället men det är ju samma sak...fejkenergi...
han sa nåt i stil med att Bantningspiller får dig aktiverad, hyperenergisk och manisk men du orkar bara göra helt irrelevanta ovettiga saker som att städa, planlöst irra omkring eller lyfta tunga saker...och det är ju precis vad det handlar om...som att tillföra ström till en lampa...visst den lyser sålänge den får batterikraft men den kan absolut inget annat än det, att lysa alltså...ungefär så funkar anorexi också...du kan ticka på som ett jävla klockur tick tack tick tack tick tack, men precis som klockan går och går och inte kommer någonstans så står du och stampar i dina jävla måsten, tvångsbeteenden vanor och plikter. låst till att lyda och följa röster för att behålla en kontroll som är inbillad men som i slutändan enbart kontrollerar dig att göra precis inget av det du egentligen ville från början...
urverk går sönder och lampor slocknar och går, de kan man byta ut, det kan man inte med kroppar...de måste lagas och att lagas gör ont speciellt om man ska göra det själv utan läkarexamen och smärtstillande mediciner. jag har lagat mig själv genom att flytta hem till goda själars värme och lag och trotsa varenda demonjävel i skallen. jag rekomenderar inte min väg till någon annan, men jag gör hellre det här själv, vägrar bli omyndigförklarad, sjukskriven eller proppad med knark och piller av myndiga män i vita rockar. jag vet bäst, jag kan själv, jag är för smart för det här, smartare än anorexia...det ni...det krävs ganska mycket hjärnkapacitet för att lyckas gå runt en sjukdom, överanalysera sönder den så pass att den faktiskt inte kan lura än längre...och det med en hjärnkapacitet som kanske motsvarar till halva den jag hade innan jag började ro mot min anorexiaö...
ibland förstår jag att jag blev sjuk, det var för jobbigt att va frisk. faktiskt lite skönt att idiotförklara sig själv och slippa tänka överhuvudtaget...tänka på annat än kalorier och plus och minus enkel matematik. tänk så praktiskt. slippa göra viktiga val i livet, uppfylla sina drömmar, ta hand om sig själv och följa alla livets måsten. bara räkna enkel algebra istället. plus minus, ett två tre fyra fem fast inte mer oj nu blev det för mycket bättre att hålla sig på noll för att vara på den säkra sidan och inte riskera att räkna fel...
för det är nog en anorektiskers absolut främsta egenskap. FEGHET. de litar inte på sig själva så de överlåter sig helt i sjukdomens händer. demonerna får bestämma istället och de säger ju nej till allt så praktiskt att slippa tänka själv, bara urskuldrande ursäkta sig med att nej jag kan inte det heller för då får jag ångest...och herregud alla som godtar lyssnar och köper de billiga tricken...ni är nog värre faktiskt...
nu snöade jag in igen sorry, inte meningen alls...men det triggar mig nåt så fruktansvärt att se folk styra sin kos mot dit jag har varit dit där jag dog och dit jag inte vill var på väg någonsn igen.
den där jävla ön har snott halva mig och jag som är kvar är idag lite bitter över det ja...inte för att jag dog utan för att det ska ta sån jävla tid att laga lappa ihop och bli hel igen när man väl bestämt sig. och att det ska göra s motarbetandes jävla ont. inte emo-ont i själen utan som i aj jag kan inte gå stå sova äta andas och bajsa normalt för att det gör ont, allt gör ont och känns fel hela tiden...
skit
skit på er, skit på allt, skit på jävla skiten för att jag är så skitfixerad.
i mitt nästa liv ska jag vara något som inte äter bajsar och skiter...
ett våffeljärn kanske...älskad framplockad och använd med kärlek endast en gång om året och sen brutalt innbränd, svart och oljig undanstoppad i nåt mörkt kyffe resterande 365 dagar om året (skottår räknat iallfall)
det vill jag va...ett våffeljärn, gammal hederlig modell, tung trött och sällan älskad men pålitilig när det väl gäller. och sen när jag varit det i hundra år vill jag va en ettrig liten elak och oberäknelig elvisp igen...
ät mig eller dö!
Ack Ack Moseb ACK e...
Där hittar ni mig invirad i tretton filtar och med stora lattemuggar i afton och i morgonkväll...
Vem fan sa att det var kul att dubbeljobba men nu har tillochmed jag fått nog av att så kallat "slappa" framför teven...
det funkar liksom inte...jag slappar i en timma, käkar god middag och dricker rödvin, sen får jag tuppjuck snor resten av Linnsans glass i frysen, blir sockerhög och panikmanistädar hela huset och puttsar skurar skrubbar varenda golvlist och vartenda dörrhandtag och lampknapp fri från fettiga flottiga fingeravtryck och gammal handsvett.
så slapp e jag...sen kör jag pilates mitt i natten, klättrar lite på väggarna, skurar toaletten igen och ärtar runt som den värsta iller på ren och dålig koks...
jag blir knäpp av sprit...ge mig inte sprit...jag kan inte hantera socker, vare sig i jäst eller ojäst form, jag blir manisk, tappar kontakten med verkligheten och bara loosar greppet helt enkelt.
jag är en såndär skittrist brud som borde leva på gåslever ägg och ramlösa för att må bra egentligen, men jag hatar det, så jag får bedriva kamp mot min labila blodsockerkurva varje dag istället...jag antar att det är därför jag ibland ger intryck av att vara fem år, ibland femton och i bästa fall 25... det beror på i vilket stadium av förgiftning jag är. när jag knarkar så är jag inte så jävla glad, när jag avgiftas mår jag bättre och när jag är mitt i skiten så fattar jag ingenting så då är jag helt enkelt någon annan...
brrr usch läskigt det där.
jag känner en tjej som blev helt ren från sitt sockerberoende...la ner allt vad skiten hette och mår bättre idag än någonsin...jag börjar bli jävligt sugen på att göra samma resa, fast det känns lite för religiöst...för snart är jag så less på det här trixandet att jag är beredd att ge upp allt bubbel och alla drinkar i världen för att få ro i sinnet...
det kanske blir jag och björn gustafsson och dricka grönt thé som gäller tillsist iallfall...
Vem fan sa att det var kul att dubbeljobba men nu har tillochmed jag fått nog av att så kallat "slappa" framför teven...
det funkar liksom inte...jag slappar i en timma, käkar god middag och dricker rödvin, sen får jag tuppjuck snor resten av Linnsans glass i frysen, blir sockerhög och panikmanistädar hela huset och puttsar skurar skrubbar varenda golvlist och vartenda dörrhandtag och lampknapp fri från fettiga flottiga fingeravtryck och gammal handsvett.
så slapp e jag...sen kör jag pilates mitt i natten, klättrar lite på väggarna, skurar toaletten igen och ärtar runt som den värsta iller på ren och dålig koks...
jag blir knäpp av sprit...ge mig inte sprit...jag kan inte hantera socker, vare sig i jäst eller ojäst form, jag blir manisk, tappar kontakten med verkligheten och bara loosar greppet helt enkelt.
jag är en såndär skittrist brud som borde leva på gåslever ägg och ramlösa för att må bra egentligen, men jag hatar det, så jag får bedriva kamp mot min labila blodsockerkurva varje dag istället...jag antar att det är därför jag ibland ger intryck av att vara fem år, ibland femton och i bästa fall 25... det beror på i vilket stadium av förgiftning jag är. när jag knarkar så är jag inte så jävla glad, när jag avgiftas mår jag bättre och när jag är mitt i skiten så fattar jag ingenting så då är jag helt enkelt någon annan...
brrr usch läskigt det där.
jag känner en tjej som blev helt ren från sitt sockerberoende...la ner allt vad skiten hette och mår bättre idag än någonsin...jag börjar bli jävligt sugen på att göra samma resa, fast det känns lite för religiöst...för snart är jag så less på det här trixandet att jag är beredd att ge upp allt bubbel och alla drinkar i världen för att få ro i sinnet...
det kanske blir jag och björn gustafsson och dricka grönt thé som gäller tillsist iallfall...
att våga minnas...
plötsligt slår det mig
bränner till som en örfil över kinden, svider hettar bränns.
jag hade ett liv. jag var levande, jag var bra på allt jag tog mig för, jag vann, kom först, segrade, folk såg upp till mig, jag var en förebild, någon att avundas, drömma om att vara, beundra i smyg.
förträngt förträngt förträngt
allt det där är förträngt. enligt anorexin fanns inget liv innan sjukdomen. innan sjukdomen var allt fel. innan sjukdomen var allt fel och äckligt smutsigt smittat. så jävla dåligt resonemang egentligen, den där demonen suger på att marknadsföra sig själv, ändå lyder jag den blint, låter mig luras gång på gång på gång...hur dum får man bli egentligen.
jag skäms så otroligt mycket ibland för min jävla dumhet, för hur lättlluad och manipulerad jag varit...
tjejen som kunde allt själv och snappade snabbast av alla, lärde sig snabbt som fan och som alltid fick höra att hon var begåvad och talangfull utrotades till fördel av en demon vars endaste ena argument var du blir lyckligare om du har full kontroll och du utövar och får bevis på att din kontroll fungerar genom att hela tiden testa dig själv genom att göra allting bara en liten smula svårare och mer hårdare. om du kan plåga dig själv lite mer varje dag så vinner du en kamp...blir starkare och får ännu mer kontroll. det kan inte gå fel. du går på rätt väg och eftersom du är så stark så kan du inte misslyckas...
fine
lät ju som en bra deal liksom..och alla löften infriades. demonen hade rätt. kontrollen smakade bättre än all mättnad sömn och närhet i hela välden. känslan av totalkontroll var och blev genast viktigare än vänner kärlek karriär, jobb och skola. kontrollen kontrollerade mig tillsist så pass mycket att jag inte hade en gnutta jävla kontroll mer. den kontrollerade ju allt. hejdå kontroll. jag var slav under mitt kontrollbehov.
sen dagen då jag nästan dog i själen har allt varit en kamp. men det sorgligaste är att jag har blivit så dum. jag har glömt vem jag var. för tänk om jag tänkte på det idag. hur levande och bra jag var en gång. hur mycket mitt liv var värt. det skulle göra så ont att tänka på det så det är ju lättare att låstsas om att allt inanna sjukdomen inte finns, inte fanns, glömt e glömt och kommer aldrig mer tillbaka...
jag vågar fan inte minnas. jag skulle lägga mig som en döende igelkott som en boll på marken och grina med taggarna utåt och skrika om jag kunde minnas på riktigt. minnas att jag levde för cirkusdrömmen, att det jag gjorde faktiskt var ruskigt bra, men att jag sumpade det till fördel för svälten och att den drömmen aldrig mer kommer tillbaka...det är slut förbi, kommer aldrig mer igen. aldrig mer scenen aldrig mer rampljuset, aldrig mer glädjen över att nå nästa fysiska mål, klara att pressa kroppen ett steg till, våga testa nästa utmaning...gå ett steg längre, hoppa högre, rotera fortare snabbare längre farligare...
allt det där är borta...aldrig mer känna kicken av att nu har kroppen äntligen fattat nu gör jag faktiskt det här bra
jag har pajjat min kropp, fördärvat den för länge sen, är trasig ur funktion, lika livrädd inför tanken på mens som en prepubertal elvaåring...vågar inte ens vara vuxen kvinna...vill inte ha mer ansvar. vill sparka folk i ansiktet när de tittar på mig och säger att jag ser frisk ut...ser ut att må bra nu...så trevligt...nej jag kommer aldrig mer bli bra för jag dödade mig själv för den här sjukdomen, den tog ifrån mig allt och det kommer aldrig tillbaka så kalla mig frisk och du hånar den jag en gång var. som att rycka en mumie ur graven dansa runt med den, tappa en drink i huvet på den erbjuda den ett bloss på sin cigg och bli förvånad när den självantänder börjar brinna och blir till sotig aska...
när jag tänker så känns det så jävla meningslöst att ens försöka...hur ska jag väcka tjejen som dog, går det att blåsa liv i de döda...hur länge kan man vara död och komma tillbaka...folk blir ju hjärnskadade efter ett par minuter jag har varit död i flera år....blir jag någonsin mig själv igen...går det ens... går det ens med all blodpudding i hela världen? till vilken nytta? för att komma tillbaka helt och fortsätta se på när resten av världen ändå strävar efter att svälta ihjäl sig själva, hyllar knotor och ben champangedieter...
vill inte
de e så jävla svårt
men jag håller fast, jag håller fast vid en tre fyra vapen som snurrar i mitt huvud, fraser, människor och vapen...jag har ett par och de är värda mitt allt.
ibland går det åt helvete ändå. planen funkar inte allt blir fel, men då plockar jag fram mina hjärnvapen och låter de surra lite och sen kämpar jag vidare igen...
bla bla skitsamma.
jag dog för snart två år sen...mer snart tre faktiskt... och det är sorgligt att jag dog för jag var bra...jag vågar minnas mig själv lite nu och det gör ont...som att gråta tre år efter någons begravning för att det tog tid att fatta och smälta intrycken chocken. jag var en bra tjej som dog till fördel för ett monster. monstret lever vidare, tjejen är död.
men jag minns nu och det är sorgligt men mer äkta och sant än för bara några timmar sen. tjejen som dog var kvinna en gång, nu är hon bara en död tjej...
