kramp...
skräcken för maten har tagit en så fysisk skepnad att det faktiskt bara inte går alls just nu. det sitter ett lock i min strupe och jag vet inte hur jag rent praktiskt ska lyckas med något så enkelt som att svälja...
espresso, kaffe, energidryck, soyamjölk...det tar liksom stopp innan jag ens försöker
kramp kramp kamp
jag är en sprängfylld ballong och det måste liksom få pysa ut mera luft innan jag kan stoppa in något nytt alls...men det funkar ju inte så...för min ballong är inte fylld av heliumgas...eller är den det. kan man leva på heliumgas? min gas är iallfall antienergi. den tar bara upp massa plats men kan inte användas till någonting.
var är rytmen var är balansen? jag vet att jag måste lura mig själv nu för att kunna fortsätta gå kunna fortsätta stå men kroppen vägrar. den krampar, vill inte protesterar.
det är som att ligga utslagen i monsterinfluensa i sängen samtidigt som världen kräver att just nu just precis nu måste du vara extremt delaktig, ut och springa hinna med, men min värld snurrar i ultrarapid och jag hinner inte med.
som sagt kramp
mitt skrivbord är fullt av batterier, espresso, kaffe, energidryck, frukt, proviva powershots, välling, choklad, broccoli, quornfiléer you name it...men jag skulle behöva en slang genom näsan rakt ner i magen för att placera batterierna på insidan av kroppen...för vägen genom munnen, halsen, magen tarmarna kroppen är blockerad stängd
om ni fattade hur gärna jag skulle vilja kunna svälja just nu...om ni bara fattade...för jag VILL! FAN VAD JAG VILL. MEN SERIÖST JAG KAN INTE!
KGB
sen e det erövra världen som gäller från och med imorgon!
jag går inte ett steg till åt fel håll från och med nu!
Det kallas mod...
En gång i tiden tyckte jag att hon var en dryg liten apa. En gång i tiden var jag tjurig och missunsam (läs avundsjuk) på att nån liten ettrig brudjävel vågade roffa åt sig så mycket uppmärksamhet och prestige bara genom att vara sig själv och att den ettriga lilla brudjäveln inte var jag.
Den lilla ettriga tjejen går det rätt bra för idag
Den lilla ettriga tjejen borde vara min förebild idag
och det blev hon faktiskt precis
jag lusläser inte hennes blogg men halkar in där ibland av gammal vana och idag blev jag fan tårögd...
det här är stort, det här är modigt, det här är så övermäktigt överjävulskt coolt
för mitt motto är lite att jag blir sällan avis på folk på riktigt. för jag brukar tycka att jag kan göra allt minst lika bra själv om inte bättre...men den här tjejen har bräckt och knäckt mig med hästlängder. på en punkt har hon fan varvat mig och snott stafettpinnen framför näsan på mig i ett joggingspår där jag springer baklänges med fel sko på fel fot och den enda jag kan skylla på är mig själv.
DET HÄR KALLS MOD ! FÖR DET HÄR ÄR NÅGOT JAG ALDRIG SKULLE KUNNA GÖRA ! HON HAR GJORT NÅGOT JAG INTE TÖRS !
och aj aj aj aj aj i ronniehjärtat och aj aj aj aj ont i ronnihjärnan vad hårt det är att inse det, men en eloge ska hon ha...en eloge och alla era stående ovationer
Imorgon klockan 11...
För imorgon smäller det så jävla hårt, antingen så smäller det som en smällare som smäller av små ivriga barns fingrar smäller det eller så smäller det som millenieumfyrverkerismäller det...
smäller gör det iallfall så att det smäller om det!
tänkte att jag skulle vara duktig och äta ordentlig middag i afton som mamma lagat och inte jag...suck det går liksom inte...hennes och Ulfs rutiner gör bara att det blir värre...hela kvällen pajjade totalt och istälelt för att gå på det där viktiga mötet som jag borde prioriterat mest av allt så blev allt fel och knasigt och dumt och nu har jag skurat toaletten ren från spontankräk...
nej, jag hetsäter inte och går och stoppar fingrarna i halsen...jag tror att jag kan äta en macka med köttbullar på men det kan jag inte så det kommer helt enkelt upp av sig själv bara jag böjer mig frammåt i 90 grader...som en öppen sluss eller kanal mellan min magsäck och munnen...som man tömmer ett akvarium typ...sätter en slang i ena änden och så bildas det baksug till skiten e tom...
så kul har jag haft ikväll istället för att gå på viktigt möte. för att jag blev förvirrad och trodde att jag var normal och kunde äta köttbullemacka till middag. därför måste jag flytta härifrån. om jag kan planera själv slipper jag spontankräkas, då slipper jag tro att jag kan äta köttbullemacka...då kan jag äta ratatoille eller ugnsbakade rotfrukter och grönsakstuvning till middag istället. och slippa känna mig som ett baksugande akvarium.
men skit i spontankräket
imorgon klockan elva ska det smällas fyrverkerier utav bara helvete! jag räknar med er då! om alla håller tummarna då kan det inte gå fel!
