att våga minnas...

plötsligt slår det mig

bränner till som en örfil över kinden, svider hettar bränns.

jag hade ett liv. jag var levande, jag var bra på allt jag tog mig för, jag vann, kom först, segrade, folk såg upp till mig, jag var en förebild, någon att avundas, drömma om att vara, beundra i smyg.

förträngt förträngt förträngt

allt det där är förträngt. enligt anorexin fanns inget liv innan sjukdomen. innan sjukdomen var allt fel. innan sjukdomen var allt fel och äckligt smutsigt smittat. så jävla dåligt resonemang egentligen, den där demonen suger på att marknadsföra sig själv, ändå lyder jag den blint, låter mig luras gång på gång på gång...hur dum får man bli egentligen.

jag skäms så otroligt mycket ibland för min jävla dumhet, för hur lättlluad och manipulerad jag varit...

tjejen som kunde allt själv och snappade snabbast av alla, lärde sig snabbt som fan och som alltid fick höra att hon var begåvad och talangfull utrotades till fördel av en demon vars endaste ena argument var du blir lyckligare om du har full kontroll och du utövar och får bevis på att din kontroll fungerar genom att hela tiden testa dig själv genom att göra allting bara en liten smula svårare och mer hårdare. om du kan plåga dig själv lite mer varje dag så vinner du en kamp...blir starkare och får ännu mer kontroll. det kan inte gå fel. du går på rätt väg och eftersom du är så stark så kan du inte misslyckas...

fine

lät ju som en bra deal liksom..och alla löften infriades. demonen hade rätt. kontrollen smakade bättre än all mättnad sömn och närhet i hela välden. känslan av totalkontroll var och blev genast viktigare än vänner kärlek karriär, jobb och skola. kontrollen kontrollerade mig tillsist så pass mycket att jag inte hade en gnutta jävla kontroll mer. den kontrollerade ju allt. hejdå kontroll. jag var slav under mitt kontrollbehov.

sen dagen då jag nästan dog i själen har allt varit en kamp. men det sorgligaste är att jag har blivit så dum. jag har glömt vem jag var. för tänk om jag tänkte på det idag. hur levande och bra jag var en gång. hur mycket mitt liv var värt. det skulle göra så ont att tänka på det så det är ju lättare att låstsas om att allt inanna sjukdomen inte finns, inte fanns, glömt e glömt och kommer aldrig mer tillbaka...

jag vågar fan inte minnas. jag skulle lägga mig som en döende igelkott som en boll på marken och grina med taggarna utåt och skrika om jag kunde minnas på riktigt. minnas att jag levde för cirkusdrömmen, att det jag gjorde faktiskt var ruskigt bra, men att jag sumpade det till fördel för svälten och att den drömmen aldrig mer kommer tillbaka...det är slut förbi, kommer aldrig mer igen. aldrig mer scenen aldrig mer rampljuset, aldrig mer glädjen över att nå nästa fysiska mål, klara att pressa kroppen ett steg till, våga testa nästa utmaning...gå ett steg längre, hoppa högre, rotera fortare snabbare längre farligare...

allt det där är borta...aldrig mer känna kicken av att nu har kroppen äntligen fattat nu gör jag faktiskt det här bra

jag har pajjat min kropp, fördärvat den för länge sen, är trasig ur funktion, lika livrädd inför tanken på mens som en prepubertal elvaåring...vågar inte ens vara vuxen kvinna...vill inte ha mer ansvar. vill sparka folk i ansiktet när de tittar på mig och säger att jag ser frisk ut...ser ut att må bra nu...så trevligt...nej jag kommer aldrig mer bli bra för jag dödade mig själv för den här sjukdomen, den tog ifrån mig allt och det kommer aldrig tillbaka så kalla mig frisk och du hånar den jag en gång var. som att rycka en mumie ur graven dansa runt med den, tappa en drink i huvet på den erbjuda den ett bloss på sin cigg och bli förvånad när den självantänder börjar brinna och blir till sotig aska...

när jag tänker så känns det så jävla meningslöst att ens försöka...hur ska jag väcka tjejen som dog, går det att blåsa liv i de döda...hur länge kan man vara död och komma tillbaka...folk blir ju hjärnskadade efter ett par minuter jag har varit död i flera år....blir jag någonsin mig själv igen...går det ens... går det ens med all blodpudding i hela världen? till vilken nytta? för att komma tillbaka helt och fortsätta se på när resten av världen ändå strävar efter att svälta ihjäl sig själva, hyllar knotor och ben champangedieter...

vill inte

de e så jävla svårt

men jag håller fast, jag håller fast vid en tre fyra vapen som snurrar i mitt huvud, fraser, människor och vapen...jag har ett par och de är värda mitt allt.

ibland går det åt helvete ändå. planen funkar inte allt blir fel, men då plockar jag fram mina hjärnvapen och låter de surra lite och sen kämpar jag vidare igen...

bla bla skitsamma.

jag dog för snart två år sen...mer snart tre faktiskt... och det är sorgligt att jag dog för jag var bra...jag vågar minnas mig själv lite nu och det gör ont...som att gråta tre år efter någons begravning för att det tog tid att fatta och smälta intrycken chocken. jag var en bra tjej som dog till fördel för ett monster. monstret lever vidare, tjejen är död.

men jag minns nu och det är sorgligt men mer äkta och sant än för bara några timmar sen. tjejen som dog var kvinna en gång, nu är hon bara en död tjej...