(ännu en gång vill jag tacka hanna fridén för att hon uppmärksammar smalhetsen i en krönika)
bränner till som en örfil över kinden, svider hettar bränns.
jag hade ett liv. jag var levande, jag var bra på allt jag tog mig för, jag vann, kom först, segrade, folk såg upp till mig, jag var en förebild, någon att avundas, drömma om att vara, beundra i smyg.
förträngt förträngt förträngt
allt det där är förträngt. enligt anorexin fanns inget liv innan sjukdomen. innan sjukdomen var allt fel. innan sjukdomen var allt fel och äckligt smutsigt smittat. så jävla dåligt resonemang egentligen, den där demonen suger på att marknadsföra sig själv, ändå lyder jag den blint, låter mig luras gång på gång på gång...hur dum får man bli egentligen.
jag skäms så otroligt mycket ibland för min jävla dumhet, för hur lättlluad och manipulerad jag varit...
tjejen som kunde allt själv och snappade snabbast av alla, lärde sig snabbt som fan och som alltid fick höra att hon var begåvad och talangfull utrotades till fördel av en demon vars endaste ena argument var du blir lyckligare om du har full kontroll och du utövar och får bevis på att din kontroll fungerar genom att hela tiden testa dig själv genom att göra allting bara en liten smula svårare och mer hårdare. om du kan plåga dig själv lite mer varje dag så vinner du en kamp...blir starkare och får ännu mer kontroll. det kan inte gå fel. du går på rätt väg och eftersom du är så stark så kan du inte misslyckas...
fine
lät ju som en bra deal liksom..och alla löften infriades. demonen hade rätt. kontrollen smakade bättre än all mättnad sömn och närhet i hela välden. känslan av totalkontroll var och blev genast viktigare än vänner kärlek karriär, jobb och skola. kontrollen kontrollerade mig tillsist så pass mycket att jag inte hade en gnutta jävla kontroll mer. den kontrollerade ju allt. hejdå kontroll. jag var slav under mitt kontrollbehov.
sen dagen då jag nästan dog i själen har allt varit en kamp. men det sorgligaste är att jag har blivit så dum. jag har glömt vem jag var. för tänk om jag tänkte på det idag. hur levande och bra jag var en gång. hur mycket mitt liv var värt. det skulle göra så ont att tänka på det så det är ju lättare att låstsas om att allt inanna sjukdomen inte finns, inte fanns, glömt e glömt och kommer aldrig mer tillbaka...
jag vågar fan inte minnas. jag skulle lägga mig som en döende igelkott som en boll på marken och grina med taggarna utåt och skrika om jag kunde minnas på riktigt. minnas att jag levde för cirkusdrömmen, att det jag gjorde faktiskt var ruskigt bra, men att jag sumpade det till fördel för svälten och att den drömmen aldrig mer kommer tillbaka...det är slut förbi, kommer aldrig mer igen. aldrig mer scenen aldrig mer rampljuset, aldrig mer glädjen över att nå nästa fysiska mål, klara att pressa kroppen ett steg till, våga testa nästa utmaning...gå ett steg längre, hoppa högre, rotera fortare snabbare längre farligare...
allt det där är borta...aldrig mer känna kicken av att nu har kroppen äntligen fattat nu gör jag faktiskt det här bra
jag har pajjat min kropp, fördärvat den för länge sen, är trasig ur funktion, lika livrädd inför tanken på mens som en prepubertal elvaåring...vågar inte ens vara vuxen kvinna...vill inte ha mer ansvar. vill sparka folk i ansiktet när de tittar på mig och säger att jag ser frisk ut...ser ut att må bra nu...så trevligt...nej jag kommer aldrig mer bli bra för jag dödade mig själv för den här sjukdomen, den tog ifrån mig allt och det kommer aldrig tillbaka så kalla mig frisk och du hånar den jag en gång var. som att rycka en mumie ur graven dansa runt med den, tappa en drink i huvet på den erbjuda den ett bloss på sin cigg och bli förvånad när den självantänder börjar brinna och blir till sotig aska...
när jag tänker så känns det så jävla meningslöst att ens försöka...hur ska jag väcka tjejen som dog, går det att blåsa liv i de döda...hur länge kan man vara död och komma tillbaka...folk blir ju hjärnskadade efter ett par minuter jag har varit död i flera år....blir jag någonsin mig själv igen...går det ens... går det ens med all blodpudding i hela världen? till vilken nytta? för att komma tillbaka helt och fortsätta se på när resten av världen ändå strävar efter att svälta ihjäl sig själva, hyllar knotor och ben champangedieter...
vill inte
de e så jävla svårt
men jag håller fast, jag håller fast vid en tre fyra vapen som snurrar i mitt huvud, fraser, människor och vapen...jag har ett par och de är värda mitt allt.
ibland går det åt helvete ändå. planen funkar inte allt blir fel, men då plockar jag fram mina hjärnvapen och låter de surra lite och sen kämpar jag vidare igen...
bla bla skitsamma.
jag dog för snart två år sen...mer snart tre faktiskt... och det är sorgligt att jag dog för jag var bra...jag vågar minnas mig själv lite nu och det gör ont...som att gråta tre år efter någons begravning för att det tog tid att fatta och smälta intrycken chocken. jag var en bra tjej som dog till fördel för ett monster. monstret lever vidare, tjejen är död.
men jag minns nu och det är sorgligt men mer äkta och sant än för bara några timmar sen. tjejen som dog var kvinna en gång, nu är hon bara en död tjej...
(ännu en gång vill jag tacka hanna fridén för att hon uppmärksammar smalhetsen i en krönika)
Om Detox!!!
herregud jag fick en kommentar som gjorde mig helt galen och upprörd!
NI TROR VÄL FÖR BLANKASTE VANVETTIGA LIVET INTE ATT JAG MENAR VATTENDIET OCH SVÄLT NÄR JAG SKRIVER ATT JAG DETOXAR!!!???? VA GÖR NI DET? NEHE DET GÖR NI VÄL INTE!
THOSE DAYS ARE OVER!!!!
jag har aldrig någonsin never ever ever varit så urbota dum och korkad att jag druckit vatten och inte käkat för att gå ner i vikt. ALDRIG!!!!
när jag skriver detox så menar jag att äta ordentligt, inget mixtrande, inget byta ut hit eller dit, detox är att äta fem mål mat om dan bestående av riktig mat och utesluta all skit och då menar jag ALL SKIT!
ingen jävla alkohol, inga jävla landgångsmackor, inga kakor och bullar och godis och läsk och allt sånt skit som varenda kotte vet från början att man inte mår så jävla najs av att käka.
grejen är att jag gillar alkohol, kakor, läsk, MACKOR och allt sånt skit precis som de flesta gör...så då sätter man igång att mixtra för att få ekvationen att gå ihop...byter ut en varm vällagad måltid mot en ostochskinkmacka, hoppar över frukosten till fördel för en croissant eller en kanelbulle, skiter i middag för att man ska dricka massa drinkar och öl och käka chips...men hallå allt det där säger ju sig självt, det är skitdumt och man går sönder i längden av att hålla på sådär...eller så kan man äta precis allt i hela världen och träna som en galning för att hålla kroppen i balans...yeha right...vem orkar hinner det...
så smartast av allt är att ÄTA MAT. ät mat, ät frukost lunch och middag, massa mellanmål och ät er mätta! jag är ingen jävla Anna Skipper jag är bara medveten om att alla friska kroppar är friska för att de får bränsle, riktigt bränsle och inte massa skit, då mår de bra, ser bra ut och beter sig bra.
jag lever inte som jag lär alltid men jag har lagt ner allt vad rom och cola till middag heter...jag vill leva lite mer kvalitativt än så tack! helig är blodpuddingen, middagen och energin den ger kroppen till dagen därpå. sluta vara rädda för mat. det finns inga mirakeldieter bara sunt förnuft. ät regelbundet, ät riktig mat och ät er mätta!
och sist men inte minst HÅLL ER SKITLÅNGT BORTA FRÅN ALLT VAD LIGHTSKIT HETER!
ALLA SOM DRICKER LIGHTLÄSK ÄR FETA, SE ER OMKRING, DE ÄR PLUFFSIGA IKKE VÄLMÅENDE OBALANSERADE DESILLUSIONERADE STACKARE SOM TROR ATT VÄGEN UR FETMA HETER HÄLLA I SIG MER SKIT SOM DE INTE VET VAD DET GÖR MED DERAS KROPPAR.
det finns inget light argument i hela världen som jag köper. light är bajs och ni blir bara fetare av det, no bullshit, fetare eller fulla med ångest och skit.
och missförstå mig rätt. det är fullt möjligt att leva på en osund diet bestående av godis kakor och bullar hela dan...vissa klarar av det. jag gör det inte, jag kan inte bara äta en kanelbulle och en ta en latte till frulle jag skulle dö. jag behöver riktig mat. jag kan inte peta i en sallad till lunch till fördel för en brakmiddag bestående av oxfile stripps och bearnaissås på kvällen, jag behöver äta mat hela tiden för att må bra. alla behöver inte det. de kan spara sig hit och dit och glömma måltider till höger och vänster och fungera som normala människor för det. jag kan inte det jag skulle falla ihop och dö, inte kunna tänka jobba gå nothing belive it!
så tro aldrig mer att jag propagerar för svält när jag menar detox! please! jag marknadsför liksom inte ätstörningar här, jag marknadsför inte spritdieter, jag marknadsför ett värdigt jävla liv för alla och den börjar med mat....
apropå ballongmagen...nu är den tydligen en folksjukdom också...
kalla det vad ni vill jag kallar det fortfarnde sunt förnuft...
NI TROR VÄL FÖR BLANKASTE VANVETTIGA LIVET INTE ATT JAG MENAR VATTENDIET OCH SVÄLT NÄR JAG SKRIVER ATT JAG DETOXAR!!!???? VA GÖR NI DET? NEHE DET GÖR NI VÄL INTE!
THOSE DAYS ARE OVER!!!!
jag har aldrig någonsin never ever ever varit så urbota dum och korkad att jag druckit vatten och inte käkat för att gå ner i vikt. ALDRIG!!!!
när jag skriver detox så menar jag att äta ordentligt, inget mixtrande, inget byta ut hit eller dit, detox är att äta fem mål mat om dan bestående av riktig mat och utesluta all skit och då menar jag ALL SKIT!
ingen jävla alkohol, inga jävla landgångsmackor, inga kakor och bullar och godis och läsk och allt sånt skit som varenda kotte vet från början att man inte mår så jävla najs av att käka.
grejen är att jag gillar alkohol, kakor, läsk, MACKOR och allt sånt skit precis som de flesta gör...så då sätter man igång att mixtra för att få ekvationen att gå ihop...byter ut en varm vällagad måltid mot en ostochskinkmacka, hoppar över frukosten till fördel för en croissant eller en kanelbulle, skiter i middag för att man ska dricka massa drinkar och öl och käka chips...men hallå allt det där säger ju sig självt, det är skitdumt och man går sönder i längden av att hålla på sådär...eller så kan man äta precis allt i hela världen och träna som en galning för att hålla kroppen i balans...yeha right...vem orkar hinner det...
så smartast av allt är att ÄTA MAT. ät mat, ät frukost lunch och middag, massa mellanmål och ät er mätta! jag är ingen jävla Anna Skipper jag är bara medveten om att alla friska kroppar är friska för att de får bränsle, riktigt bränsle och inte massa skit, då mår de bra, ser bra ut och beter sig bra.
jag lever inte som jag lär alltid men jag har lagt ner allt vad rom och cola till middag heter...jag vill leva lite mer kvalitativt än så tack! helig är blodpuddingen, middagen och energin den ger kroppen till dagen därpå. sluta vara rädda för mat. det finns inga mirakeldieter bara sunt förnuft. ät regelbundet, ät riktig mat och ät er mätta!
och sist men inte minst HÅLL ER SKITLÅNGT BORTA FRÅN ALLT VAD LIGHTSKIT HETER!
ALLA SOM DRICKER LIGHTLÄSK ÄR FETA, SE ER OMKRING, DE ÄR PLUFFSIGA IKKE VÄLMÅENDE OBALANSERADE DESILLUSIONERADE STACKARE SOM TROR ATT VÄGEN UR FETMA HETER HÄLLA I SIG MER SKIT SOM DE INTE VET VAD DET GÖR MED DERAS KROPPAR.
det finns inget light argument i hela världen som jag köper. light är bajs och ni blir bara fetare av det, no bullshit, fetare eller fulla med ångest och skit.
och missförstå mig rätt. det är fullt möjligt att leva på en osund diet bestående av godis kakor och bullar hela dan...vissa klarar av det. jag gör det inte, jag kan inte bara äta en kanelbulle och en ta en latte till frulle jag skulle dö. jag behöver riktig mat. jag kan inte peta i en sallad till lunch till fördel för en brakmiddag bestående av oxfile stripps och bearnaissås på kvällen, jag behöver äta mat hela tiden för att må bra. alla behöver inte det. de kan spara sig hit och dit och glömma måltider till höger och vänster och fungera som normala människor för det. jag kan inte det jag skulle falla ihop och dö, inte kunna tänka jobba gå nothing belive it!
så tro aldrig mer att jag propagerar för svält när jag menar detox! please! jag marknadsför liksom inte ätstörningar här, jag marknadsför inte spritdieter, jag marknadsför ett värdigt jävla liv för alla och den börjar med mat....
apropå ballongmagen...nu är den tydligen en folksjukdom också...
kalla det vad ni vill jag kallar det fortfarnde sunt förnuft...
Nu börjar jag tamejfan glädjetjuta...
jag blir så jävla rörd att att jag har svårt att hålla tillbaka tårarna och får skylla på solen i ögonen genom de enorma panoramafönstrena på kontoret...
jag har hyllat den här tjejen förut men det tåls tamejfan att göra igen, gång på gång på gång!!!!
Om ni fattade hur jävla glad jag blir av att läsa DET HÄR>>>>
om ni bara fattade. Det är som att få ett hårt slag rakt över ansiktet knivskarpt riktat åt min äckliga anorexidemon. Ett stenhårt slag i ansiktet på den som tror hon är jag och vägrar släppa taget men en hyllning till den jävla tjej som dog till hennes egocentriska fixerings skull och inte hittar tillbaka ut.
Ni är typ flera hundra människor som känner mig som en ganska svag, vinglig och lite feg anorexifitta med största fokus på fysisk balans och obalans. jag vill dö när jag tänker på det. För den där jävla räkan är inte jag. En gång var jag en tjej som hade brottat ner varenda en av er verbalt och fysiskt, kastat upp er på axeln och burit er till Nordpolen om det behövts, eller slagits för er med blodhundar om ni bett mig. Idag är jag en livrädd jävla hare som inte törs krypa fram ur mitt gryt om jag räknade fel på kalorierena till morgonvällingen. Det är inget jävla liv. Mitt liv styrs av känslan jag får av att ta på mig en tröja eller ett par jeans. Känns de fel är jag fel och då får jag inte leva så jag tassar på tå inför demonerna och lyder deras minsta vink för att ens våga mig ut bland er andra dödliga.