jag kommer på mig själv ...
anorektiker tror kanske ibland att de är undantaget som bekräftar regeln och försöker rewinda lite då och då när det inte riktigt blir som man tänkt sig...men ingen kan styra över livet och dödens lagar och hur mycket vi än krymper och förvandlar oss själva till små självömkande barsnliga kräk så kan vi inte krypa tillbaka upp i mammas mage och celldela oss själva in till obefintlighet samlag och spermier som befruktar ägg...så jävla pervers är inte naturen tack och lov så egentligen är det ju fruktansvärt menlöst att kämpa...
its all about babysteps
"...ta babysteps...du har typ en orkan att fajtas mot men de flesta barn blir ju stora och lär sig gå själva även om allt de kan från början är att stoppa foten i mun och gurgla så hur hopplöst det än känns och trots än att du kanske inte sitter med de fetaste essen på hand i förutsättningar och stöd hemifrån så måste du fixa det här tjejen. babysteps helt enkelt...varken mer eller mindre...hejjar på dig ;)"
så hejja er allihopa för att ni lärde er gå, hejja allihopa för att ni lärde er stå, men framförallt hejja er allihopa för att ni vågar ramla, drulla fumla och klanta till det åt helvete utan att springa och gömma er bakom gardinerna hemma hos mamma och pappa. det ska ni ha jävligt mycket cred för...varenda enaste en av er. tillochmed ni små äckel till självdestruktiva jävlar därute. så länge ni står upp finns det hopp...så länge ni står upp...men ge som sagt fan i att stå och trycka bakom mina gardiner...där är ni inte ett smack välkomna...
inte ni, inte demonerna...
sjas väck försvinn!!!
btw
imorgon ska jag gå på en datakurs klockan nio och lära mig hur en Mac funkar...tror ni jag är peppad? ärligt talat så skulle jag få mer ut av att lära mig hur en gaffel och en kniv fungerar, men jag biter ihop, jag ska inte va den som är den...jag ska inte sätta mig över någon. jag ska sitta snällt och tyst på min stol, lära mig hur man loggar in och skriver fint sitt användarnamn och lösenord och sen ska jag tindra med ögonen som bara ett livs levande överkört roadkill kan och smida planer på hur jag ännu en gång ska lyckas förföra mina lärare...
öppet svar...
just nu kan jag inte säga mycket mer än att jag har tagit till mig alla era kommntarer one by one...shit att det kan komma så mycket visdomsord ur något som är så nattsvart geggamojja är beundransvärt bara det. jag
som känner att mitt kluster ´klister borde smitta genom skärmen och klibbaigen allt vad vishet heter. men genom att läsa era svar så ger ni mig egentigen det enda jag behöver i nuläget. bevis på att jag har fantastiska friska och välfungerande vänner. att allt inte bara är svart och att om ni är speglar av det som finns hos mig och ändå är så bra och inte drar...då kan jag inte va så jävla knasigt förtappad ändå. för smarta folk som ni umgås inte med nattsvarta monster..det är ni för bra för...så genom att döda mina monster kommer jag närmare den värld jag vill vara i på riktigt...som du sa en gång ruby...och hannah som höll med...vem fan vill jag vara liksom...
och ja vem fan vill jag vara...inte tjejen som gick och la sig igår iallfall, kanske inte heller hon som sitter här nu...men kanske hon som vaknar imorgon...
så länge jag inte är tjejen som ringde mig ikväll så simmar jag iallfall vidare med näsan ovanför ytan...
det handlar om...
släppa kontrollen och låta någon annan bestäma när man inte kan själv mer
insiktsfullare än så kan jag faktiskt inte vara just nu
men samtidgt i samma sekund som jag vill kasta in handduken och lägga mig raklång på gatan och bara skrika att jag inte orkar en minut mer så ringer en gammal bekant från psyket och någonstans växer förståelsen igen för att nej inte fan blir det bättre där heller. jag vill inte vara den som ringer er från hispan. galen. självutlämnande desperat och inte vet vad fan jag egentligen snackar om, mer än att jag deeperat ropar efter någon som tillslut inte orkar lyssna mera.
tur att jag har en blogg tänker jag då.
tur att jag slipper ringa er från hispan då iochmed att jag har en blogg
för det handlar inte om livet eller döden. det är inget alternativ. det är inget val vi kan styra över medvetet. det är vi, JAG allt för mänskliga för. det handlar om totalkapitulation, att ramla i backen skrapa knäna blodiga och resa sig upp igen. jag står inte i något vägskäl för det spelar ingen roll åt vilket håll jag går, det spelar ingen roll så länge jag rör mig frammåt och det gör jag oavsett om jag vill eller inte. det har rastlösheten i mitt blandiga klibbiga östpackeblod åtminstone sett till.
tur att jag har en blogg och tur att jag är nomad i blodet.
totalkapitulation visst, men stagnerar det gör jag aldrig...så jag lyssnar inte på surret uppe ihuvudet. jag köper en stor ostmacka och en kopp kaffe åker hem och plockar fram lite blåbärssoppa till. för det spelar ingen roll, hur jag gör eller vad. det blir inte bättre på något vis. döden får gärna ta mig om han vill, men han ska fan få mig levande i så fall. jag slösar inte bort en sekund till av mitt liv på att vilja dö. inte en endaste sekund av mitt levande liv ska han få den stackars gamle mannen...
...(på ytan)
liten långpromenad blev det. öfre söstermalm - söders höjder. solsken hela vägen, varmt, nästan vår. kaffe latte på seven eleven saffransbulle och fantastiska människors goda sällskap.
öppen casting på söder i söderläge dessutom, mest massa jobb men också många kära återseenden och bara lite svårt att hålla ordentligt i filmkamerna. bilden blev lite suddig ibland, baikisskakis....
sushilunch, trehundra cigaretter och lite mer kaffe
nostalgiska dängor på knastrig lokalradio, fler kära återseenden, mera jobb och ännu lite svårare att hålla i filmkameran
skrattar, skrattar faktiskt hjärtligt flera gånger under dagen.
kramar massa folk, kramar och blir kramad
mer cigg, mer kaffe
ris, röra och köttfärssås
skjuts hem och datorn i knät, söndags DN på vardagsrumsbordet, långfilm och kanske en kopp te?
inget av det här är sant. eller jo det är det för om man skulle filmat med en kamera skulle det sett ut såhär men som vanligt är det inte personen i filmen som skrivit brevet.
jag följer bara ett manus, men det är inte jag, det här är inte mitt liv
Vitlök och garderobsutrensning...
åhh...titta ronnie...dina gamla favoritknulltrosor
men bleeh, den hotpantsen bodde jag fan i en vecka på gotland...eller var det en hel sommar...
shit vems behå är det här är den min...såå stooooor
vartenda litet plagg, varenda liten trasig strumpa har fan sin egen lilla anekdoti...de med dåliga anekdotis ryker raka vägen ner i papperskorgen oavsett skick. de med bra anekdotis får ligga i traderakassen och kanske bli någon annans favorit stayupsknulloutfit vad vewt jag....det finns så mycket små horny teenagers där ute utan cash som säkert skulle offra sin veckopeng för mina gamla leopardstrumpbyxor så ni anar inte.
har dessutom ätit tå vitlöksklyftor idag...jag vet inte varför...det bara hände...vitlök och gambas och quornfilé i nåt slags försök att upprätthålla ordning i kaoset. jag har käkat så dåligt hela veckan att jag blev helt rädd när jag blev mätt...trodde att jag överätit hetsätit, ville plötsligt kräkas...sen fattade jag att det bara var vanlig mättnad...låg och krampade en timme på soffan, ville dö en smula sen började jag rensa garderoben...riva ut, röra om, bygga nya system...
vem fan försöker jag lura liksom. bara för att alla mina randiga stikade koftor ligger i samma hög nu så betyder inte det att jag lyckats packetera in och sätta mina små monster på plats längst bak i hjärnbarken...inte en chans. och vitlökssmaken i munnen påminner mig om känslan av övermättnad...går inte att borsta bort den känslan ens med tandkräm nu även om den snart är helt borta. jag kommer vara ballong, gigantor och etremt svullouppblåst hela kvällen iallfall...så sorgligt...och då har jag redan räknat bort eventuell middag...det är inte meningen att jag ska få äta mat...inte gjort för mig...gjort och till för andra...jag kan helt enkelt inte hantera skiten...ge mig piller, välling och kapslar istället så ska jag nog visa er att jag kan klara mig galant på bara det...
om en och en halv ska jag vara hos Emelie och blanda drinkar...då vill jag inte vara en ballonguppsvälld vitlöksklyfta, då vill jag vara Ronnie...men vägen dit är lång..vägen från vitlök till Ronnie är alltförlång för att hinnas med på enoch en halva...och om jag går ut ikväll så kommer den vara ännu längre imorgon...tills jag är männsika igen och ännu mer ångestig...
människor är som vitlöksklyftor, små tjocka ettriga och illaluktande
jag vill vara en drink, en passion margerita, iskall, stark och rivig...
men ni är inte galnare än Katrins läsare iallfall...
eller vad säger ni...DÖM SJÄLVA>>>
jag funderar på att kontra med en egen svältdiet, lite bra tips och tricks på hur man snabbast loosar julkilona...vem tror ni vinner?
ska jag fråga samma sak?
om mer än åttio personer skriver ja vi vill banta hjälp oss, visa oss hur man gör då gör jag det.
Banta med wasabilicious vad tror ni???
Ebba och Katrin Schulman släng er i väggen här ska det brännas julfläsk!
så kan jag posta lite thinspirationbilder på hur lycklig man blir av anorexi
kolla bara >>>
upp på vågen mer er nu kör vi!!!
80 kommentrarer babes and i am all yours!
Astrid hon visste hon...
