rädslan för livet blev rädslan för att dö
trodde jag aldrig.
sjukdom, ond bråd död och undergång var ju lite av min vinjett där ett tag.
"döden är vacker" sa pappa en gång minns jag vagt om en genomskinlig tjej med svarta ihåliga ögon och tom blick där hon gick på gatan, i teverutan, bodde i en bok eller jag minns inte. hursomhelst jag var ett barn som inte kunde vända bort blicken från det där facinerande sjuka trötta något så långt bort från våran värld.
det etsade sig fast.
jag ville bli döden
lika etsande och upprörande vackeert skrämmande som själva dödinnan. motbjudande, svår, mager och vacker.
men jag var ju så full av liv. det fanns ingen död i mig, ingenstans. tvärtom, jag var, är och har alltid varit en överlevare med en löjlig tro på mig själv och att jag är lite förmer än alla andra...men ändå...
jag kunde inte släppa henne. ville vara henne. hitta henne. komma henne nära. hon som för mig var något jag aldrig känt på, smakat eller närmat mig.
sen kom verkligheten ikapp mig och precis som jag lever enligt den löjliga övertygelsen att man kan få precis allt det där i världen man vill ha om man verkligen vill det tillräckligt mycket och enda anledningen till att man upplever att det man önskat sig ibland rinner ur händerna på en är för att man omedvetet vuxit ur sin önskan och plötsligt önskar sig något nytt och helt annorlunda.
jag tror inte att det är så jag VET att det är så.
men de flesta vill inte.
det mest skrämmande i hela den här karusellen till tankekedja är att vi inte är mer än ganska dumma människor i slutändan och fruktansvärt lättpåverkade av alla de yttre faktorer vi dagligen möter i vår vardag.
konsensus
levande människor med smak på livet kan lura sig själva att det är dags att ge upp. att deras tid är slut och att de ska dö nu.
dödinnan bodde hos mig och med samma medel som hon lyckades lura sig in hos mig, med samma medel lyckades jag tillslut jaga ut henne.
men hon smittade många riktigt nära och kära i min närmsta krets med sin sura ande innan hon drog och jag vet inte hur starka de är och om de kommer lyckas skura bort de slafsiga ruttna spår hon lämnat efter sig.
så döden flämtar fortfarande över min axel. och det gör så förbaskat ont att veta att det var jag som från början lockade dit henne, bjöd in henne och lät henne stanna och rota sig.
när jag var som svagast och mest utsatt på vift ute i vida världen flyttade hon in. det jag från början förväntat mig skulle inbringa mig glädje och på räckhåll påminde och såg ut som en vacker rosenbuske, visade sig vara en tillvaro där jag dagligen tvingade ner törn efter kantig och hårdsmält törn ner i strupen för att sedan slita upp den med taggarna ut och in för att påminna mi själv om att jag levde och fans till.
och nu är jag levande men livrädd.
livrädd för att jag vet hur död luktar smakar och känns och för att jag ser den överallt runt omkring mig. jag är inte rädd för att se den längre. däremot är jag lvirädd för att ännu en gång gå med förbundna ögon in i en likadan labyrint och slösa bort tre år till på att inte hitta ut.
men det är skitjobbigt att vara lasermannen eller batman eller vad det nu heter för jag ser bara massa lik överallt. människor med slutna ögon som skrattar och ler helt ovetande om att de är dödliga och vilken balansång de vinglar runt i helt fucking jävla ovetandes.
men okej jag är inte messias och jag kan inte rädda någon men jag ville ändå gnälla lite och säga att jag tycker att det är skitjobbigt och sitta här som ne jävla dödseinstein helt oförmögen att omsätta mina formler i praktiken för att jag är slav under protoner neuroner och ett blodomlopp som kräver bränsle är tidsbestämt och kan sluta upp att fungera vilken sekund som helst.
därför skålar jag trots ångest och missär och rädsla med mig själv i ekologiskt vin och äter blodpudding på taket ikväll.
av blod är du kommer av blod ska du åter ruttna.
sjukdom, ond bråd död och undergång var ju lite av min vinjett där ett tag.