Det Hanna Fridén skriver i sin krönika är så jävla riktat till mig, er och alla andra dumma jävla fittanorektiker därute. Ett bevis och en uppmaning på att ta tillbaka era jävla liv. För det ÄR tusen gånger bättre, trevligare och mer värdigt att leva i en kropp som fungerar utan att gå balansgång. En kropp med hjärna, hjärta och hormoner som inte har enda fokus på mat svält eller överlevnad.
jag är ingen människa, jag är en maskin och min maskin är inte kompatibel med mitt liv och inte heller med samhället. min maskin borde stå på ett slott i versailles och underhållas av hovdamer. min maskin kan inte bestämma själv och är så urrbota korkad att den inte förmår äta gå stå och ta sig till jobbet själv. egentligen behöver den hjälp med allt och det är patetiskt.
att väga 43 kilo är inget liv, att våga väga 60 är att visa att man vågar ta plats inte bara fysiskt men också psykiskt och det finns en uppsjö av possitiv feedback som kommer med de där kilona. tor mig. jag vet. jag minns. min kropp minns även om min hjärna försöker glömma radera och ljuga och säga att allt var annorlunda.
så kom ihåg det. ronnie räkan är en skugga av mitt forna jag, en jävla skugga. ful äcklig trött och vidrigt egofixerad. skit i henne. skit i henne och fråga henne var hon gömmer sitt sanna jag. slå på hennes tunna genomskinliga skal och tvinga fram den där andra tjejen istället. tjejen som dog. kanske kommer hon aldrig tillbaka men ni kan väl åtminstone hedra hennes jävla minne! påminn mig om att hon finns. för räk-demonen vill att jag ska glömma!
jag har hyllat den här tjejen förut men det tåls tamejfan att göra igen, gång på gång på gång!!!!
Om ni fattade hur jävla glad jag blir av att läsa DET HÄR>>>>
om ni bara fattade. Det är som att få ett hårt slag rakt över ansiktet knivskarpt riktat åt min äckliga anorexidemon. Ett stenhårt slag i ansiktet på den som tror hon är jag och vägrar släppa taget men en hyllning till den jävla tjej som dog till hennes egocentriska fixerings skull och inte hittar tillbaka ut.
Ni är typ flera hundra människor som känner mig som en ganska svag, vinglig och lite feg anorexifitta med största fokus på fysisk balans och obalans. jag vill dö när jag tänker på det. För den där jävla räkan är inte jag. En gång var jag en tjej som hade brottat ner varenda en av er verbalt och fysiskt, kastat upp er på axeln och burit er till Nordpolen om det behövts, eller slagits för er med blodhundar om ni bett mig. Idag är jag en livrädd jävla hare som inte törs krypa fram ur mitt gryt om jag räknade fel på kalorierena till morgonvällingen. Det är inget jävla liv. Mitt liv styrs av känslan jag får av att ta på mig en tröja eller ett par jeans. Känns de fel är jag fel och då får jag inte leva så jag tassar på tå inför demonerna och lyder deras minsta vink för att ens våga mig ut bland er andra dödliga.
Det Hanna Fridén skriver i sin krönika är så jävla riktat till mig, er och alla andra dumma jävla fittanorektiker därute. Ett bevis och en uppmaning på att ta tillbaka era jävla liv. För det ÄR tusen gånger bättre, trevligare och mer värdigt att leva i en kropp som fungerar utan att gå balansgång. En kropp med hjärna, hjärta och hormoner som inte har enda fokus på mat svält eller överlevnad.
jag är ingen människa, jag är en maskin och min maskin är inte kompatibel med mitt liv och inte heller med samhället. min maskin borde stå på ett slott i versailles och underhållas av hovdamer. min maskin kan inte bestämma själv och är så urrbota korkad att den inte förmår äta gå stå och ta sig till jobbet själv. egentligen behöver den hjälp med allt och det är patetiskt.
att väga 43 kilo är inget liv, att våga väga 60 är att visa att man vågar ta plats inte bara fysiskt men också psykiskt och det finns en uppsjö av possitiv feedback som kommer med de där kilona. tor mig. jag vet. jag minns. min kropp minns även om min hjärna försöker glömma radera och ljuga och säga att allt var annorlunda.
så kom ihåg det. ronnie räkan är en skugga av mitt forna jag, en jävla skugga. ful äcklig trött och vidrigt egofixerad. skit i henne. skit i henne och fråga henne var hon gömmer sitt sanna jag. slå på hennes tunna genomskinliga skal och tvinga fram den där andra tjejen istället. tjejen som dog. kanske kommer hon aldrig tillbaka men ni kan väl åtminstone hedra hennes jävla minne! påminn mig om att hon finns. för räk-demonen vill att jag ska glömma!
fiskägg och fläskblod
jag känner mig som första mannen på månen i afton
jag vet inte om jag förvånade mig själv eller Linnsan mest ikväll när jag föreslog att vi skulle äta blodpudding och lingonsylt till middag...
för ett år sen hade det varit lika otänkbart som att hoppa utan fallskärm från 11 våningen och tro att det skulle gå bra
nu gick det typ hur bra som helst...ingen backup, inga garantier, inget kompensationstänkande ingenting, inte ens ett glas vin till för att lugna nerverna inför prestationen...
blodpudding med lingonsylt och kaviarmacka på hårt bröd var typ lika gott som pilgrimmsmusslor i saffranssås och iskallt bubbel till...lika gott lika självklart!
jag känner mig inte som första mannen på månen. jag är första mannen på månen!
sug min klo! och hell fiskägg och fläskblod!
jag vet inte om jag förvånade mig själv eller Linnsan mest ikväll när jag föreslog att vi skulle äta blodpudding och lingonsylt till middag...
för ett år sen hade det varit lika otänkbart som att hoppa utan fallskärm från 11 våningen och tro att det skulle gå bra
nu gick det typ hur bra som helst...ingen backup, inga garantier, inget kompensationstänkande ingenting, inte ens ett glas vin till för att lugna nerverna inför prestationen...
blodpudding med lingonsylt och kaviarmacka på hårt bröd var typ lika gott som pilgrimmsmusslor i saffranssås och iskallt bubbel till...lika gott lika självklart!
jag känner mig inte som första mannen på månen. jag är första mannen på månen!
sug min klo! och hell fiskägg och fläskblod!
Nu får det vara nog snart...
man kan frysa så att det gör fysiskt ont....känner ni känslan...som om man svalt ett isberg som vägrar smälta
nu dricker jag varm pulverblåbärssoppa med riktiga blåbär i, det liknar små harlortar. och plötsligt går jag från att vara titanic på grund till nån jävla tuk tuk i sahara. jag håller på att förvandlas till en reptil...helt säkert...en växelvarm orm, fattas bara att jag börjar ömsa skinn också.
jag tror faktiskt att jag ska va hemma från jobbet på riktigt idag. men jag kommer bli galen av rastlöshet, klättra på väggarna, längta ut i friheten....måste ändå till apoteket för eller senare, har snart knaprat i mig Linnsans hela meducinskåp.
Moder föreslog Lunch på stan. Det kanske vore bra. men jag vet inte om jag pallar. Hon gör mig sä jävla knäckt och ledsen varje gång jag träffar henne nu. Det kanske är jag som beter mig barnsligt, jag önskar att det vore så. Men jag har en känsla av att så inte är fallet. Enligt mamma så ligger räddningen för min del i psykvården...hajjar ni, vilket skämt...har någon läst Hannah Greens "Ingen dans på Rosor"? I så fall gör det! Där står ganska kort och koncist välformulerat vad som händer med folk som man spärrar in på mentalsjukhus.
För ett år sen ansåg jag mig fortfarande ha läget någorlunda under kontroll, jag minns att jag var pigg glad och hade massa energi och tyckte att jag käkade som häst trots att vågen bara fortsatte peka neråt. Clownvågen, kallade jag den för. Den där jävla clownvågen. För inte kunde väl jag fullt påklädd i dubbla alger ylletröjor och skor väga 39 kilo...nehe...inte en chans...den visade minst tio kilo fel, haha den lilla clownvågen som försökte lura mig, men nejrå jag lät mig inte luras. Jag hade kontroll!!!!
Någonstans visste jag ju ändå att det var på väg åt helvete. Jag fick ju inte träna alla mer, varnenda vänjävel drog sig skickligt undan. jag drog mig undan. Allt socialt umgänge innebar ju att man var tvungen att konsumera mat för att orka, och jag kunde ju inte äta. Och åt jag inte så orkade jag inte vara social, så då satt jag hellre hemma och svalt istället. Tills jag fick jobbet!
Från att vara cirkusartist i topform till att göra inget alls, var ingen lätt omställning, så när jag fick det där sketna caféjobbet så la jag in full växel på det istället. som mest jobbade jag väl 280 timmar på en månad. SJÄLV. sprang med diskbackar och släpade tunga ölfat, kånkade in och ut på den jävla uteserveringen...jag tränade som en maskin fortfarande fast på jobbet. Frågan är om det inte hade varit skonsammare mot mig och min kropp att fortsätta låta mig träna...där kunde de ju tvinga mig att sluta iallfall, på jobbet fanns det ingen som visste att jag tvångsmässigt släpade läsk och ölbackar upp för trapporna om nätterna bara för att lindra ångesten...
Men ändå. Jag hade hopp. Jag visste att allt var på väg åt fanders men jag minns att jag tänkte hela tiden att när jag inte orkar själv längre, då kan jag ju alltid kasta in handduken och lägga in mig. Jag förlitade mig på att det fanns en räddning i psykvården helt enkelt.
När den dagen kom var det ju inte riktige som jag hade tänkt mig. Jag blev inskriven på ett kockobenghem eller en Gaga-anstalt som de så fint kallar det för i Danmark. Jag skulle dela rum med en krigsskadad kvinna som dunkade huvudet i väggen oavbrutet dagarna i ända och två arabbrudar som snackade i mobiltelefon högljutt på arabiska 24/7 med sina respektive. Skrek och grät mest faktiskt.
När det vankades lunch och middag fick jag själv lägga upp maten på tallriken. Tog ett berg med broccoli eller grönsallad och åt glupskt, bad tillochmed om mer. Personalen som aldrig haft en anorexipatient förut fattade ingenting och tyckte jag var duktig som käkade så bra. De hade inte en chans mot mig, jag behövde inte ens anstränga mig för att lura dem. Efter en vecka hade jag trots att jag åt så "duktigt" varje dag loosat tre kilo till. Det var faktiskt första gången jag blev skraj på riktigt för då kom domen.
"300 gram ner till och du blir tvångsinlagd med restriktioner"
det betydde på svenska och för de som inte är insatta att om jag nu gick ner 300 gram till så skulle de placera mig i rullstol och sängläge tills jag ätit upp mig de där tio kilona som krävdes för att häva lagen om tvångsvård igen.
då skrev jag ut mig.
fattade att om jag inte skärpte mig nu så skulle jag ruttna bort därinne. ruttna på Gaga-anstalten. Så jag rymde drog stack, tog mitt pick och pack och gick åt en skitstor glass till att börja med. och sen dess har det väl gått uppåt i sakta men ganska säkert mak...
några vändor upp och ner har jag väl hunnit med visserligen men skräcken för att någon ska tvinga mig att stå näck och huttra på en jävla våg på ett psykhem igen är så stark att jag hellre croissanter och leverpastejsmackor än låter ångesten styra när jag känner att jag ligger för lågt. det är säkert inte rätt väg det heller men jag är livrädd för psykvården.
bortser man från mig dessutom så har jag ju en ganska fin drös med vänner som låtit sjukskriva sig, läggas in, få mediciner gått i terapi och bla bla bla...ingen inte en endaste en av dem har blivit ett skvatt bättre. de flesta rasar djupare ner i skiten när de får sina diagnoser och sen har den svårt att ta sig ur hela helvetesspiralen av kösystem, psykologer och behandlingshem.
jag lät mig aldrig sjukskrivas. jag vägrade. jag kanske är naiv men någonstans så tror jag fortfarande på att alla ansvarar för itt eget välmående och sin egen hälsa och att det någonstans handlar om inställning. man kan inte sura och klaga på att livet suger varje gång det regnar. det är som att spela på lotto och vägra leva och vara glad för att man aldrig vinner. det hänger fan på en själv. sen att vi alla har olika förutsättningar att hitta lycka och må bra det är en helt annan sak. livet är grymt orättvist. men om man inte börjar med att ändra på sin egen inställning kommer man fan ingenstans ändå...oavsett hur mycket läkar eller psykologhjälp och piller du får.
nu är min blåbärsharlortsoppa kall...måste mikra den nu och kanske ta den där lunchen med mamma iallfall. ibuprofenen har kickat in och jag börjar få en någorlunda stabil kroppstemperatur, inte valrossvarm inte kinesisknakenhundskall...
nu är klockan snart nio, det här är den bästa tidspunkten på hela dygnet...för nu lyser solen in i ögonen på mig genom köksfönstret.
ha en underbar dag allihopa
Grinolla =P
jag skyller på regnet, vädret, lågtrycket, virusangreppet i don´t know
men idag är jag verkligen tre år gammal och det är jävligt synd om mig...
(bilden snodd från snubbens blogg)
men idag är jag verkligen tre år gammal och det är jävligt synd om mig...
(bilden snodd från snubbens blogg)
Snabbfika /Snabbsammanbrott
Jag hann med båda på en timma!
