Wasabilicious

...And then sold into slavery"

idag såg jag döden i vitögat...och hon var ful kall och jävligt hungrig...



vid tretiden låg jag en kvart inne på toalettgolvet och försökte hitta tillbaka till mig själv, dunkade pannan lite sporadiskt i kakelväggen men det kändes inte riktigt som min grej så jag gav upp efter ett par försök...kastade in handduken en timma tidigt och ursäktade mig och rymde istället...

på väg hem funderade jag seriöst på att lägga mig raklång på gatan och bara blunda och hoppas på räddning från ovan men då kom tvärbanan så jag väntade med det tills en annan gång

jag vill inte mata döden..inte ännu, inte nu så jag åkte hem, blundade, slog av strömmen i hjärnan, magsäcken, själen och matade mig själv...blekte håret istället för att springa mälaren runt, hackade lite i benen istället för att hänge mig åt pilates och städade köket. istället för att maniskt rengöra hela huset..om alla hanterade sin levnadsångest på samma sätt som jag skulle världen vara väldigt ren men ni, ni skulle va jävligt skitiga...

Vi skulle leva i en dröm om en morgondag i dekadens som aldrig kom och våra resuser och tillgångar skulle svämma i överflöd...

tur e väl att jag e jag och ni e världen...för jag tvivlar på att fler än jag skulle uppskatta min vardag.

jag ska sova med fiskarna inatt, sova med fiskar istället för att sova med det fejakde fluffet

för döden luktar skitilla och att flippa på fluff är likvärdigt med döden.

jag har livnärt mig själv idag för jag vill leva imorgon...så egentligen så har jag faktiskt gjort rätt och trotsat döden...jag har livnärt mig själv idag för jag vet att imorgon är min enda chans...min enda jävla chans ur det här helvetet...jag har skjutit upp imorgon till i övermorgon så många gånger förut att jag jag faktiskt lärt mig att outsmarta mitt eget störda beteende och mönster. jag är för smart för den här sjukdomen, precis som alla sa för snart två år sen när det började...ronnie du är för smart för att bli sjuk. och det är därför den slåss så hårt tillbaka nu...den försöker äta upp min hjärna igen för utan hjärnan kan jag inte slåss. men iochmed att jag är medveten om att det är sjukdomens främsta vapen att tugga i sig mitt hjärnfett så tänker jag inte låta den beväpna sig mer än vad den redan gjort. jag lovar och svär på heder och samvete att jag inte låter den vinna. aldrig någonsin. men ibland är våra duster så jävla krävande och fysiskt påfrestande hårda att jag bara önskar att det faktiskt var okej att ge upp en gång för alla för att aldrig mera behöva slåss. men envis jävla skitåsna som jag e så ger jag mig ju inte...inte åt något håll. och vi är två i den här fajten och jag är båda. jag slåss med mig själv mot mig själv...den gode mot den onde som hotar med att om jag inte ger med mig så blir jag den fule.

jag åker karusell dag ut och dag in, kan någon stänga tivolit så jag kan få gå hem och vila snälla...