"när jag inte HAR penge då KAN jag inte dricka sockerdricka och när jag HAR penge då FÅR jag inte dricke sockerdricke...NÄR I HUNDENE SKA JAG FÅ DRICKE SOCKERDRICKE???"
precis så är det att vara där jag är nu. börja aldrig mixtra med samma plus och minuskoto tänk. anamma aldrig mitt sjuka beteende som heter spara och slösa kapital. får då slutar ni där jag är nu. med ett evigt kontoutdrag där det står plus minus noll, som urladdade ensamma duracellkaniner där killen som lovade komma med nya batterier imorgon aldrig dök upp. för här där jag är finns det ingen sån morgondag. det blir aldrig bättre, det blir aldrig rätt eller tillräckligt bra.
när jag inte äter då KAN jag inte gå ut var ronnie roadkill glad som sockerdricka (för jag orkar ju inte)
och när jag äter så FÅR jag inte gå ut och vara ronnie roadkill glad som socerdricka, för då skriker de jävlarna där uppe i huvudet att min sockerdricka har jäst över, blivit illaluktande ful och sur och att folk kommer kräkas om jag kommer i närheten av de...
NÄR I HUNDENE SKA JAG FÅ GÅ UT OCH KÄNNA MIG SOM EN BUBBLANDE SÖT OCH FRÄSIG NYÖPPNAD VACKER GLASFLASKA MED SOCKERDRICKA????
mmmmrrrfrrrrr FÖRRRRGRÄÄÄÄMMADE JÄVLA ANOREXIHELVETE!
jag sitter som emil i sin snickareboa i min glasbubbla och längtar efter mina knotor med samma kärleksfulla längtan och vemod som emil täljer sina trägubbar
jag är inte sockerdricka, jag är en däst sen gårdagen öppnad flaska ramlösa...
Tjatmajja
Eller gå in Här>>>
och för er som inte fattat det ännu så om ni länkar hit till min blogg och pingar nyligen.se så kommer ni att få en fet länk till er egen blogg som syns uppe i headern just nu!!!!
det var det för nu
by the way så har jag hittat en skyltdocka av två till eventjobbet...i still need one more alltså GÄRNA EN TJEJ! FAN FINNS DET INGEN SKITCOOL BALL SNYGG TJEJ SOM VILL TJÄNA LITE DEG PÅ ATT VARA EN SKITCOOL BALL SKYLTDOCKA PÅ ETT EVENT I HALMSTAD!
annars så är jag lite ledsen idag....skulle egentligen åkt båt klockan fem till Helsingfors och lekt med alla regnbågsbarnen och strosat runt i Finska Riket hela dagen imorgon...men jag får kasta in handduken. Soffipropp bangade i sitsa stund och jag tror inte jag skulle fixat maten, ångesten och bristen på promenadspejs på båten om det nu dök upp en ångestattack.
fan fan fan jag ville ju. ville se helsingfors iallfall...hade varit grymt att strosa där en hel dag och tita på finnarna...
är det ingen som vill följa med i sista sekund ändå? båten går klockan fem från värtahamnen...
Alkohol löser inga problem...
var kommer det där märkliga beteendet ifrån att vi tror att vi ska må bättre av att tillföra kroppen mer gift när vi mår kass.
typ:
"shit jag mår så jävla dåligt över chefen bla bla bla jag behöver några stadiga järn"
eller:
"fuck jag söp så jävla hårt igår idag har jag verkligen gjort mig förtjänt av en flottig pizza"
bäst av allt
"jag har stressat så mycket på sistone så nu ska jag bara unna mig att sitta i soffan och göra ingenting"
sprit, frosseri och apati!!!! är det så man blir en bättre människa? blir man glad av att döda sig själv?
alkohol löser fan inga problem, nej det är sant men det gör fan inte rohypnol eller knäckemackor heller!
här kommer mina råd till er...när ni överkonsumerat alkohol SVÄLT ER SJÄLVA ELLER SPRING TRE MIL I JOGGINGSPÅREN. det är priset för dekadens. det är precis det era kroppar talar om för er att de behöver när de vill kräkas och känner sig sjösjuka av antingen en fest hemma hos polaren i soffan där ni enbart rört er fram och tillbaka till toan för att pinka eller ut på balkongen för att röka. så är det. svart på vitt. den hårda sanningen. eller vänta ännu bättre ni kan göra så här också. sup inte skallarna av er bara för att polaren kommit hem med ett extra flak starköl från finlandskryssningen. herregud. har ni inte kommit över tonårsfasen där man trodde att man ska dricka så mycket sprit som möjligt bara för att den för en gångs skull råkar vara billigt??? nej gå ut och skaka rumpa tills ni svimmar istället...det är fan mer okej.
livet är till för att brukas, javisst men vi är ena jävlar på att missbruka det också...och det är okej .självklart är det okej, men inte så mycket att vi missbrukar tills vi knarkar allt som är förbjudet...för det gör vi...uppfostrade med förbud och måsten som vi är.
varför är det gott med glögg på vintern? jo för att många av oss sprungit runt i minusgrader frysit arslet av oss, rastat hundar, burit shoppingkassar eller kört barnvagnar vad vet jag?
ponera att sitta hemma en hel dag inte röra sig en milimeter och sen utbrista...fan vad jag e sugen på glögg nu, mmm med extra mycket russin. mums. jag blir svettig av bara tanken. svettig och ledsen. för jag gör samma sak. på teven talar de om för mig att jag är sugen på glass när jag precis ätit en god middag som känns alldeles lagom i magen. på krogen bombaderas jag med drinkar och öl av vänner och bekanta trots än att jag knappt kan stå upp. på jobbet ska jag jobba över lunchen just den där dagen när solen vågat sig fram och är gnistrande vit och lockar till en iskall vinterpromenad.
vi luras att göra fel fel fel hela tiden istället för att lyssna på oss själva. för från början är vi precis som djuren programmerade till att göra rätt.
nej sorry, jag vill inte hänga med ut och dricka fler öl nu, jag är trött mätt och belåten. jag vill ta en promenad, få röda kinder och sen vill jag hem och ligga på soffan och somna. jag vill va katt idag. inte gris.
spana in era polare, för det finns faktiskt massor av de därute som är katter på riktigt, de gör som deras kropper säger att de ska göra och det gör att det och mår bra helt naturlligt. vi som läste veckorevyn och trodde att man gjorde rätt genom att följa snyggt typsnittade mallar i neonbokstäver oss är det mer kört för. vi har dödat våra kroppar med felsignaler i årtionden och det kommer krävas många omtentor för att få de att funka igen. sorry det är den bittra sanningen...men en sak är säker iallfall. vägen ut ur skiten heter vare sig en tetra Arla eller en pava Amarona...
jag står inte för någonting. demonerna har talat!
nu ska jag däremot unna mig något som är bättre än att läsa det glossigaste glamourmagasinet i världen...nämligen läsa min darling anna pyttis blogg och slicka på skärmen. För att den är så visuellt och innehållsmässigt välkomponerad att den smakar bättre än lördagsgodis och att man mår tusen gånger bättre av att äta den än av att äta lördagsgodis...
det var riktigt jävla nära ögonvrån...
satt och huttrade och grät, redo att kapitulera för deras hånfulla skratt och skrik.
"FETTO FETTO FETTO FETTO HAHAHAHA INGEN VILL HA DIG INTE EN CHANS ATT DU TÖRS GÅ UT SÅHÄR NEJ INT EN CHANS SITT HEMMA OCH SKÄMMS, SVÄLT SVÄLT SVÄLT HAHAHA, ELLER UT OCH SPRING, UT OCH SPRING TIILL AFRIKA MED DIG DIN ÄCKLIGA FETTHÖG"
helt sjukt. här har man vaknat klockan nio och ägnat hela dagen åt att komma i tid klockan fyra för att träffa en av sina finaste polare och så klockan halv sex har man hunnit sortera och städa och vända upp och ner på lägenheten, massakerat dissikerat en sallad, ändrat om i hela garderoben och skrubbat badrummsgolvet men inte fan har jag lagt en minut på att se mig i spegeln, sätta på mig vettiga "gå ut kläder" eller lagt någon form av happy ansiktsmask som skulle duga för att möta vägen.
tog iallfall på mig varmaste jackan, bröt nästan ihop framför hallspegeln men lyckades iallfall ta mig ut bara två timmar försenad.
missade bussen missade tåget
gav upp
kastade in handduken
skrev ett sms. ANOREXIA SKREV ETT SMS OCH SKRATTADE SÅ JÄVLA HÖGT. LOOSER LOOSER LOOSER.
"jag är ledsen men jag orkar inte gå ut idag tror jag stannar hemma och dricker the"
om ni någosin får ett sånt sms från mig så betyder det att jag hat kapitulerat. då tänker jag inte själv längre. då bestämmer satan uppe i huvudet. för det enda just det där betyder är.
JAG HAR INTE GJORT MIG FÖRTJÄNT AV ATT GÅ UT FÖR JA ÄR SÅ FUL ÄCKLIG OCH VÄRDELÖS ATT JAG INTE KAN HANTERA OMVÄRLDEN SÅ NU GÅR JAG HEM OCH SVÄLTER ISTÄLLET TILLS ALLT KÄNNS BRA IGEN...
jag kan säga att jag fick ett bra svar på mitt töntiga kapitulations sms. eller anorexia fick ett bra svar.
"meh va fan, har varit hemma sen klockan fyra och väntat på dig, hade kunnat va hos ambra istället om du sagt till tidigare...jaja."
tack tack tack tack tack tack tack tack tack TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK
då vaknade ronnie till liv igen vill jag lova...
vem fan är jag egentligen. tjejen man ställer upp för som bangar när man kunnat umgås med någon annan
HELL NO!
jag är ju störst bäst och vackrast. jag finns och alla älskar mig. har jag glömt bort det så snabbt? jag måste ju ut i världen erövra den och visa alla min eminens. inte fan ska jag prioriteras bort nån annan gång för någon anna "bättre" och minnas som den som bangar eller fegar ur....
så jag lämnade kukfittbajskorvs illaluktande anorexia och kuksprutdemonerna där på bänken i tunnelbanan i bredäng, ringde och sa att jag var dum ihuvet och schizofren men på väg nu och tog tunnelbanan till kärrtorp istället
och det gick bra...
det var helt klart värt det. jag dog inte. världen gick inte under. jag drack bubbel och åt lite chips, skrattade i goda vänners lag och gick ut och dansade röven av mig istället.
JAG VANN! shit vilken seger. alla andra gånger hade de vunnit men inte nu mera. aldrig mera. hell no hell no hell no!
hellre umgås i goda vänners lag och dansa galen diskodans framför att sitta hemma med kanelthe och tycka jävligt synd om sig själv. för de älskar mig ända inte förren jag är död. de där tjattrande jävlarna i skallen blir ju ända aldirg nöjda inte en chans. så jag lever varje dag istället.lever lever lever tills de dör
största möjliga tyyyystnad...
tyst i luften tyst i huvudet...
fick nästan panik när jag upptäckte att någon ätit upp min sista slatt risgrynsgröt. jäveln uppe på axeln jublade haha nu får du gå ut och gååå innan frukost.
jag försöker slå bort alla dumma tankar men tjattret i skallen är helt omöjligt att stå ut med just nu. kanske för att jag slåss så hårt med fullt maskineri och verkligen inte lyssnar och inte gör som jag gjort så ofta förut och försvarat mig med att jag försööööker ju...my ass...försöka duger inte...handling är det enda som räknas. och ja jag har handlat och ja, priset för handling är högt.
men jag vill ut idag. vill inte sitta hemma och gömma mig mer.
fan fan fan
jävla monster
och jag såg i hennes ögon att nu kommer tårarna...
...men de var inte tillägnade mormor. de var tillägnade mig. jag visste redan när vi beställde flygbiljetten med LOT airlines att tårarna skulle komma och att de skulle va till mig.
mamma vill inte åka till polen och begrava mormor för hon är rädd att jag ska ta till svälten och passa på att ha ihjäl mig själv igen nu när hon måste åka bort och lämna mig ensam.
jag visste det innan hon grät, varför hon inte ville åka. jag visste innan mormor dog vad mama var mest rädd för. sin egen redan döda mammas död eller skräcken för hennes levande döda dotters försök till självuppbådad undergång.
fy fan vidriga elaka dumma sjukdomshelvete vad lycklig den blev över denna nya fantastiska uppmärksamhet. anorexia är starkare än självaste döden. vilken ära. det måste vi fira sa anorexia och tvingade ut mig på ännu en hetspromenad i snålblåsten.
karusellen snurrar på och alla klappar mig på axeln och säger att jag är duktig som väljer livet och att jag ser ut att må så bra nu när jag lagt på mig några kilon och inte liknar en jude från auswitz mer. herrejävlar i mig vad fröken anorexia sliter sitt hår och skriker i mina öron när hon hör de kommentarera. om ni visste vilka tvångsritualer och vidriga små påhitt hon tvingar mig till nu om dagarna. jag törs nästan inte gå ut. även om jag trotsar och slåss med näbbar och klor. försöker döda henne med ignorans sunt förnuft och kalorier så är det på nåder jag vågar visa mig ute och ännu värre åka in till stan i min vidriga kroppshydda. det är fär mycket kött på mig. armar och ben och fläsk och lår och hakor och kinder och utrymme. jag tar för mycket plats.
vill gräva ner mig och försvinna från jordens yta helst.
orkar inte träffa folk. orkar inte se mig själv eller någon annan i ögonen. jag är en degboll av formlöst fett som simmar utan konturer...får inte plats i spegeln. får inte plats i den skumma fönsterrutan ens...ändå vill jag leva sa jag till mamma ändå vill jag leva.. jag orkar inte leva för min egen skull alls egentligen. det är jag inte värd. men just nu orkar jag leva för din...
trots michelingubben i spegeln, trots överarmar som släpar som mjölsäckar i backen så ska jag försöka orka slåss lite till.
två veckors närkamp nu.
två veckors närkamp på liv och död
vi får se vem som vinner
vi får se vem som vinner två veckor ensam hemma i en 50-tals fyra söder om stockholm
så kom DÖDEN på besök...
mamma är förtvivlad. mammas mamma är död.
men mamma är inte förtvivlad över att mormor är död, nej hon är förtvivlad för att hon inte kan gråta. hon skämms och vågar inte prata med sin familj på den knastriga linjen ner till södra mörkaste kalla Polen.
mormor som dog egentligen redan i våras är numera dödförklarad och då förväntas man gråta. men hur ska man gråta över någon som man redan sörjt färdigt, eller varför måste man gråta på beställning bara för att teve säger så i alla cheezy hollywoodfilmer.
jag gråter när jag tittar på magnolia säger jag, jag gråter när någon sjunger fina luciasånger säger mamma. vi gråter när vi är ledsna helt enkelt eller när något berör oss. men hur ska man sörja nåt man inte sörjer?
man kan inte hetsa fram sorg, man kan inte hetsa fram sjukdom och man kan inte hetsa fram stress. vi hatar den när den äter oss och vi kräver att den ska komma tillbaka när den överger oss.
sorg e vackert säger vissa
svält är också vackert säger andra
magnolia e vacker säger jag
men den riktiga döden när den kommer med att ruttna bort med lunginflamation i en kall dragig gammal sekelskiftesvilla i södra polen är inte vackert och heller inget att sörja eller gråta över.
ond bråd misär med sotiga ögon, vassa kindben och frusna blålila gängliga lemmar är också vackert på kort i rätt ljussättning men vem fan trivs med att svälta frysa och vara rädd och jagad egentligen
knark, svek misshandel och våld är vackert i filmen magnolia men vem av oss vill byta med någon av karaktärerna på riktigt egentligen och skura döda paddor från vår bilkaross
jag tror vi gråter av helt andra skäl än över det faktum att vi konfronteras med ond bråd död. för att vi minns allt det vackra som var. vi förskönar saknar och våndas över att något vi hade har tagits ifrån oss. vi saknar det vill ha tillbaka, vägrar inse att det roliga är slut.
men när mormor dör av dubbelsidig lunginflamation och förruttnelse i sin kalla dragiga säng då andas jag och mamma ut. äntligen. nu fick hon frid. nu kan hon gå till himlen och möta per i pärleporten som den goda katolik hon är. eller dansa och sjunga igen med änglarna i himlen eller göra precis vad hon vill. hon slipper iallfall ligga i den där förbannade jävla sängen och låtsas att hennes liv är värdigt.
dessutom har vi så många levande döda ibalnd oss som vi tvingas se på dag ut och dag in så döden liksom skrämmer oss inte ens längre
vem orkar med död när man vill leva. nej usch fy ta bort. döden finns här mitt ibland oss så det räcker och blir över. vi slåss mot den varje dag, somliga stupar och faller andra reser sig och sparkar den i ansiktet gång på gång likt zombies i den värsta b-film
jag hatar fortfarande mig själv varje dag för att jag är så jävla fräck att jag vågar välja livet. hajja den dubbelmoralen. här sitter jag och tycker att jag är värdelös för att jag tillåter mig att äta mat. men som en smart väninna sa en gång. om man inte orkar leva för sin egen skull ibland får man offra sig och leva lite för andra. så just nu kickboxade jag ner döden. jag tänker leva ännu mer för mammas skull just nu. så varje gång jag tvivlar på mig själv och mitt egenvärde kan jag ju låstsas att jag är här för någon annan åtminstone.
den sista personen på jorden som bryr sig om jag är tjock eller smal...där fick du döden.
du trodde du kom på besök men du blev nermejjad av lokomotivet. jag tänker återkalla fler zombies från ditt dödsrike än du vågar gissa ana och tro...så akta dig.
mormor tog du för länge sen, henne kan du inte använda som vapen mot oss. vi älskar henne för den hon var istället för hennes död.
vad fan är det för jävla sätt att visa uppskattning på förresten. sörja nåt som var när man istället kunnat glädjas åt allt fantastiskt som var...
nej du döden, mot mina smalben har du slipat ditt sista vapen...
-----------------------
bra skrivet???
i så fall gå in häääär och lägg er röst på mig!!!!
eller skriv ett hatmejl och massa elaka kommentarer det är också kul...men rösta hellre
Suck...bantar ni?
Varför inte skriva direkt istället:
"du duger inte som du är, köp vårt crap och vi får dig att tro att genom att läsa vår smörja så inbillar du dig att du kommer lyckas vända på hela din personlighet livsstil och må bättre"
tja, tänk om det vore så enkelt.
för det heter inte "tappa fem kilo på fem veckor" det heter byt identitet bli en annan människa under fem veckor...
vanliga människor kan inte banta...det är fan inte humant att banta om man vill leva ett drägligt liv samtidigt och det vill de flesta. det gör de flesta.
men hey vem fan e jag att moralpredika. jag säger bara. att i de flesta fall så slutar det med jojobantning, ner några kilo och upp igen, vissa bantar sig tillochmed feta, börjar hetsäta och kräkas och rubbar hela kroppens balans, andra går till överdrift och blir sjuka på riktigt sen finns det alla de där så kallade "naturligt smala" som äter vad de vill och håller sig smala ändå...
orättvist...japp...
men så är det bara
och ingen kommer älska dig mer när du bantat bort fem kilo av dig själv, inte ens du ditt jävla pucko som jag sagt tio gånger tidigare
hur in i helvete kan ni tro att minskad kroppsvolym automatiskt skulle leda till bästtre självförtorende. tror ni på fullaste allvar att det är något "bättre självkänslaämne" som utsöndras i kroppen samtidgt med att ni bränner fett eller? jag undrar för guld och gröna skogar vilken fysiklärare i gymnasiet som lurade i er den smörjan...snälla sig inte att ni är så puckade på riktigt...
så ärligt nu...bantar ni?
nu vänder jag upp och ner på allt...
fan nu jagar de mig igen tänkte jag först
HELL NO!!!
tänkte jag då...inga fler ångestpromenader, jag har gått så många kringelkrokiga vändor runt min mors kvarter nu att jag kräks på allihopa...hur jag än mixar och trixar med underligga genvägar så påminner de om ångest självhat och missär men som sagt...