Effektivt va?
först träffade jag en riktig feel-goodfriend för en snabbfika i Gröndal, det var mycket trevligt
sen träffade jag ett styck moder för snabbt överlämnande av hostmedicin, det var mycket otrevligt
alla som passerade Liljeholmens Gröna Konsum idag vid halv två snåret, ja det var jag som stod och grät som en femåring så tårarna sprutade med två konsumkassar i handen fulla av typ ...soyamjölk...
jag funderar starkt på att säga upp kontakten med min mor på riktigt, eller skicka henne i behandling, för det är fan inte jag som är mongo i den här microfamiljen det är hon. Hon beter sig som en barnrumpa och jag härmar henne och då blir hon sur för att jag är omogen och inte kan hantera mitt liv på ett vuxet sätt...look shos bloody fucking talking liksom...
jag är så arg så arg så jag vill hugga ved så träflisorna sprutar som gnistrande eld FÖR HON FATTAR INGENTING
jag vet jag vet jag låter som en pubertal tonåring och det är jag kanske på vissa plan sure, men det ger fan inte min mamma rätt att bete sig som ett dagisbarn för det. Hon är som en treåring i trotsåldern, fullkomligt pissomöjlig att kommunicera med och många gånger förstår jag min far som bara i rent provokativt syfte retade gallfeber på henne bara för att få en reaktion...men det får man inte...hon är kallare än isdrottningen
nånstans så fattar jag varför jag blev så sjuk, för det enda som fått henne att mjukna i mitt hittills ganska långa liv är fan när jag var så vidrigt nersvulten att jag liknade en grottmännsika som övervintrat ensam under gran och inte ätit annat än gul snö på hela vintern. då lyssnade hon tamejfan.
not anymore
och jag pallar inte köra samma kommunikationsstrategi en gång till, vem fan vill se ut som ne benget i sommar liksom så då får hon fan hållas bäst hon vill på egen hand bara jag slipper tanten.
DUMMA DUMMA DUMMA DIG MAMMA! FATTAR DU INTE ATT JAG BARA VILL BLI ÄLSKAD MEN DU SEEEEEEER MIG JU INTE
*mera femåringsgråt nu*
jaja, jag gjorde inte fel iallfall som jag skulle gjort förut, istället för att gå hem och sätta mig och sura och dricka jalape¨novattenspad till middag åkte jag hem och lagade kycklingwok...
för aldrig mera jävla hispan, aldrig mer, jag får va hur besviken jag vill på kära moder, men jag tänker inte bete mig som en trotsig treåring och förlita mig på att gubbjävlarna med fula piller och gröna rockar hjälper mig för det gör de garanterat inte,
sorry för ordspyan, men det var tvunget att komma ut någonstans...
Effektivt va?
först träffade jag en riktig feel-goodfriend för en snabbfika i Gröndal, det var mycket trevligt
sen träffade jag ett styck moder för snabbt överlämnande av hostmedicin, det var mycket otrevligt
alla som passerade Liljeholmens Gröna Konsum idag vid halv två snåret, ja det var jag som stod och grät som en femåring så tårarna sprutade med två konsumkassar i handen fulla av typ ...soyamjölk...
jag funderar starkt på att säga upp kontakten med min mor på riktigt, eller skicka henne i behandling, för det är fan inte jag som är mongo i den här microfamiljen det är hon. Hon beter sig som en barnrumpa och jag härmar henne och då blir hon sur för att jag är omogen och inte kan hantera mitt liv på ett vuxet sätt...look shos bloody fucking talking liksom...
jag är så arg så arg så jag vill hugga ved så träflisorna sprutar som gnistrande eld FÖR HON FATTAR INGENTING
jag vet jag vet jag låter som en pubertal tonåring och det är jag kanske på vissa plan sure, men det ger fan inte min mamma rätt att bete sig som ett dagisbarn för det. Hon är som en treåring i trotsåldern, fullkomligt pissomöjlig att kommunicera med och många gånger förstår jag min far som bara i rent provokativt syfte retade gallfeber på henne bara för att få en reaktion...men det får man inte...hon är kallare än isdrottningen
nånstans så fattar jag varför jag blev så sjuk, för det enda som fått henne att mjukna i mitt hittills ganska långa liv är fan när jag var så vidrigt nersvulten att jag liknade en grottmännsika som övervintrat ensam under gran och inte ätit annat än gul snö på hela vintern. då lyssnade hon tamejfan.
not anymore
och jag pallar inte köra samma kommunikationsstrategi en gång till, vem fan vill se ut som ne benget i sommar liksom så då får hon fan hållas bäst hon vill på egen hand bara jag slipper tanten.
DUMMA DUMMA DUMMA DIG MAMMA! FATTAR DU INTE ATT JAG BARA VILL BLI ÄLSKAD MEN DU SEEEEEEER MIG JU INTE
*mera femåringsgråt nu*
jaja, jag gjorde inte fel iallfall som jag skulle gjort förut, istället för att gå hem och sätta mig och sura och dricka jalape¨novattenspad till middag åkte jag hem och lagade kycklingwok...
för aldrig mera jävla hispan, aldrig mer, jag får va hur besviken jag vill på kära moder, men jag tänker inte bete mig som en trotsig treåring och förlita mig på att gubbjävlarna med fula piller och gröna rockar hjälper mig för det gör de garanterat inte,
sorry för ordspyan, men det var tvunget att komma ut någonstans...
Face your fears...
ska man göra nåt får man fan göra det ordentligt
nu har jag konsumerat en styck cheesburgare från mac donalds plus ett stycke delicatoboll från en turkaffär ovanpå allt det där vanliga man ska käka en vanlig dag. inget fuskande inget byta ut hit och dit inget jävla kompensationstänkande.
summa sumarum
det enda som är gott med en cheeseburgare är ytterkanten på brödet som är lite smågrillat...ketschupen tar över hela jävla burgaren, köttet är torrt och osten smaklös
delicatobollen var iofs rätt tasty men det finns tusen saker i världen som är mer tasty än en delicatoboll
did it done it, face your fears for real = slutsats = inte värt det, jag blev äckelsvettig och kunde inte sova av sockerchocken.
jag längtar efter sommaren, frozen daquiries och margeritas och saffransglass... sjuelvan och macedonken kommer inte besökas av mig i framtiden heller...
nu ska jag titta på Top Modell och dricka citronthe med Linnsans dunderhonoung...tror jag håller på att bli sjuuuuuuk bbuuuhuuuu...men det gör inget för jag är glad ändå...söndag helt utan ångest!
CHECK!
för lite randome tips om kost och hälsa kolla in här >>>
nu har jag konsumerat en styck cheesburgare från mac donalds plus ett stycke delicatoboll från en turkaffär ovanpå allt det där vanliga man ska käka en vanlig dag. inget fuskande inget byta ut hit och dit inget jävla kompensationstänkande.
summa sumarum
det enda som är gott med en cheeseburgare är ytterkanten på brödet som är lite smågrillat...ketschupen tar över hela jävla burgaren, köttet är torrt och osten smaklös
delicatobollen var iofs rätt tasty men det finns tusen saker i världen som är mer tasty än en delicatoboll
did it done it, face your fears for real = slutsats = inte värt det, jag blev äckelsvettig och kunde inte sova av sockerchocken.
jag längtar efter sommaren, frozen daquiries och margeritas och saffransglass... sjuelvan och macedonken kommer inte besökas av mig i framtiden heller...
nu ska jag titta på Top Modell och dricka citronthe med Linnsans dunderhonoung...tror jag håller på att bli sjuuuuuuk bbuuuhuuuu...men det gör inget för jag är glad ändå...söndag helt utan ångest!
CHECK!
för lite randome tips om kost och hälsa kolla in här >>>
rassel prassel och nya skrubbsår---
inatt var jag göran kropp, göran knopp, plopp...vad heter hette han? dog han lever han, jag har ingen aning...
jag blir liten ledsen iallfall när alla betydelsefulla människor går och blir så där...ja ni vet, inte betydelsefulla mer. hur gärna man än önskar och vill att de ska va riddare på vita hästar med sabel och svärd så är de i sluändan helt vanliga svensons...sorgligt...jag vill leva i en sagovärld som inte finns liksom. har jag blivit för stor nu...äntligen eller nej tillssit för stor. har jag blivit de dä åren gamla som man fasade så skräcksamt inför när man var liten? när jag blir 25 dör jag...25 kan jag bli men inte mer, sen e livet slut, för då e jag vuxen och fasen va trist det värkar va.
tur för mig då att jag fortfarande iallfall till 89 procent är en barnrumpa. jag tar inget ansvar för något, luras med alla och tror fortfrande godtroget likt en lat katt att välden kretsar kring mig enbart.
praktiskt
omoget
sjukt klarsynt att se det så klart ialla fall....till skillnad från så många andra.
men sorglig är det...att bliva stur...jag klamrar mig fast i barnsligheten likt en femåring vid sin favoritdocka...fast jag lekte aldrig med dockor när jag var liten...det bodde dinosaurier i mitt dockskåp. dinosaurier med makt. killar allihopa såklart och den snyggaste hette dino. kreativt. kreativitet och nyskapande har aldrig varit min starka sida...jag var smart istället. smart och manipulativ. därför blir jag extra sur när jag inte får bestämma...
jasså du var pojkflicka när du var liten, det märks på dig...säger de ibland...
då vill jag slåss.
nej jag var ingen jävla pojkflicka...vad fan är en pojkflicka förresten..en tjej med makt för att hon vägrar underordna
sig könsnormen? en tjej i som hellre brottas på skolgården i jeans istället för att leka snällt i nystruken klänning som man inte får göra volter pch spagaht i för då visar man sin skamliga mutta...ja i så fall var jag väl pojkflicka då...men fan vilken ful term...döda och utrota den...
jag var ensambarn utan någon i min närhet som förtryckte mig så jag växte upp med att som alla barn tro att världen kretsar kring dem. sen var jag jävligt sen med att inse att så inte är fallet och än idag har jag mycket svårt för att acceptera det...
kanske därför jag e så ledsen hela tiden. ledsen för att jag inte är fem år och jordens mittpunkt och solens energikälla. det är hårt att tro på sig själv när inte alla andra gör det.
men dit jag vill komma är att jag är kär i min naivitet. jag är kär i det faktum att jag fortfarande tror på och lever för att allt det man vill ha i livet kan man få bara man brinner för det tillräckligt mycket.
jag vägrar släppa det
så jag blir ledsen när jag kan få det jag vill ha och sen plötsligt vill jag inte ha det längre.
antiklimax
så på väg hem från förorten fick jag för mig att jag skulle prova något nytt...något jag inte trodde gick. klättra upp för en bergslänt i en sisådär 89 graders lutning med lite för mycket sambucca i blodet, skyhöga klackar, lite för stor dunjacka och en lite för stor väska i ena handen och en lite för stark cigg i den andra...
men det gick såklart. bara man fokuserade och gjorde rätt hela vägen. hade psyket med sig trots än att det var fysiskt omöjligt. det fattade jag ungefär halvvägs. som en katt på väg upp i ett träd. ångrar jag mig nu, sviker jag mig själv nu så faller jag. ramlar baklänges och slår mig jävligt illa. enda vägen ut u den här situationen är uppåt. och tror jag inte att det går nu så går det aldrig.
fokus
det tog sin lilla tid...
men jag e hemma nu...hemma från sibirien...hemma från grönland, island ja va fan...där jag var...
borde sova som vanligt men vill inte...
om jag lyckas med allt varje dag så är det fortfarande något jag är urkass på...ligga i sängen för nöjes skull och njuta av att ligga neer och vila...jag skulle kunna ge bort mina barn om jag hade några för den känslan...för jag vet hur mycket den är värd...känslan av att unna sig själv återhämtning.
jag kan allt...det mesta i smyg...utom att unna mig själv vila...
om han med stort H dog igår så dog fanskapet med ännu större F idag...jag sörjer...jag vill inte ha ihjäl de jag älskar...det är verkligen inte meningen. för min del får ni mycket hellre sitta på höga piedestaler där jag kan se upp till och älska er än att ni ramlar ner på marken och vistas här nere bland oss vanliga dödliga. om min tro på övermänniskan dör så dör ju jag också tillslut
vill inte det alls ju...
kram
ligga ner nu...jag ska ligga en stund på marken men komför guds skull inte ner hit...var ska jag då klättra nästa gång...
jag blir liten ledsen iallfall när alla betydelsefulla människor går och blir så där...ja ni vet, inte betydelsefulla mer. hur gärna man än önskar och vill att de ska va riddare på vita hästar med sabel och svärd så är de i sluändan helt vanliga svensons...sorgligt...jag vill leva i en sagovärld som inte finns liksom. har jag blivit för stor nu...äntligen eller nej tillssit för stor. har jag blivit de dä åren gamla som man fasade så skräcksamt inför när man var liten? när jag blir 25 dör jag...25 kan jag bli men inte mer, sen e livet slut, för då e jag vuxen och fasen va trist det värkar va.
tur för mig då att jag fortfarande iallfall till 89 procent är en barnrumpa. jag tar inget ansvar för något, luras med alla och tror fortfrande godtroget likt en lat katt att välden kretsar kring mig enbart.
praktiskt
omoget
sjukt klarsynt att se det så klart ialla fall....till skillnad från så många andra.
men sorglig är det...att bliva stur...jag klamrar mig fast i barnsligheten likt en femåring vid sin favoritdocka...fast jag lekte aldrig med dockor när jag var liten...det bodde dinosaurier i mitt dockskåp. dinosaurier med makt. killar allihopa såklart och den snyggaste hette dino. kreativt. kreativitet och nyskapande har aldrig varit min starka sida...jag var smart istället. smart och manipulativ. därför blir jag extra sur när jag inte får bestämma...
jasså du var pojkflicka när du var liten, det märks på dig...säger de ibland...
då vill jag slåss.
nej jag var ingen jävla pojkflicka...vad fan är en pojkflicka förresten..en tjej med makt för att hon vägrar underordna
sig könsnormen? en tjej i som hellre brottas på skolgården i jeans istället för att leka snällt i nystruken klänning som man inte får göra volter pch spagaht i för då visar man sin skamliga mutta...ja i så fall var jag väl pojkflicka då...men fan vilken ful term...döda och utrota den...
jag var ensambarn utan någon i min närhet som förtryckte mig så jag växte upp med att som alla barn tro att världen kretsar kring dem. sen var jag jävligt sen med att inse att så inte är fallet och än idag har jag mycket svårt för att acceptera det...
kanske därför jag e så ledsen hela tiden. ledsen för att jag inte är fem år och jordens mittpunkt och solens energikälla. det är hårt att tro på sig själv när inte alla andra gör det.
men dit jag vill komma är att jag är kär i min naivitet. jag är kär i det faktum att jag fortfarande tror på och lever för att allt det man vill ha i livet kan man få bara man brinner för det tillräckligt mycket.
jag vägrar släppa det
så jag blir ledsen när jag kan få det jag vill ha och sen plötsligt vill jag inte ha det längre.
antiklimax
så på väg hem från förorten fick jag för mig att jag skulle prova något nytt...något jag inte trodde gick. klättra upp för en bergslänt i en sisådär 89 graders lutning med lite för mycket sambucca i blodet, skyhöga klackar, lite för stor dunjacka och en lite för stor väska i ena handen och en lite för stark cigg i den andra...
men det gick såklart. bara man fokuserade och gjorde rätt hela vägen. hade psyket med sig trots än att det var fysiskt omöjligt. det fattade jag ungefär halvvägs. som en katt på väg upp i ett träd. ångrar jag mig nu, sviker jag mig själv nu så faller jag. ramlar baklänges och slår mig jävligt illa. enda vägen ut u den här situationen är uppåt. och tror jag inte att det går nu så går det aldrig.
fokus
det tog sin lilla tid...
men jag e hemma nu...hemma från sibirien...hemma från grönland, island ja va fan...där jag var...
borde sova som vanligt men vill inte...
om jag lyckas med allt varje dag så är det fortfarande något jag är urkass på...ligga i sängen för nöjes skull och njuta av att ligga neer och vila...jag skulle kunna ge bort mina barn om jag hade några för den känslan...för jag vet hur mycket den är värd...känslan av att unna sig själv återhämtning.
jag kan allt...det mesta i smyg...utom att unna mig själv vila...
om han med stort H dog igår så dog fanskapet med ännu större F idag...jag sörjer...jag vill inte ha ihjäl de jag älskar...det är verkligen inte meningen. för min del får ni mycket hellre sitta på höga piedestaler där jag kan se upp till och älska er än att ni ramlar ner på marken och vistas här nere bland oss vanliga dödliga. om min tro på övermänniskan dör så dör ju jag också tillslut
vill inte det alls ju...
kram
ligga ner nu...jag ska ligga en stund på marken men komför guds skull inte ner hit...var ska jag då klättra nästa gång...
riktiga poliser och vims vams...
varför åker polisen tunnebana? de gör inte det på riktigt va...alltså uppdragsåker tunnelbana på rutin, näh de åker tunnelbana när det är trubbel på gång. så när man ser en polis eller två de är ju alltid två för 17 så är det det nåt skumt på g och alla vrider och vänder sig i tunnelbanan och tänker polis polis potatisgris och funderar på vem som har busat och gjort fel och vem som ska få stiga av och prata med farbror poliserna...
är poliserna tränade till att se auktoritära ut förresten? får man lära sig att göra auktoritetsminen på polishögskolan. har de föreläsningar med tema bistert utseende där de får hemläxa och öva framför spegeln...så nu går alla hem och övar på polisminen så blir det läxförhör på torsdag...e det så? nån som vet? kan man få underkänt för att man ser för snäll ut.
Hans kuggade på auktoritetsmintestet, han får bakläxa och göra om...
i så fall vill jag träffa Hans!
när jag var på väg hem från vernissagen var jag så överjävligt hungrig att jag ville döda nån för en max GI-burgare, eller en kycklingfilé, helst döda nån på riktigt som hade en sån i bakfickan och äta den med händerna, men bara om den var varm...kall kyckling är som solvarm sushi...vidrigt, otänkbart.
sen när jag kom hem luktade det kokt polsk korv. sist jag åt kokt polsk korv (kjobasa) vände sig magen bokstavligen ut och in och jag spenderade fem timmar ofrivilligt uppkastandes i en papperskorg...det var som om min mage var en såndär plastförpackning med risgrynsgröt ,fast halvfull, och nån jävligt utsvulten tomte ideligen pressade och tryckte och kämpade för att få ut de sista risgrynen...
så i samma sekund som jag klev in i hallen och kände kokta kjobasalukten hade min prio ett att döda någon för en kycklingfilé eller en maxburgare ändrats till att släcka ner hela systemet och glömma att det fanns...
ambivalens
jag får ju sota för det här imorgon. imorgon kommer jag vara en utsvulten demon och min kropp kommer inte vara en människokropp den kommer vara ett skal bebott av en sabeltandad tiger. min hjärna kommer att svänga mellan hysteria och eufori och sen totalångest och kapitulation över det faktum att den behöver bränsle igen. tigern kommer gå på jakt, den kommer fälla ett byte, slita det i stycken och sen somna däst och utslagen i tryggast möjliga näste...
imorgon ska ni akta er för mig, jag kommer högst sannolikt bete mig märkligt, vilt och oberäkneligt
jag behöver en jaktplan, jag behöver avväpnas...smartast vore kanske att förpassa mig och min inre tiger till en plats där jaktmarkerna är begränsade, eller så behöver jag drogas så att jag inte gör något dumt. jag vill helst inte slita någon jag känner i stycken, än mindre leva ut mitt inre kaos bland folk jag inte känner.
dilemma...dilemma och ambivalens
förslag någon? hur tyglar jag tigern imorgon? vem går frivilligt in i cirkusburen full med hungriga lejon liksom...
är poliserna tränade till att se auktoritära ut förresten? får man lära sig att göra auktoritetsminen på polishögskolan. har de föreläsningar med tema bistert utseende där de får hemläxa och öva framför spegeln...så nu går alla hem och övar på polisminen så blir det läxförhör på torsdag...e det så? nån som vet? kan man få underkänt för att man ser för snäll ut.
Hans kuggade på auktoritetsmintestet, han får bakläxa och göra om...
i så fall vill jag träffa Hans!
när jag var på väg hem från vernissagen var jag så överjävligt hungrig att jag ville döda nån för en max GI-burgare, eller en kycklingfilé, helst döda nån på riktigt som hade en sån i bakfickan och äta den med händerna, men bara om den var varm...kall kyckling är som solvarm sushi...vidrigt, otänkbart.
sen när jag kom hem luktade det kokt polsk korv. sist jag åt kokt polsk korv (kjobasa) vände sig magen bokstavligen ut och in och jag spenderade fem timmar ofrivilligt uppkastandes i en papperskorg...det var som om min mage var en såndär plastförpackning med risgrynsgröt ,fast halvfull, och nån jävligt utsvulten tomte ideligen pressade och tryckte och kämpade för att få ut de sista risgrynen...
så i samma sekund som jag klev in i hallen och kände kokta kjobasalukten hade min prio ett att döda någon för en kycklingfilé eller en maxburgare ändrats till att släcka ner hela systemet och glömma att det fanns...
ambivalens
jag får ju sota för det här imorgon. imorgon kommer jag vara en utsvulten demon och min kropp kommer inte vara en människokropp den kommer vara ett skal bebott av en sabeltandad tiger. min hjärna kommer att svänga mellan hysteria och eufori och sen totalångest och kapitulation över det faktum att den behöver bränsle igen. tigern kommer gå på jakt, den kommer fälla ett byte, slita det i stycken och sen somna däst och utslagen i tryggast möjliga näste...
imorgon ska ni akta er för mig, jag kommer högst sannolikt bete mig märkligt, vilt och oberäkneligt
jag behöver en jaktplan, jag behöver avväpnas...smartast vore kanske att förpassa mig och min inre tiger till en plats där jaktmarkerna är begränsade, eller så behöver jag drogas så att jag inte gör något dumt. jag vill helst inte slita någon jag känner i stycken, än mindre leva ut mitt inre kaos bland folk jag inte känner.
dilemma...dilemma och ambivalens
förslag någon? hur tyglar jag tigern imorgon? vem går frivilligt in i cirkusburen full med hungriga lejon liksom...
godmorgon obefintliga solsken...
jag gillar inte det här inbördes lugnet...förskjutningen på det som komma skall...jag går som en dödsdömd längs the green mile med ett leende på läpparna, lyckligt ovetandes om att jag promenerar som en dum kyckling mot stubben där någon hungrig jävle vill knäcka min nacke.
idag är jag en dum jävla lycklig spattande höna. på skitbra humör bara för att jag är så jävla dum!
idag är jag en dum jävla lycklig spattande höna. på skitbra humör bara för att jag är så jävla dum!
psykisk sjukdom och medberoende
jag har sagt det förr och jag säger det igen.
sluta tassa på tå för era psykiskt pajja vänner nära och bekantas bekanta.
det spelar ingen roll om de lider av dubbelsidig hjärnförslappande schizofreni eller själslig bronkit. i dont care och det borde inte ni heller göra.
vill man slita upp någon ur skiten får man göra det genom att kavla upp ärmarna sätta en klädnypa för näsan och ditch the dirt.
jag läser en tjejs blogg. hon är pissanorektisk. äckelmanipulerande och bara jävligt mycket anorexia hela hon. hela hennes omgivning smyger som kastrerade katter kring henne, smörar, lismar gullar och pluttar och hon står i mitten och styr och ställer likt den värsta stalinisten. så fort någon kommer med någon vettig kommentar om att hon kanske borde skärpa till sig och skaffa sig ordentlg hjälp eller poängterar att hennes betéende är sjukligt fel och vridet så tokflippar hon hotar med att stänga ner bloggen och gnäller som en treåring om att folk är så dumma så dumma som säger elaka saker...suck ännu ett bevis på anorexi förvandlar dig till en femåring inte bara i kroppen utan i huvet också...hjärnan krymper, du regredierar och förhoppningsvis dör du så småningom också så du slipper fortsätta plåga din jävla omgivning.
för det går faktiskt så långt tillslut för vissa. att de styr hela sin familj, omgivning och alla sina bekanta (de få som finns kvar och det brukar ju iofs inte vara så många iochmed att anorektiker är skittrista sura paranoida monster att umgås med)
psykisk sjukdom ska som alla annan sjukdom botas kureras utrotas...den ska för guds skull inte uppmuntras. att säga till en anorektiker att hon är söt i sin nya tröja är som att säga att hon är ful om hon någonsin kommer att våga lägga på sig ett gram mer än vad hennes trötta kropp består av i just detta nu i denna söta tröja.
om du hittar din sambo kräkandes på toaletten med svettpärlor sprutande i pannan säger du väl inte aw grrr baby just i detta nu tänder du verkligen mig kan du inte alltd vara så här intensiv och het...
fast tja...
det dubbla är ju faktiskt att döden ÄR VACKER! det finns något i det där tärda svåra och bittra som tilltalar en konstnärlig sida hos många av oss...
höga kindben, skarpa tärda drag, bekymrad blick, glasartad genomskinlig hud...allt det där är ju skönhetsattribut framförallt i modevärlden men också i konst litteratur och film... samtidigt som de är tydliga tecken och symtom på psykiskt lidande och sjukdom...
tror pappa sa någon gång nåt i stil med att "döden är vacker men inte fan vill man dör för det" ...nu svär inte min pappa och han uttrycker sig nätan enbart med poetiska bisatser eller med referat till kända filosofer och tänkare men ni hajjar konceptet...
ja döden är vacker men vi vill leva ändå
människan är alltså djupt olycklig oavsett vad...
jaja bla bla jag orkar inte avrunda det här. vill bara understryka att fenomenet finns är där och att det stör mig oerhört och att jag skulle tycka det var skitballt om folk gav mer svar på tal och vågade stå på sig och säga emot när de hamnar i konfliketer med sjuka människor. oftast är det liksom ändå inte människan bakom sjukdomen ni har att göra med när ni verbalslåss. ni slåss mot demonen i dem som tagit över det som du saknar hos dem det som de en gång var. våga slåss mot den demonen. våga be den dra åt helvete och säga att den inte är okej.
kram och trevlig lördag knäppskallar!
sluta tassa på tå för era psykiskt pajja vänner nära och bekantas bekanta.
det spelar ingen roll om de lider av dubbelsidig hjärnförslappande schizofreni eller själslig bronkit. i dont care och det borde inte ni heller göra.
vill man slita upp någon ur skiten får man göra det genom att kavla upp ärmarna sätta en klädnypa för näsan och ditch the dirt.
jag läser en tjejs blogg. hon är pissanorektisk. äckelmanipulerande och bara jävligt mycket anorexia hela hon. hela hennes omgivning smyger som kastrerade katter kring henne, smörar, lismar gullar och pluttar och hon står i mitten och styr och ställer likt den värsta stalinisten. så fort någon kommer med någon vettig kommentar om att hon kanske borde skärpa till sig och skaffa sig ordentlg hjälp eller poängterar att hennes betéende är sjukligt fel och vridet så tokflippar hon hotar med att stänga ner bloggen och gnäller som en treåring om att folk är så dumma så dumma som säger elaka saker...suck ännu ett bevis på anorexi förvandlar dig till en femåring inte bara i kroppen utan i huvet också...hjärnan krymper, du regredierar och förhoppningsvis dör du så småningom också så du slipper fortsätta plåga din jävla omgivning.
för det går faktiskt så långt tillslut för vissa. att de styr hela sin familj, omgivning och alla sina bekanta (de få som finns kvar och det brukar ju iofs inte vara så många iochmed att anorektiker är skittrista sura paranoida monster att umgås med)
psykisk sjukdom ska som alla annan sjukdom botas kureras utrotas...den ska för guds skull inte uppmuntras. att säga till en anorektiker att hon är söt i sin nya tröja är som att säga att hon är ful om hon någonsin kommer att våga lägga på sig ett gram mer än vad hennes trötta kropp består av i just detta nu i denna söta tröja.
om du hittar din sambo kräkandes på toaletten med svettpärlor sprutande i pannan säger du väl inte aw grrr baby just i detta nu tänder du verkligen mig kan du inte alltd vara så här intensiv och het...
fast tja...
det dubbla är ju faktiskt att döden ÄR VACKER! det finns något i det där tärda svåra och bittra som tilltalar en konstnärlig sida hos många av oss...
höga kindben, skarpa tärda drag, bekymrad blick, glasartad genomskinlig hud...allt det där är ju skönhetsattribut framförallt i modevärlden men också i konst litteratur och film... samtidigt som de är tydliga tecken och symtom på psykiskt lidande och sjukdom...
tror pappa sa någon gång nåt i stil med att "döden är vacker men inte fan vill man dör för det" ...nu svär inte min pappa och han uttrycker sig nätan enbart med poetiska bisatser eller med referat till kända filosofer och tänkare men ni hajjar konceptet...
ja döden är vacker men vi vill leva ändå
människan är alltså djupt olycklig oavsett vad...
jaja bla bla jag orkar inte avrunda det här. vill bara understryka att fenomenet finns är där och att det stör mig oerhört och att jag skulle tycka det var skitballt om folk gav mer svar på tal och vågade stå på sig och säga emot när de hamnar i konfliketer med sjuka människor. oftast är det liksom ändå inte människan bakom sjukdomen ni har att göra med när ni verbalslåss. ni slåss mot demonen i dem som tagit över det som du saknar hos dem det som de en gång var. våga slåss mot den demonen. våga be den dra åt helvete och säga att den inte är okej.
kram och trevlig lördag knäppskallar!
to do the walk of shame...
brukar ju betyda att man vinglar hem med trasiga strumbyor eller inga alls...
jag gör the walk of shame varje dag...en skamsen ganska ångestladdad med ibland vacker spatsering dit staden bär mig i just det ögonblick jag glömmer hur man tänker själv och rösterna i huvudet tar över.
på ett sätt känns det jävligt bra att jag lämnat köpenhamn bakom mig...varenda gata, varenda sten, varenda korsning där är utnött, sliten, nergången, trampad av mina stålklacksstiletter och trumpinnar till spattiga ben...i sthlm är inte gatorna slut ännu, trots än att det här är min stad så har jag inte gått sönder den ännu, även om jag dagligen jobbar rätt hårt på det.
hornstullsbron däremot är vacker, i alla ljus, väder och årstider, även om jag galopperade över den i panik många gånger förra vintern och svimmade en gång på busshållplatsen nere vid stora vägen...därifrån har jag mitt första minne av att ta slut på riktigt. att gå och gå och tillsist känna duracellbatteriernas sista krafter sluta slå...jag hade fiskleveroljatabletter och järnkosttillskott i väskan då som enda nödproviant. det var innan jag lärde mig alla regler om hur kroppen fungerar...att den när den befunnit sig i svält tillräckligt länge faktiskt kan sluta fungera rätt tvärt, ta slut lägga av och bara stänga ner systemet som en dator med för mycket trojaner och virus som sjunger på sista refrängen och tillsist bara blir svart. det var en bister insikt jag gjorde där på busshållplatsen i liljeholmen förra vintern...men jag fattade snabbt galoppen och tack vare de där fiskleveroljetabletterna som jag tuggade på som ett hungrigt djur osch sköljde ner med smulade järntabletter så lyckades jag hålla mig stående så pass länge (en kvart för att vara exakt) för att komma på bussen hem till tryggheten sängen och värmen... numera är jag oftast lite smartare och har livsmedicin med mig var jag än går...mat kallas det för...så sjukt jävla onödigt i längden.
friska människor bär på reservmat i låren, runt midjan och på överarmarna. jag bär på reservmat i små äckliga påsar i väskan...fast jag har försökt sluta med det också. det är en allt för stark indikation på att jag är sjuk att gå runt med äckliga matsäckspåsar i väskan. jag är så trött på att vara sjuk så jag försöker sluta med att visa symptom istället för att ta hål på de egentliga problemen...synd att man inte kan läka sina sår så bara...genom att slita bort sårskorporna innan de läkt underifrån utan att det fortsätter blöda...sår funkar inte så, inte heller själen dessvärre...emn genom att slippa se sitt äckel så kan man låtsas att man mår lite bättre än vad man gör...så försöker jag leva iallfall
jag är trött på att vara sjuk, och genom att inte föda min sjukdom med allt vad den begär av mig så trotsar jag den ibland...oftare och oftare faktiskt...för varje dag som går. ibland funkar det bra, oftast inte, men jag låter den inte styra över mig på samma sätt som förut åtminstone....
men the walk of shame är svår att göra sig av med...de flesta av mina nära och kära vet om och kan snabbt tolka in när det händer, de flesta travar med...för de vet att varje gång jag går så betyder det att jag vunnit lite för att sen förlora och försöker kompensera genom att gå bort min ångest...när jag inte går alls så har jag kapitulerat för svälten och orkar helt enkelt inte gå alls så det är faktiskt ännu värre...men jag skämms när jag går för jag känner mig så svag för att jag vågat tillåta mig själv att leva...tur bara att jag gillar att gå iallafall...gå är den bästa medicinen...jag går hellre och skäms ihjäl än att jag stannar upp, sitter still och inte hittar min ytterdörr...
idag hittade jag ut. idag skrattade jag igen
hjärtligt
tack
nu e jag medelsvenskt lagom trött...imorgon hoppas jag att slipper vakna skraj...hoppas jag får vakna välbalanserad. det förtjänar jag
hoppas jag slipper hitta på dumma saker som att plocka upp en halvtuggad kant på en semla från papperskorgen smaka på den och spotta ut den igen bara för att se hur det känns, vad som händer, testa Ingolf, demoerna och mig själv...
den starkaste överlever sa darwin
överlever ja, säger jag, vad fan är överlevnad, värdighet e det samma sak som liv?
jag gör the walk of shame varje dag...en skamsen ganska ångestladdad med ibland vacker spatsering dit staden bär mig i just det ögonblick jag glömmer hur man tänker själv och rösterna i huvudet tar över.
på ett sätt känns det jävligt bra att jag lämnat köpenhamn bakom mig...varenda gata, varenda sten, varenda korsning där är utnött, sliten, nergången, trampad av mina stålklacksstiletter och trumpinnar till spattiga ben...i sthlm är inte gatorna slut ännu, trots än att det här är min stad så har jag inte gått sönder den ännu, även om jag dagligen jobbar rätt hårt på det.
hornstullsbron däremot är vacker, i alla ljus, väder och årstider, även om jag galopperade över den i panik många gånger förra vintern och svimmade en gång på busshållplatsen nere vid stora vägen...därifrån har jag mitt första minne av att ta slut på riktigt. att gå och gå och tillsist känna duracellbatteriernas sista krafter sluta slå...jag hade fiskleveroljatabletter och järnkosttillskott i väskan då som enda nödproviant. det var innan jag lärde mig alla regler om hur kroppen fungerar...att den när den befunnit sig i svält tillräckligt länge faktiskt kan sluta fungera rätt tvärt, ta slut lägga av och bara stänga ner systemet som en dator med för mycket trojaner och virus som sjunger på sista refrängen och tillsist bara blir svart. det var en bister insikt jag gjorde där på busshållplatsen i liljeholmen förra vintern...men jag fattade snabbt galoppen och tack vare de där fiskleveroljetabletterna som jag tuggade på som ett hungrigt djur osch sköljde ner med smulade järntabletter så lyckades jag hålla mig stående så pass länge (en kvart för att vara exakt) för att komma på bussen hem till tryggheten sängen och värmen... numera är jag oftast lite smartare och har livsmedicin med mig var jag än går...mat kallas det för...så sjukt jävla onödigt i längden.
friska människor bär på reservmat i låren, runt midjan och på överarmarna. jag bär på reservmat i små äckliga påsar i väskan...fast jag har försökt sluta med det också. det är en allt för stark indikation på att jag är sjuk att gå runt med äckliga matsäckspåsar i väskan. jag är så trött på att vara sjuk så jag försöker sluta med att visa symptom istället för att ta hål på de egentliga problemen...synd att man inte kan läka sina sår så bara...genom att slita bort sårskorporna innan de läkt underifrån utan att det fortsätter blöda...sår funkar inte så, inte heller själen dessvärre...emn genom att slippa se sitt äckel så kan man låtsas att man mår lite bättre än vad man gör...så försöker jag leva iallfall
jag är trött på att vara sjuk, och genom att inte föda min sjukdom med allt vad den begär av mig så trotsar jag den ibland...oftare och oftare faktiskt...för varje dag som går. ibland funkar det bra, oftast inte, men jag låter den inte styra över mig på samma sätt som förut åtminstone....
men the walk of shame är svår att göra sig av med...de flesta av mina nära och kära vet om och kan snabbt tolka in när det händer, de flesta travar med...för de vet att varje gång jag går så betyder det att jag vunnit lite för att sen förlora och försöker kompensera genom att gå bort min ångest...när jag inte går alls så har jag kapitulerat för svälten och orkar helt enkelt inte gå alls så det är faktiskt ännu värre...men jag skämms när jag går för jag känner mig så svag för att jag vågat tillåta mig själv att leva...tur bara att jag gillar att gå iallafall...gå är den bästa medicinen...jag går hellre och skäms ihjäl än att jag stannar upp, sitter still och inte hittar min ytterdörr...
idag hittade jag ut. idag skrattade jag igen
hjärtligt
tack
nu e jag medelsvenskt lagom trött...imorgon hoppas jag att slipper vakna skraj...hoppas jag får vakna välbalanserad. det förtjänar jag
hoppas jag slipper hitta på dumma saker som att plocka upp en halvtuggad kant på en semla från papperskorgen smaka på den och spotta ut den igen bara för att se hur det känns, vad som händer, testa Ingolf, demoerna och mig själv...
den starkaste överlever sa darwin
överlever ja, säger jag, vad fan är överlevnad, värdighet e det samma sak som liv?
snart har jag käkat upp min underläpp...
struktur balans och ordning och reda...
löning på fredag
jag vill rasera mina trojanska murar och vända upp och ner på mitt fejakade livsstislkoncept. jag kräks på att vandra runt i en värld som är en klyscha... en väldigt viktig person sa en gång...eller vänta, en person som en gång var väldigt vigtig för mig sa en gång att min svaghet låg i att jag inte vågade inruta mig i mönster och visa världen så pass mycket tillit att jag tordes skaffa mig normala rutiner.
det är sant
jag brukar gasta hejvilt med att >"BÄÄÄÄH JAG FRUKTAR INTET, UHHH JAG E INTE ENS RÄDD FÖR DÖDEN BLA BLA"!
det är också sant
det som gör mig så innihelvets fruktansvärt pissskraj är att fastna, stagnera och aldrig komma loss igen...som hästen i den oändliga historien som sitter med alla fyra hovar fast i gyttjesvart smet och ger upp, hästen ger upp liksom en halv minut innan den borde gett upp, trettio sekunder innand et är försent så liksom accepterar den sitt dödsöde fast än att den kanske egentligen inte hade behövt dö...
det skrämmer mig
alla som ger upp innan det är försent, säger jag till att sitta still när det ännu inte är försent att springa ikapp, hoppa på sin livskarusell igen och njuta av vind fart och fläkt i ansiktet. jag kan kasta mig in i vad som helst, nu omedelbart, imorgon men jag vill typ hoppa ut genom fabriksfönstret i panik när jag tänker på att jag kanske sitter på samma stol och tänker samma sak som jag gör nu bara en vecka fram i tiden...det stressar mig något oerhört. stagnation.
då går jag hellre balansgång, hur tufft det än är så lever jag iallafall på halvtid...
löning på fredag
jag vill rasera mina trojanska murar och vända upp och ner på mitt fejakade livsstislkoncept. jag kräks på att vandra runt i en värld som är en klyscha... en väldigt viktig person sa en gång...eller vänta, en person som en gång var väldigt vigtig för mig sa en gång att min svaghet låg i att jag inte vågade inruta mig i mönster och visa världen så pass mycket tillit att jag tordes skaffa mig normala rutiner.
det är sant
jag brukar gasta hejvilt med att >"BÄÄÄÄH JAG FRUKTAR INTET, UHHH JAG E INTE ENS RÄDD FÖR DÖDEN BLA BLA"!
det är också sant
det som gör mig så innihelvets fruktansvärt pissskraj är att fastna, stagnera och aldrig komma loss igen...som hästen i den oändliga historien som sitter med alla fyra hovar fast i gyttjesvart smet och ger upp, hästen ger upp liksom en halv minut innan den borde gett upp, trettio sekunder innand et är försent så liksom accepterar den sitt dödsöde fast än att den kanske egentligen inte hade behövt dö...
det skrämmer mig
alla som ger upp innan det är försent, säger jag till att sitta still när det ännu inte är försent att springa ikapp, hoppa på sin livskarusell igen och njuta av vind fart och fläkt i ansiktet. jag kan kasta mig in i vad som helst, nu omedelbart, imorgon men jag vill typ hoppa ut genom fabriksfönstret i panik när jag tänker på att jag kanske sitter på samma stol och tänker samma sak som jag gör nu bara en vecka fram i tiden...det stressar mig något oerhört. stagnation.
då går jag hellre balansgång, hur tufft det än är så lever jag iallafall på halvtid...
"Vi människor är bra knepiga...
"Vi människor är bra knepiga. Vi tycker synd om oss själva fastän vi själva bestämmer."
stulet citat ur matspalats blogg
jag vet inte om jag håller med...men tänkvärt är det iallfall
jag föraktar folk som tycker synd om sig själva kanske just därför och jag blir galen på folk som ger mig medlidande. det är inte synd om mig, inte ett skit, jag gnäller alltså finns jag men det är inte synd om mig, synd om mig är det kanske när jag är död, för då har jag ingen möjlighet att gnälla mer ;)
men fram tills dess så tänker jag fäktas slåss och fortsätta ta plats. jag tänker fortsätta finnas i era hjärnor, dansa på era näthinnor när ni vill sova och blundar, skratta högt i era öron och fortsätta ringa er och kräva röksällskap mitt i natten när det känns ensamt att gå ut på balkongen och jag kommer aldrig sluta med att kasta mig ut i vad fan som helst bara för ögonblickets jävla thrilling moment... när jag slutar våga vara rädd så finns jag inte mera, men dit kommer jag aldrig. jag älskar skräcken, pumpande blod och bruset i huvudet alldeles för mycket.
det som skrämmer mig allra mest i hela jävla världen är stagnation, koagulens och tröghet och jag antar att det var just därför anorexin blev en så kär vän. hon är en jäkel på att jaga mig runt jorden 24/7...det passade mig perfekt att ha en demon på axeln som aldrig lät mig vara ifred...det är ju det sista jag vill egentligen...vara ifred...så jag sprang och sprang och sprang och anorexin skrek och skrek och skrek. i början var vår katt och råtta lek underhållande, lite farlig och nervkittlande. som att leka burken, kurragömma och kull samtidigt och va jagad av sötaste killen i klassen...du springer med andan i halsen, flyr för glatta livet, fast egentligen vill du bara bli fångad nerbrottad och tagen.
sjukdomens smekmånad kallas det väl för i efterhand...tyvärr varar den oftast inte mycket längre än så...ett år halvår på sin höjd, tills man fattar vad det egentligen är frågan om
ensamhet, köld och en en sjuhelvetes massa ångest
jag hade kanske lite tur som åtminstone slapp en lång inläggning, jag flydde rymde och drog i tid, valde livet precis innan döden knöt sin kalla hand om min strupe...tyvärr så kom jag inte mycket längre än precis på säkert avstånd från självaste liemannen på egen hand. nu tillhör jag den där skaran fega skitungar som står vid sidan av sandlådan och inte riktigt törs va med och leka i rädsla för att förlora spelet. vinna eller försvinna finns inte mer...hellre stå vid sidan av begrunda och sukta...om det inte kan bli helt rätt så kan det åtminstone inte heller bli helt fel
jävla halvliv
ibland önskar jag att någon kom och drog mig lite i håret så jag blev sur på riktigt och vågade hoppa ner i det kletiga bruna sträva gruset och slåss på allvar...nu roar jag mig oftast ensam med att balansera runt på kanterna...följer inte med de andra barnen in när rasten e slut och vågar inte vara med i alla farliga aktivieter som föresgår i sandlådans mitt...låtsas att jag föraktar de hellre än erkänner för mig själv att de verkar ha det rätt trevligt...om inte annat så för den inbördes gemenskapens skull...trött på att känna mig utanför...trött på att vara freak...
idag pillade jag lite i sandlådan med en pinne iallfall...hängde med ut och käkade lunch, beställde riktig mat, åt riktig mat, försökte bete mig oklanderligt normalt, för det är så sorgligt med alla som försvinner och drar sig undan när de fattar galoppen. att jag är ett monster ibland och monster är inga roliga att leka med...de borde hålla sig gömda under sängen där de hör hemma och jag håller med. monster försvinner när man slutar tror på dem...det stämmer faktiskt så ge fan i att acceptera oss, för då försvinenr vi aldrig...
hur som helst jag försökte va med lite idag, äta thaiwok med räkor och sås och ris...ärligt talat så har jag ingen aning om hur jag genomförde måltiden, vem som vann, jag eller anorexin för bruset i huvudet och suset i öronen var så starkt och överväldigande att jag tror jag tillslut tappade talförmågan och hjärnförmågan och nu minns jag ingenting...fick en blackout som har varat fram tills nu ungefär...
inte konstigt att jag sitter som en stelfrusen död fågel och glor när ni andra leker
det handlar inte om negativa tankar, demoner och ångest just nu, det handlar om något som tar över min kropp i pressade situationer som gör att jag fysiskt ballar ur och inte kan bestämma eller handskas med någonting.
jag trodde jag gått igenom den här vidriga sjukdomens alla faser redan och att jag var på väg ut ur skiten men det här är helt nytt för mig. här har jag aldrig varit förut. inför det som händer med mig nu är jag i nuläget maktlös. jag har noll kontroll och det är riktigt jävla skrämmande. fram tills nu har jag kunnat styra och ställa över mig själv, göra medvetna val över om jag vill eller inte vill leva även om det varit från dag till dag. men nu har det hänt någonting.
min kropp har börjat säga ifrån på riktigt och den reagerar inte på det där levnadsglada possitiva sätt jag önskar att den gjorde dvs att den gav mig belöning och rewards när jag faktiskt är modig och väljer livet. istället tokflippar den och protesterar högljutt.
kul
så nu är det upp till den lilla bit av fungerande hjärna jag har kvar uppe i skallen att tänka rationellt och säga lev lev lev trots än att kroppen och 75 procent av mig väser dö dö dö...
oddsen är kassa i know... jag har fattat att jag behöver lite proffssupport här nu för det krävs inte många sjuåringar för att räkna ut att tre stora fjärdeklassare lätt spöar en liten ettagluttare med glasögon och fel modell på sina levis-jins...
okej that equals typ 85-15...och jag är ettagluttaren, ettagluttaren som inte ens har en storebrosa eller snygg storesyrra som ess i ärmen att dra fram om det kniper
nyckelbarn e jag också...och halvpolack, helblatte med en madonna mouche lite för nära näsan...
jag e stekt snart kära vänner, stekt som en ensam strömming på grillen i en hungrig svensk familj på sommarsemeter i skärgården
stekt och likgiltig...likgiltig för att jag inte vet vad jag ska va rädd för längre...jag gillar ju att va rädd så hur fan ska man lyckas skrämma mig ur det här...vem ska hota mig med vad?
jo jag kan faktiskt komma på en sak...ett endaste vapen...men det behäller jag för mig själv...så dum e jag för om jag avslöjade det skulle jag bli frisk direkt...om det vapnet användes mot mig skulle jag bli frisk på två röda...men det vapnet är allt för dubbelt och ambivalent att passa in i vår värld och ingen av er skulle kunna använda det på ett rättvist sätt....vare sig gentemot er själva eller gentemot mig...tyvärr sorry skulle aldrig funka, skulle bli så fel...
så jag fortsätter va sjuk för att jag kan och ni fortsätter fråga er varför
ja jag är för smart för det här absolut...så pass smart att jag biter mig i svansen innan jag ens hunnit komma ut...
stulet citat ur matspalats blogg
jag vet inte om jag håller med...men tänkvärt är det iallfall
jag föraktar folk som tycker synd om sig själva kanske just därför och jag blir galen på folk som ger mig medlidande. det är inte synd om mig, inte ett skit, jag gnäller alltså finns jag men det är inte synd om mig, synd om mig är det kanske när jag är död, för då har jag ingen möjlighet att gnälla mer ;)
men fram tills dess så tänker jag fäktas slåss och fortsätta ta plats. jag tänker fortsätta finnas i era hjärnor, dansa på era näthinnor när ni vill sova och blundar, skratta högt i era öron och fortsätta ringa er och kräva röksällskap mitt i natten när det känns ensamt att gå ut på balkongen och jag kommer aldrig sluta med att kasta mig ut i vad fan som helst bara för ögonblickets jävla thrilling moment... när jag slutar våga vara rädd så finns jag inte mera, men dit kommer jag aldrig. jag älskar skräcken, pumpande blod och bruset i huvudet alldeles för mycket.
det som skrämmer mig allra mest i hela jävla världen är stagnation, koagulens och tröghet och jag antar att det var just därför anorexin blev en så kär vän. hon är en jäkel på att jaga mig runt jorden 24/7...det passade mig perfekt att ha en demon på axeln som aldrig lät mig vara ifred...det är ju det sista jag vill egentligen...vara ifred...så jag sprang och sprang och sprang och anorexin skrek och skrek och skrek. i början var vår katt och råtta lek underhållande, lite farlig och nervkittlande. som att leka burken, kurragömma och kull samtidigt och va jagad av sötaste killen i klassen...du springer med andan i halsen, flyr för glatta livet, fast egentligen vill du bara bli fångad nerbrottad och tagen.
sjukdomens smekmånad kallas det väl för i efterhand...tyvärr varar den oftast inte mycket längre än så...ett år halvår på sin höjd, tills man fattar vad det egentligen är frågan om
ensamhet, köld och en en sjuhelvetes massa ångest
jag hade kanske lite tur som åtminstone slapp en lång inläggning, jag flydde rymde och drog i tid, valde livet precis innan döden knöt sin kalla hand om min strupe...tyvärr så kom jag inte mycket längre än precis på säkert avstånd från självaste liemannen på egen hand. nu tillhör jag den där skaran fega skitungar som står vid sidan av sandlådan och inte riktigt törs va med och leka i rädsla för att förlora spelet. vinna eller försvinna finns inte mer...hellre stå vid sidan av begrunda och sukta...om det inte kan bli helt rätt så kan det åtminstone inte heller bli helt fel
jävla halvliv
ibland önskar jag att någon kom och drog mig lite i håret så jag blev sur på riktigt och vågade hoppa ner i det kletiga bruna sträva gruset och slåss på allvar...nu roar jag mig oftast ensam med att balansera runt på kanterna...följer inte med de andra barnen in när rasten e slut och vågar inte vara med i alla farliga aktivieter som föresgår i sandlådans mitt...låtsas att jag föraktar de hellre än erkänner för mig själv att de verkar ha det rätt trevligt...om inte annat så för den inbördes gemenskapens skull...trött på att känna mig utanför...trött på att vara freak...
idag pillade jag lite i sandlådan med en pinne iallfall...hängde med ut och käkade lunch, beställde riktig mat, åt riktig mat, försökte bete mig oklanderligt normalt, för det är så sorgligt med alla som försvinner och drar sig undan när de fattar galoppen. att jag är ett monster ibland och monster är inga roliga att leka med...de borde hålla sig gömda under sängen där de hör hemma och jag håller med. monster försvinner när man slutar tror på dem...det stämmer faktiskt så ge fan i att acceptera oss, för då försvinenr vi aldrig...
hur som helst jag försökte va med lite idag, äta thaiwok med räkor och sås och ris...ärligt talat så har jag ingen aning om hur jag genomförde måltiden, vem som vann, jag eller anorexin för bruset i huvudet och suset i öronen var så starkt och överväldigande att jag tror jag tillslut tappade talförmågan och hjärnförmågan och nu minns jag ingenting...fick en blackout som har varat fram tills nu ungefär...
inte konstigt att jag sitter som en stelfrusen död fågel och glor när ni andra leker
det handlar inte om negativa tankar, demoner och ångest just nu, det handlar om något som tar över min kropp i pressade situationer som gör att jag fysiskt ballar ur och inte kan bestämma eller handskas med någonting.
jag trodde jag gått igenom den här vidriga sjukdomens alla faser redan och att jag var på väg ut ur skiten men det här är helt nytt för mig. här har jag aldrig varit förut. inför det som händer med mig nu är jag i nuläget maktlös. jag har noll kontroll och det är riktigt jävla skrämmande. fram tills nu har jag kunnat styra och ställa över mig själv, göra medvetna val över om jag vill eller inte vill leva även om det varit från dag till dag. men nu har det hänt någonting.
min kropp har börjat säga ifrån på riktigt och den reagerar inte på det där levnadsglada possitiva sätt jag önskar att den gjorde dvs att den gav mig belöning och rewards när jag faktiskt är modig och väljer livet. istället tokflippar den och protesterar högljutt.
kul
så nu är det upp till den lilla bit av fungerande hjärna jag har kvar uppe i skallen att tänka rationellt och säga lev lev lev trots än att kroppen och 75 procent av mig väser dö dö dö...
oddsen är kassa i know... jag har fattat att jag behöver lite proffssupport här nu för det krävs inte många sjuåringar för att räkna ut att tre stora fjärdeklassare lätt spöar en liten ettagluttare med glasögon och fel modell på sina levis-jins...
okej that equals typ 85-15...och jag är ettagluttaren, ettagluttaren som inte ens har en storebrosa eller snygg storesyrra som ess i ärmen att dra fram om det kniper
nyckelbarn e jag också...och halvpolack, helblatte med en madonna mouche lite för nära näsan...
jag e stekt snart kära vänner, stekt som en ensam strömming på grillen i en hungrig svensk familj på sommarsemeter i skärgården
stekt och likgiltig...likgiltig för att jag inte vet vad jag ska va rädd för längre...jag gillar ju att va rädd så hur fan ska man lyckas skrämma mig ur det här...vem ska hota mig med vad?
jo jag kan faktiskt komma på en sak...ett endaste vapen...men det behäller jag för mig själv...så dum e jag för om jag avslöjade det skulle jag bli frisk direkt...om det vapnet användes mot mig skulle jag bli frisk på två röda...men det vapnet är allt för dubbelt och ambivalent att passa in i vår värld och ingen av er skulle kunna använda det på ett rättvist sätt....vare sig gentemot er själva eller gentemot mig...tyvärr sorry skulle aldrig funka, skulle bli så fel...
så jag fortsätter va sjuk för att jag kan och ni fortsätter fråga er varför
ja jag är för smart för det här absolut...så pass smart att jag biter mig i svansen innan jag ens hunnit komma ut...
om att slåss för rätten till att få vara sig själv...
kroppjävel, magjävel, själjävel
seriöst jag vill bara ha en handbok...en ikke-självdestruktiv välfungerande jävla manual till hur hjärta hjärna och hordemoner kan samsas innanför det skal som skiljer omvärlden från mig.
men det finns så många frågor...ska man ens ha ett skal, vad ska skalet i så fall bestå av, hur tjockt ska det va?
anvisningar? någon?
det här kan inte vara möjligt, jag känner mig som en trettonåring igen desperat letande efter svaren på mina frågor i veckorevyn? kan man göra mer fel? jag gör fel hela tiden. fel för att jag glömt hur man skiljer på vem som vet vad som är rätt, för att jag saknar tillit till omvärlden mig själv och mitt eget förnuft. men jag vägrar kapitulera. att ge upp nu skulle ju innebära att jag är tvungen att erkänna för mig själv att jag styrt mitt skepp enligt en felvisande kompass i flera flera år bombsäker på att jag haft full kontroll över var fasiken jag är på väg.
så jag ställer in någon sorts autopilot hela tiden och går och kokar kaffe och röker en cigg i hopp om att lösningen ska finnas där av sig själv när jag kommer tillbaka...dessvärre gör den ju aldrig det...
klockan fem är iallfall den svåraste tidspunkten på dygnet, ett slags oundvikligt läge där det blir extra uppenbart att jag faktiskt inte har någon som helst kontroll alls...jag försöker få resten av dygnet att gå ihop i huvudet men blir bara så fruktansvärt förvirrad.
nu kan jag sitta kvar och jobba till klockan åtta om jag vill för att bränna sönder hjärnan tillräckligt mycket för att slippa tänka på värdsliga ting som orka åka hem med kollektiva färdmedel utan att vilja lägga sig ner och dö på vägen
eller så packar jag ihop nu omedelbums, åker hem och äter middag, slåss med mina demoner och somnar kallsvettig av ångest...jag får kramp i själen av bara tanken
eller så tar jag två treo och en dubbel espresso och åker in till stan och låtsas dricka vin men sitter och glor ner i ett glas vatten och känner hur den gnagande inbördes kylan sprider sig i kroppen
jag skulle kunna åka på ännu ett AA möte, men liksom jag inte vill erkänna för mig själv och ännu mindre någon annan att jag har misslyckats med min egen metod att hantera mig själv så pallar jag helt enkelt inte att bege mig
så jag sitter här som paralyserad vid tangentbordet istället och undrar
HUR FAN HAMNADE JAG HÄR?
VAD HÄNDE?
det är så lätt att upprätthålla ett sken av funktion gentemot omvärlden trots en insida av våldsamt bråkande kaos...man låtsas bara ha en massa saker på gång hela tiden och skyller på att man har svårt för att bestämma sig och sen i sista sekund så tackar man nej till allt och alla...
sen att jag har sjukligt höga krav på att prestera tusen ting varenda dag och inte kan gå och lägga mig utan att pricka av mitt eget inbördes succéschema till fullo är ju en helt anna femöring. jag antar att normala människor går hem och kollar på teve, käkar makaroner och köttbullar och somnar i soffan en måndag och är helt nöjda med det...jag funkar inte så tyvärr. det räcker inte för mig. jag är inte tillräcklig som köttbulleätande tevetittande kollektivafärdmedel-mensch.
så det var dagens flygplanskräkpåse med randome roadkill shit.
imorgon ska jag göra en tiopunktslista på varför det är bra att vara jag för nu har halva min bekantskapskrets frågande ställt sig inför det faktum att min blogg är så mörk just nu när jag är så ljus. jag vet inte vad jag ska svara på det....
jag spyr ut massa skit i bloggjäveln istället för att spy den i huvudet på er kanske. för när jag är levande, ute och lever så vill jag vara glad...tänk om det var tvärtom liksom. en skitglad blogg med massa happysnaps och sen när ni träffade mig på riktigt så var jag ett zombieliknade deppresivt monster...haha det kommer aldrig att hända...thank god!
men jag skiter nog i KGB ikväll, jag satsar på en ren vecka och en ren själ...
seriöst jag vill bara ha en handbok...en ikke-självdestruktiv välfungerande jävla manual till hur hjärta hjärna och hordemoner kan samsas innanför det skal som skiljer omvärlden från mig.
men det finns så många frågor...ska man ens ha ett skal, vad ska skalet i så fall bestå av, hur tjockt ska det va?
anvisningar? någon?
det här kan inte vara möjligt, jag känner mig som en trettonåring igen desperat letande efter svaren på mina frågor i veckorevyn? kan man göra mer fel? jag gör fel hela tiden. fel för att jag glömt hur man skiljer på vem som vet vad som är rätt, för att jag saknar tillit till omvärlden mig själv och mitt eget förnuft. men jag vägrar kapitulera. att ge upp nu skulle ju innebära att jag är tvungen att erkänna för mig själv att jag styrt mitt skepp enligt en felvisande kompass i flera flera år bombsäker på att jag haft full kontroll över var fasiken jag är på väg.
så jag ställer in någon sorts autopilot hela tiden och går och kokar kaffe och röker en cigg i hopp om att lösningen ska finnas där av sig själv när jag kommer tillbaka...dessvärre gör den ju aldrig det...
klockan fem är iallfall den svåraste tidspunkten på dygnet, ett slags oundvikligt läge där det blir extra uppenbart att jag faktiskt inte har någon som helst kontroll alls...jag försöker få resten av dygnet att gå ihop i huvudet men blir bara så fruktansvärt förvirrad.
nu kan jag sitta kvar och jobba till klockan åtta om jag vill för att bränna sönder hjärnan tillräckligt mycket för att slippa tänka på värdsliga ting som orka åka hem med kollektiva färdmedel utan att vilja lägga sig ner och dö på vägen
eller så packar jag ihop nu omedelbums, åker hem och äter middag, slåss med mina demoner och somnar kallsvettig av ångest...jag får kramp i själen av bara tanken
eller så tar jag två treo och en dubbel espresso och åker in till stan och låtsas dricka vin men sitter och glor ner i ett glas vatten och känner hur den gnagande inbördes kylan sprider sig i kroppen
jag skulle kunna åka på ännu ett AA möte, men liksom jag inte vill erkänna för mig själv och ännu mindre någon annan att jag har misslyckats med min egen metod att hantera mig själv så pallar jag helt enkelt inte att bege mig
så jag sitter här som paralyserad vid tangentbordet istället och undrar
HUR FAN HAMNADE JAG HÄR?
VAD HÄNDE?
det är så lätt att upprätthålla ett sken av funktion gentemot omvärlden trots en insida av våldsamt bråkande kaos...man låtsas bara ha en massa saker på gång hela tiden och skyller på att man har svårt för att bestämma sig och sen i sista sekund så tackar man nej till allt och alla...
sen att jag har sjukligt höga krav på att prestera tusen ting varenda dag och inte kan gå och lägga mig utan att pricka av mitt eget inbördes succéschema till fullo är ju en helt anna femöring. jag antar att normala människor går hem och kollar på teve, käkar makaroner och köttbullar och somnar i soffan en måndag och är helt nöjda med det...jag funkar inte så tyvärr. det räcker inte för mig. jag är inte tillräcklig som köttbulleätande tevetittande kollektivafärdmedel-mensch.
så det var dagens flygplanskräkpåse med randome roadkill shit.
imorgon ska jag göra en tiopunktslista på varför det är bra att vara jag för nu har halva min bekantskapskrets frågande ställt sig inför det faktum att min blogg är så mörk just nu när jag är så ljus. jag vet inte vad jag ska svara på det....
jag spyr ut massa skit i bloggjäveln istället för att spy den i huvudet på er kanske. för när jag är levande, ute och lever så vill jag vara glad...tänk om det var tvärtom liksom. en skitglad blogg med massa happysnaps och sen när ni träffade mig på riktigt så var jag ett zombieliknade deppresivt monster...haha det kommer aldrig att hända...thank god!
men jag skiter nog i KGB ikväll, jag satsar på en ren vecka och en ren själ...
"Being born is like being kidnapped...
...And then sold into slavery"
idag såg jag döden i vitögat...och hon var ful kall och jävligt hungrig...
vid tretiden låg jag en kvart inne på toalettgolvet och försökte hitta tillbaka till mig själv, dunkade pannan lite sporadiskt i kakelväggen men det kändes inte riktigt som min grej så jag gav upp efter ett par försök...kastade in handduken en timma tidigt och ursäktade mig och rymde istället...
på väg hem funderade jag seriöst på att lägga mig raklång på gatan och bara blunda och hoppas på räddning från ovan men då kom tvärbanan så jag väntade med det tills en annan gång
jag vill inte mata döden..inte ännu, inte nu så jag åkte hem, blundade, slog av strömmen i hjärnan, magsäcken, själen och matade mig själv...blekte håret istället för att springa mälaren runt, hackade lite i benen istället för att hänge mig åt pilates och städade köket. istället för att maniskt rengöra hela huset..om alla hanterade sin levnadsångest på samma sätt som jag skulle världen vara väldigt ren men ni, ni skulle va jävligt skitiga...
Vi skulle leva i en dröm om en morgondag i dekadens som aldrig kom och våra resuser och tillgångar skulle svämma i överflöd...
tur e väl att jag e jag och ni e världen...för jag tvivlar på att fler än jag skulle uppskatta min vardag.
jag ska sova med fiskarna inatt, sova med fiskar istället för att sova med det fejakde fluffet
för döden luktar skitilla och att flippa på fluff är likvärdigt med döden.
jag har livnärt mig själv idag för jag vill leva imorgon...så egentligen så har jag faktiskt gjort rätt och trotsat döden...jag har livnärt mig själv idag för jag vet att imorgon är min enda chans...min enda jävla chans ur det här helvetet...jag har skjutit upp imorgon till i övermorgon så många gånger förut att jag jag faktiskt lärt mig att outsmarta mitt eget störda beteende och mönster. jag är för smart för den här sjukdomen, precis som alla sa för snart två år sen när det började...ronnie du är för smart för att bli sjuk. och det är därför den slåss så hårt tillbaka nu...den försöker äta upp min hjärna igen för utan hjärnan kan jag inte slåss. men iochmed att jag är medveten om att det är sjukdomens främsta vapen att tugga i sig mitt hjärnfett så tänker jag inte låta den beväpna sig mer än vad den redan gjort. jag lovar och svär på heder och samvete att jag inte låter den vinna. aldrig någonsin. men ibland är våra duster så jävla krävande och fysiskt påfrestande hårda att jag bara önskar att det faktiskt var okej att ge upp en gång för alla för att aldrig mera behöva slåss. men envis jävla skitåsna som jag e så ger jag mig ju inte...inte åt något håll. och vi är två i den här fajten och jag är båda. jag slåss med mig själv mot mig själv...den gode mot den onde som hotar med att om jag inte ger med mig så blir jag den fule.
jag åker karusell dag ut och dag in, kan någon stänga tivolit så jag kan få gå hem och vila snälla...
idag såg jag döden i vitögat...och hon var ful kall och jävligt hungrig...
vid tretiden låg jag en kvart inne på toalettgolvet och försökte hitta tillbaka till mig själv, dunkade pannan lite sporadiskt i kakelväggen men det kändes inte riktigt som min grej så jag gav upp efter ett par försök...kastade in handduken en timma tidigt och ursäktade mig och rymde istället...
på väg hem funderade jag seriöst på att lägga mig raklång på gatan och bara blunda och hoppas på räddning från ovan men då kom tvärbanan så jag väntade med det tills en annan gång
jag vill inte mata döden..inte ännu, inte nu så jag åkte hem, blundade, slog av strömmen i hjärnan, magsäcken, själen och matade mig själv...blekte håret istället för att springa mälaren runt, hackade lite i benen istället för att hänge mig åt pilates och städade köket. istället för att maniskt rengöra hela huset..om alla hanterade sin levnadsångest på samma sätt som jag skulle världen vara väldigt ren men ni, ni skulle va jävligt skitiga...
Vi skulle leva i en dröm om en morgondag i dekadens som aldrig kom och våra resuser och tillgångar skulle svämma i överflöd...
tur e väl att jag e jag och ni e världen...för jag tvivlar på att fler än jag skulle uppskatta min vardag.
jag ska sova med fiskarna inatt, sova med fiskar istället för att sova med det fejakde fluffet
för döden luktar skitilla och att flippa på fluff är likvärdigt med döden.
jag har livnärt mig själv idag för jag vill leva imorgon...så egentligen så har jag faktiskt gjort rätt och trotsat döden...jag har livnärt mig själv idag för jag vet att imorgon är min enda chans...min enda jävla chans ur det här helvetet...jag har skjutit upp imorgon till i övermorgon så många gånger förut att jag jag faktiskt lärt mig att outsmarta mitt eget störda beteende och mönster. jag är för smart för den här sjukdomen, precis som alla sa för snart två år sen när det började...ronnie du är för smart för att bli sjuk. och det är därför den slåss så hårt tillbaka nu...den försöker äta upp min hjärna igen för utan hjärnan kan jag inte slåss. men iochmed att jag är medveten om att det är sjukdomens främsta vapen att tugga i sig mitt hjärnfett så tänker jag inte låta den beväpna sig mer än vad den redan gjort. jag lovar och svär på heder och samvete att jag inte låter den vinna. aldrig någonsin. men ibland är våra duster så jävla krävande och fysiskt påfrestande hårda att jag bara önskar att det faktiskt var okej att ge upp en gång för alla för att aldrig mera behöva slåss. men envis jävla skitåsna som jag e så ger jag mig ju inte...inte åt något håll. och vi är två i den här fajten och jag är båda. jag slåss med mig själv mot mig själv...den gode mot den onde som hotar med att om jag inte ger med mig så blir jag den fule.
jag åker karusell dag ut och dag in, kan någon stänga tivolit så jag kan få gå hem och vila snälla...
sjävmedicinering
AJ SOM FAN IN I HELVETE!!!!
okej kort update, jag sitter inte här helt jävla passiv och svälter ihjäl om det var det ni trodde av föregående inlägg...
jag är en ballong men jag är fan inte dum... men föreställ er känslan av en sprängfylld heliumballong i magsäcken och sen försöka trycka ner mer mer mer...
det går MEN DET GÖR FÖRBANNAT IN I HELVETES JÄVLA ONT!
men huvudsaken är väl bara att göra det =P AJ SOM FAAAAAAN I MIN MAGE!
okej kort update, jag sitter inte här helt jävla passiv och svälter ihjäl om det var det ni trodde av föregående inlägg...
jag är en ballong men jag är fan inte dum... men föreställ er känslan av en sprängfylld heliumballong i magsäcken och sen försöka trycka ner mer mer mer...
det går MEN DET GÖR FÖRBANNAT IN I HELVETES JÄVLA ONT!
men huvudsaken är väl bara att göra det =P AJ SOM FAAAAAAN I MIN MAGE!