"döden är vacker" sa pappa en gång minns jag vagt om en genomskinlig tjej med svarta ihåliga ögon och tom blick där hon gick på gatan, i teverutan, bodde i en bok eller jag minns inte. hursomhelst jag var ett barn som inte kunde vända bort blicken från det där facinerande sjuka trötta något så långt bort från våran värld.
det etsade sig fast.
jag ville bli döden
lika etsande och upprörande vackeert skrämmande som själva dödinnan. motbjudande, svår, mager och vacker.
men jag var ju så full av liv. det fanns ingen död i mig, ingenstans. tvärtom, jag var, är och har alltid varit en överlevare med en löjlig tro på mig själv och att jag är lite förmer än alla andra...men ändå...
jag kunde inte släppa henne. ville vara henne. hitta henne. komma henne nära. hon som för mig var något jag aldrig känt på, smakat eller närmat mig.
sen kom verkligheten ikapp mig och precis som jag lever enligt den löjliga övertygelsen att man kan få precis allt det där i världen man vill ha om man verkligen vill det tillräckligt mycket och enda anledningen till att man upplever att det man önskat sig ibland rinner ur händerna på en är för att man omedvetet vuxit ur sin önskan och plötsligt önskar sig något nytt och helt annorlunda.
jag tror inte att det är så jag VET att det är så.
men de flesta vill inte.
det mest skrämmande i hela den här karusellen till tankekedja är att vi inte är mer än ganska dumma människor i slutändan och fruktansvärt lättpåverkade av alla de yttre faktorer vi dagligen möter i vår vardag.
konsensus
levande människor med smak på livet kan lura sig själva att det är dags att ge upp. att deras tid är slut och att de ska dö nu.
dödinnan bodde hos mig och med samma medel som hon lyckades lura sig in hos mig, med samma medel lyckades jag tillslut jaga ut henne.
men hon smittade många riktigt nära och kära i min närmsta krets med sin sura ande innan hon drog och jag vet inte hur starka de är och om de kommer lyckas skura bort de slafsiga ruttna spår hon lämnat efter sig.
så döden flämtar fortfarande över min axel. och det gör så förbaskat ont att veta att det var jag som från början lockade dit henne, bjöd in henne och lät henne stanna och rota sig.
när jag var som svagast och mest utsatt på vift ute i vida världen flyttade hon in. det jag från början förväntat mig skulle inbringa mig glädje och på räckhåll påminde och såg ut som en vacker rosenbuske, visade sig vara en tillvaro där jag dagligen tvingade ner törn efter kantig och hårdsmält törn ner i strupen för att sedan slita upp den med taggarna ut och in för att påminna mi själv om att jag levde och fans till.
och nu är jag levande men livrädd.
livrädd för att jag vet hur död luktar smakar och känns och för att jag ser den överallt runt omkring mig. jag är inte rädd för att se den längre. däremot är jag lvirädd för att ännu en gång gå med förbundna ögon in i en likadan labyrint och slösa bort tre år till på att inte hitta ut.
men det är skitjobbigt att vara lasermannen eller batman eller vad det nu heter för jag ser bara massa lik överallt. människor med slutna ögon som skrattar och ler helt ovetande om att de är dödliga och vilken balansång de vinglar runt i helt fucking jävla ovetandes.
men okej jag är inte messias och jag kan inte rädda någon men jag ville ändå gnälla lite och säga att jag tycker att det är skitjobbigt och sitta här som ne jävla dödseinstein helt oförmögen att omsätta mina formler i praktiken för att jag är slav under protoner neuroner och ett blodomlopp som kräver bränsle är tidsbestämt och kan sluta upp att fungera vilken sekund som helst.
därför skålar jag trots ångest och missär och rädsla med mig själv i ekologiskt vin och äter blodpudding på taket ikväll.
av blod är du kommer av blod ska du åter ruttna.
spegeln...
i flera dagar hade jag laddat för att våga ta mig ut genom dörren
men hur jag än stirrade och stirrade så gick det inte
monstret i spegeln var alldeles för stort fult och äckligt
minst tre kilo till sen får du gå ut...
jag tordes inte annat än att tiga lyssna och lyda
det finns och ligger en enorm tillfredsställelse i att göra det man blir tillsagd, till och med när det gått så långt att man tror blint och lyder tyst under satans demoner skapade av en själv.
VISST FAN FÅR NI BANTA!
helgens polett att trilla ner är att sverige är ett land av dubbelmoral. under solen intet nytt såklart
en mycket vacker väninna och jag diskuterade fenomenet att man får va snygg men man ska helst av allt hyckla med sin väg till snygghet. mest och bäst lyckad är man om käkar pommes och pizza till lunch varje dag, trycker i sig ett halvt kilo godis till kvällsbion på trean, aldrig tränar, dricker öl i överflöd och är deffad som en räka och har bambiben ändå.
i Kina är det andra bullar som gäller. inte alls kanelbullar som hos oss i väst. där sågar man av sig benen och betalar dyra pengar för att ligga på sjukhus i två år för att bli tio centimeter längre och tio kilo mindre.