HELL NO!!!!
tänkte jag som sagt...så jag gick en feel good promenad istället för en ångestpromenad...(tack igen ruby för den självinsikten) och nu är jag tillbaka. lite mindra spattig, lite mindre rastlös och med lite mindre ångest. men inte för att jag lyssnade på demonerna. den här gången lyssnade jag på mig själv och jag love-bombade mig med intensiv självkärlek där jag gick. trots än att jag nästan halkade på de isbeklädda småvägarna och att jag borde tagit en extra halsduk.
jag gick för att jag mår bra av det. inte för att någon skriker inne i huvet att jag måste
det är skillnad! det är faktiskt jag som bestämmer om jag vill va ångestig eller bara glad. nu vänder jag upp och ner på allt. ost och skinkmacka e gott och det är trevligt att sakta vandra i pulkbackar om man låtsas att man är supermario samtidigt...
priset för dekadens
vaknade av rastlösheten
den där som äter upp och gnager på mig innifrån...överflöd, övertrassering upp upp upp med dig din lata hynda upp och spring...promenad gå till afrika nu nu NU NUUUUU UPP MED DIG FÖR FAN!
så vaknade jag idag...
två omgångar espresso, tre vändor på toa
men kroppen ville inte först så jag satt i tre timmars amöbakoma och kunde knappt röra mig sen kom rastlösheten ikapp mig igen
ut och spring gå gå GÅÅÅÅÅ TILL FUCKING JÄVLA AFRIKA DIN LATA KOSSA!
så jag sprang...jagad igen av demonerna i huvudet..de sluddrade som fan iofs...berusade av amarettoångorna från gårdagen som dunstade i huvudet
dagen var redan borta, hade blivit kväll, hade blivit mörkt
jag såg hamnen, siljabåtarna, tevehuset, radiotornen, kaknäs-jäveln...var är jag? gärdet va?
började planlöst irrande vingelsnubbla gå gå gååååå din lata apa!!!
småsprang med halsduken släpandes i backen med tunga axelväskan förbi dit jag borde gått, förbi tunnelbanan...man åker inte tunnelbana när man övertrasserat sitt livskonto då ska man springa gå gåå gååå till aaaafrikaaaa!
så jag jag gick
och jag gick och ag gick
längs med lidingövägen där arga långtradare blåste förbi i 200 och tutade argt på den dumma skitungen i höga stövlar och kort skrynklig kjol som vinglade runt i vägrenen.
vad fan gjorde jag där? allt var så surrelaistiskt? var jag vaken? sov jag? är det här en dröm? väck mig?
regn pisskar i ansiktet, väskan skaver i axeln, bakre delen av bäckenbenet gör skitont har skavt i marken...blåmärken känns det som...
jag går och går
inte en människa i sikte, inte en levande själ, jag sjunger högt och nynnar i regnet. långtradarna tutar och svischar! tut och swisch hela tiden.
tut swish och sång...min röst i regnet...
vaknar nästan till inne på Lagerhaus på Östermalmstorg... vill köpa hela affären till Ruby...hittar så mycket bra...den den och den måste hon ha...då slår någon mig i huvudet. någon slår mig skithårt i huvudet! aj! det tjuter i öronen, hela världen gungar, tunnelseende...vill kräkas i en jävla orreforsvas...lyckas parera kräkscenariot....flyr ut på gatan...
nästa stopp är sjätte tunnan i gamla stan
vem har gett mig mjöd? pratar jag står jag upp? vilka är det här? är jag vaken drömmer jag? vad är klockan? är det inte mitt i natten?
står och glor ner i ett glas med ingefärsluktande dryck i en kvart...en kvart som är tre timmar på riktigt...sen orkar jag hem...vågar åka hem...
hur blev klockan nio? jag gick ju från rasmus klockan tre? vad har jag gjort? var har jag varit?
minns bara lidingövägen, lagerhaous och sjätte tunnan...och tunnelbanan på slussen...de två mintrarana som aldrig ville ta slut och bli norsborg 8 vagnar...vill ge upp...ropa...
hjälp jag har förstört mig själv färdigt nu kan någon ta bort mig från mig själv???
sen vaknar jag igen
i min säng
hungrig...försöker överrösta demonerna...kompromissar...vi kompromissar...kommer överens...
IDAG VAR INGEN RIKTIG DAG
IDAG FANNS JAG INTE
DEN 30 DECEMBER 2007 EXISTERADE INTE FRÖKEN ROADKILL