Wasabilicious

man kan frysa så att det gör fysiskt ont....känner ni känslan...som om man svalt ett isberg som vägrar smälta

nu dricker jag varm pulverblåbärssoppa med riktiga blåbär i, det liknar små harlortar. och plötsligt går jag från att vara titanic på grund till nån jävla tuk tuk i sahara. jag håller på att förvandlas till en reptil...helt säkert...en växelvarm orm, fattas bara att jag börjar ömsa skinn också.

jag tror faktiskt att jag ska va hemma från jobbet på riktigt idag. men jag kommer bli galen av rastlöshet, klättra på väggarna, längta ut i friheten....måste ändå till apoteket för eller senare, har snart knaprat i mig Linnsans hela meducinskåp.

Moder föreslog Lunch på stan. Det kanske vore bra. men jag vet inte om jag pallar. Hon gör mig sä jävla knäckt och ledsen varje gång jag träffar henne nu. Det kanske är jag som beter mig barnsligt, jag önskar att det vore så. Men jag har en känsla av att så inte är fallet. Enligt mamma så ligger räddningen för min del i psykvården...hajjar ni, vilket skämt...har någon läst Hannah Greens "Ingen dans på Rosor"? I så fall gör det! Där står ganska kort och koncist välformulerat vad som händer med folk som man spärrar in på mentalsjukhus.

För ett år sen ansåg jag mig fortfarande ha läget någorlunda under kontroll, jag minns att jag var pigg glad och hade massa energi och tyckte att jag käkade som häst trots att vågen bara fortsatte peka neråt. Clownvågen, kallade jag den för. Den där jävla clownvågen. För inte kunde väl jag fullt påklädd i dubbla alger ylletröjor och skor väga 39 kilo...nehe...inte en chans...den visade minst tio kilo fel, haha den lilla clownvågen som försökte lura mig, men nejrå jag lät mig inte luras. Jag hade kontroll!!!!

Någonstans visste jag ju ändå att det var på väg åt helvete. Jag fick ju inte träna alla mer, varnenda vänjävel drog sig skickligt undan. jag drog mig undan. Allt socialt umgänge innebar ju att man var tvungen att konsumera mat för att orka, och jag kunde ju inte äta. Och åt jag inte så orkade jag inte vara social, så då satt jag hellre hemma och svalt istället. Tills jag fick jobbet!

Från att vara cirkusartist i topform till att göra inget alls, var ingen lätt omställning, så när jag fick det där sketna caféjobbet så la jag in full växel på det istället. som mest jobbade jag väl 280 timmar på en månad. SJÄLV. sprang med diskbackar och släpade tunga ölfat, kånkade in och ut på den jävla uteserveringen...jag tränade som en maskin fortfarande fast på jobbet. Frågan är om det inte hade varit skonsammare mot mig och min kropp att fortsätta låta mig träna...där kunde de ju tvinga mig att sluta iallfall, på jobbet fanns det ingen som visste att jag tvångsmässigt släpade läsk och ölbackar upp för trapporna om nätterna bara för att lindra ångesten...

Men ändå. Jag hade hopp. Jag visste att allt var på väg åt fanders men jag minns att jag tänkte hela tiden att när jag inte orkar själv längre, då kan jag ju alltid kasta in handduken och lägga in mig. Jag förlitade mig på att det fanns en räddning i psykvården helt enkelt.

När den dagen kom var det ju inte riktige som jag hade tänkt mig. Jag blev inskriven på ett kockobenghem eller en Gaga-anstalt som de så fint kallar det för i Danmark. Jag skulle dela rum med en krigsskadad kvinna som dunkade huvudet i väggen oavbrutet dagarna i ända och två arabbrudar som snackade i mobiltelefon högljutt på arabiska 24/7 med sina respektive. Skrek och grät mest faktiskt.

När det vankades lunch och middag fick jag själv lägga upp maten på tallriken. Tog ett berg med broccoli eller grönsallad och åt glupskt, bad tillochmed om mer. Personalen som aldrig haft en anorexipatient förut fattade ingenting och tyckte jag var duktig som käkade så bra. De hade inte en chans mot mig, jag behövde inte ens anstränga mig för att lura dem. Efter en vecka hade jag trots att jag åt så "duktigt" varje dag loosat tre kilo till. Det var faktiskt första gången jag blev skraj på riktigt för då kom domen.

"300 gram ner till och du blir tvångsinlagd med restriktioner"



det betydde på svenska och för de som inte är insatta att om jag nu gick ner 300 gram till så skulle de placera mig i rullstol och sängläge tills jag ätit upp mig de där tio kilona som krävdes för att häva lagen om tvångsvård igen.

då skrev jag ut mig.

fattade att om jag inte skärpte mig nu så skulle jag ruttna bort därinne. ruttna på Gaga-anstalten. Så jag rymde drog stack, tog mitt pick och pack och gick åt en skitstor glass till att börja med. och sen dess har det väl gått uppåt i sakta men ganska säkert mak...

några vändor upp och ner har jag väl hunnit med visserligen men skräcken för att någon ska tvinga mig att stå näck och huttra på en jävla våg på ett psykhem igen är så stark att jag hellre croissanter och leverpastejsmackor än låter ångesten styra när jag känner att jag ligger för lågt. det är säkert inte rätt väg det heller men jag är livrädd för psykvården.

bortser man från mig dessutom så har jag ju en ganska fin drös med vänner som låtit sjukskriva sig, läggas in, få mediciner gått i terapi och bla bla bla...ingen inte en endaste en av dem har blivit ett skvatt bättre. de flesta rasar djupare ner i skiten när de får sina diagnoser och sen har den svårt att ta sig ur hela helvetesspiralen av kösystem, psykologer och behandlingshem.

jag lät mig aldrig sjukskrivas. jag vägrade. jag kanske är naiv men någonstans så tror jag fortfarande på att alla ansvarar för itt eget välmående och sin egen hälsa och att det någonstans handlar om inställning. man kan inte sura och klaga på att livet suger varje gång det regnar. det är som att spela på lotto och vägra leva och vara glad för att man aldrig vinner. det hänger fan på en själv. sen att vi alla har olika förutsättningar att hitta lycka och må bra det är en helt annan sak. livet är grymt orättvist. men om man inte börjar med att ändra på sin egen inställning kommer man fan ingenstans ändå...oavsett hur mycket läkar eller psykologhjälp och piller du får.

nu är min blåbärsharlortsoppa kall...måste mikra den nu och kanske ta den där lunchen med mamma iallfall. ibuprofenen har kickat in och jag börjar få en någorlunda stabil kroppstemperatur, inte valrossvarm inte kinesisknakenhundskall...

nu är klockan snart nio, det här är den bästa tidspunkten på hela dygnet...för nu lyser solen in i ögonen på mig genom köksfönstret.

ha en underbar dag allihopa