(ännu en gång vill jag tacka hanna fridén för att hon uppmärksammar smalhetsen i en krönika)

Kommentarer
Postat av: S

Jag var ingen innan ätstörningarna. Hade inga riktiga kompisar, tog aldrig för mig, var aldrig utåtriktad eller den där "lyckade" tjejen. Under mina "friskare" perioder har jag dock lyckats kämpa till mig sånt.
Jag är alltså till skillnad från dig rädd för att bli mitt gamla jag igen när jag blir helt frisk. Men jag tror att vi båda kanske fokuserar lite för mycket på vad som har varit i stället för att fatta att det kan bli så mycket bättre.

Du kan inte bli exakt den du var innan, för det kan man ju aldrig. Men du kan få tillbaka livet och bli till någon ännu bättre än den du var. Samma sak för mig. Jag tror att alla förstörs och förändras på ett eller annat vis genom livet, men det gäller ju att sen fortsätta med det man har kvar, hitta nya grejer och utvecklas.

2008-03-13 @ 07:42:15
Postat av: sara

Ronnie jag känner likadant. Jag fick anorexi när jag var 15.I takt med att kroppen krympte, krympte också min själ. Plötsligt hade jag ingen personlighet längre, inga åsikter och ingen egen vilja eller egna tankar förutom denna enda: kontroll! Smal=bra. Efter ca 3 år i det stadiet, utan vänner,ensam med min kontroll, stod jag inte ut längre. Jag drack inte alkohol eftersom det innehåller kalorier, men droger blir man ju inte tjock av... Och man slappnar av och kan umgås med roliga människor.Så jag började knarka som en galning, och slutade inte förrän jag fick metadon för snart 6 år sen. Då hade jag prostituerat mig, bott i soprum och offentliga toaletter,tagit överdoser, blivit misshandlad, haft kraftiga epilepsianfall och ramlat ner på t-banespåret och haft flera stafylikockinfektioner.Allt detta överlevde jag, men en jävla ätstörning tar fortfarande kål på mig varje dag.

2008-03-13 @ 10:08:58
Postat av: Caroline

Jag känner igen kännlan av att plötsligt insé att man har ett liv, det är lite som en kalldusch!

Postat av: ronnie

jag kommer bli nåt tusen gånger bättre for sure men det är pissinihelvetes jävla kukigt att jag aldrig mer får leka cirkusartist! jag var fan bra juh...*surar lite*

2008-03-13 @ 14:00:42
URL: http://www.wasabilicious.blogg.se
Postat av: Umma

Riktigt bra skrivet Ronnie. Död har jag också varit nu i snart 5 år. Så jävla patetiskt jag känner mig. Dum. Blåst. Muppig. U name it. Hur kravlar man sig uppför graven igen?

2008-03-13 @ 14:58:00
URL: http://umma.blogg.se
Postat av: Plupp

Det är så jävla mycket lättare att tro att jag dödat den kreativa, livsglada Plupp istället för att inse att jag inte alls dödat någon och måste ge liv en chans, försöka igen, med små steg, bajsa på den onde gång på gång på gång och känna den oerhörda sorgen vetskapen om förstörd tid innebär.

2008-03-13 @ 17:22:02
URL: http://www.metrobloggen.se/plupp
Postat av: angel

ronnie, ju mer jag läser din blogg destå mer säker blir jag på att jag gjorde helt rätt när jag accepterade att gå i behandling för min anorexi. Jag bestämde mig för att once and for all slå ner alla skitdemoner och begrava dem 700 meter under jorden. Men för att kunna göra detta krävs att man lämnar över kontrollen till någon som inte är i maskopi med anoreximonstret, det absolut läskigaste jag gjort men det krävdes tro mig. En typisk anorektisk uppfattning är att man kan bli frisk på egen hand men det är tyvärr totalt omöjligt. Även om man klarar att gå upp i vikt (som ju är sjukt mycket svårare än man tror..) så hinner demonerna alltid ikapp förr eller senare. Det spelar ingen roll hur stark man är eller hur mycket man har bestämt sig, det handlar om så mycket mer som man måste ha hjälp med. Du vet säkert redan allt det här, antar att du fått höra det ett antal gånger förr och är sjukt trött på allt tjat men jag har tänkt precis som du och ser så tydligt att det är skitdemonerna som talar (de säger samma saker till alla som faller offer för deras lömskhet). Du verkar vara en jävligt bright, cool och bra brud (med en sjukt bra, beroendeframkallande blogg som jag knarkat den senaste tiden och det ger mig mycket motivation att bli frisk, tack för det!) som såå är värd ett liv UTAN jävla anoreximonstret. Och det går faktiskt att bli frisk! Dock inte på egen hand, så ge fucking Ingolf en dropkick i nyllet och sök behandling! Han kommer go bananas men det är för att han vet att hans dagar som din lilla sidekick är räknade. Do it!

2008-03-14 @ 13:36:21
Postat av: Plupp

Och jag håller med angel hemskt mycket.

2008-03-14 @ 17:42:37
URL: http://www.metrobloggen.se/plupp
Postat av: ronnie

jag blir oerhört tacksam för att ni tar er tid att skriva till mig och jag tar till mig era fina svar.

jag är kvar i gränslandet och det är en jävla balansgång mellan dräglighet och helvete med små solskensglimtar ibland. men det som gör mig ledsnast idag egentligen när jag fått lite av min hjärnfunktion tillbaka är insikten om att jag fortfarande mår som bäst psykiskt när jag underkastar mig demonjävlarna och det är ju därför jag vill bli frisk. jag vill kunna känna att jag förtjänar att må bra när jag gör rätt och inte tvärtom liksom...

fortsätt knarka mig hur mycket ni vill, jag räcker till och blir över till alla en så länge!

och kram på er speciellt du Plupp, å fina Plupp jag önskar jag kunde hjälpa dig mig oss!

2008-03-14 @ 19:46:23
URL: http://www.wasabilicious.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback