Wasabilicious

det kröp i benen...någon viskade i mitt öra...

fan nu jagar de mig igen tänkte jag först

HELL NO!!!
 
tänkte jag då...inga fler ångestpromenader, jag har gått så många kringelkrokiga vändor runt min mors kvarter nu att jag kräks på allihopa...hur jag än mixar och trixar med underligga genvägar så påminner de om ångest självhat och missär men som sagt...

HELL NO!!!!

tänkte jag som sagt...så jag gick en feel good promenad istället för en ångestpromenad...(tack igen ruby för den självinsikten) och nu är jag tillbaka. lite mindra spattig, lite mindre rastlös och med lite mindre ångest. men inte för att jag lyssnade på demonerna. den här gången lyssnade jag på mig själv och jag love-bombade mig med intensiv självkärlek där jag gick. trots än att jag nästan halkade på de isbeklädda småvägarna och att jag borde tagit en extra halsduk.

jag gick för att jag mår bra av det. inte för att någon skriker inne i huvet att jag måste

det är skillnad! det är faktiskt jag som bestämmer om jag vill va ångestig eller bara glad. nu vänder jag upp och ner på allt. ost och skinkmacka e gott och det är trevligt att sakta vandra i pulkbackar om man låtsas att man är supermario samtidigt...