men jag då? vem är jag att dömma kineserna och deras familjer som sparar pengar i långa många år för att stympa och sen förlänga sina döttrar. vad fan gjorde jag då?
jag offrade två år av mitt liv på flytta från min 55 kiloslägenhet med dåligt läge i förorten till en minietta på söder som var kall och trångbodd med jävligt eftertraktad av i princip alla som kom i min väg...tills det slog över förvisso och jag blev vräkt och förvisad till en mörk garderob i dansk förort med prekriptioner och utegångsförbud. tvångsinlagd med finare och mer väl valda ord alltså.
min point är att för min del får ni gärna svälta, kräkas, hetsbanta, jojoäta och mixtra och trixa hur mycket ni vill. det är hett och eftersträvansvärt och ett grymt tecken på karaktär...
eller?
vem fan är lyckad egentligen.
ur diskussionen föddes ett försök att komma överrens med min egen dubbelmoral och jag kan inte mindre än konstatera att ur min lite friskare synpunkt idag så tycker jag mest att det är onödigt att flytta ur sin kropp och längta efter en annan om den man har faktiskt redan är topp notch. det är liksom inte värt ett byte om man ändå bara ska röra sig två kvarter närmare stan eller en trapp eller två upp i fastigheten.
slösa inte bort allt annat vettigt och värdigt i tid på att packa flyttkartonger, angsta över vad som ska slängas och vad som ska köpas nytt om ni faktiskt med handen på hjärtat trivs ganska så bra idag. eller?
för det är svindyrt att flytta. på alla sätt och vis.
anledningen till att man blir kvar där man bor är just oftast för att man har det ganska bra och hjärnan och almenackan full med tusen roligare saker att ta sig för än att just sätta igång och hetsrensa i gamla garderober.
sen finns det ju också ärligt talat de som behöver göra ett move, ett ryck och shejpa upp sin lya för att de där små extra vardagslyxtingen man egentligen borde unna sig bara någon gång ibland har blivit till en dålig vana och plötsligt har man haft så kul och mått så gott så länge att man glömt bort att ta hand om sig själv som man kanske borde.
men är inte det okej då? att man liksom har ett så fullspäckat fartfyllt liv fullt av jobb, barn, hem och skola, vänner, nöjen och projekt och utveckling att man elt enkelt inte hinner städa under spisen varje söndag. är det inte okej då att låta farbror doktorn sopa bort gäddhäng och släta ut fejjan så att man kan fortsätta livet på toppen av täppan som man själv vill ha det utan att ge avkall på allt det där roliga.
snyggast är inte alls alltid lyckligast. och tro mig. den enklaste och bästa vägen till anorexi eller vad ni nu vill är att börja hata sig själv så pass mycket att man helt enkelt börjar säga nej till allt som är roligt för att man börjat fylla sitt schema med att prygla, straffa och hata sig själv. ska man hetsträna, svälta och springa tre mil runt alla broar i stan varje dag så får man vackert säga nej till middag med kärleken, caffe latte med bästa väninnan och thailunchen med kollegorna på jobbet. du hinner inte. du måste upp två timmar tidigare för att hinna träna och gå till jobbet, runt kvarteret och parken på lunchen och mot slutet av dagen är du så urlakad att max orkar lägga pussel och middag kan du ju glömma för hur fan ska du orka kompensationsträna bort 500 kalorier klockan nio på kvällen när du vet att det strax är dags för morgonyoga snart igen på fastande mage?
ha kul istället och lev för fan.
banta hur mycket ni vill, jag dömmer ingen. jag är för fan lika full a dubbelmoral själv. men jag kommer sakna ert sällskap när ni pulsar i snön med demoner på axeln som enda sällskap istället för att umgås eller ligger hemma och drar i ert fett och hör magen kurra istället för att hänga med ut på en dekadent barrunda nere på stan på lördag.
för det är ett jävla rebuspussel. att städa lagom och rensa ibland för att det är kul, kul för att det finns en fysisk skönhet i saker som är jobbiga men med måtta. fixar man det så fixar man allt.
så min poäng är att det är helt okej att vara ätströd med måtta. jag stödjer det till hundra procent. men att lyckas balansera på den smalsmala lina som det innebär att ha en ätströning utan att gå under eller ramla ner för alltid är omöjligt. helt omöjligt det är som att flytta in i ett skitfint hus man vet kommer rivas inom kort.
precis så gör jag ändå
och precis så gör många andra
för att vi är så jälva kåta på det där eftersträvansvärda fantastiska vi kan få om än så bara för en sekund eller en minut. och tur är väl det annars skulle vi alla sitta på våra feta normalviktiga arslen och föda barn på löpande band istället för att springa runt på stan i våra små små trånga jeans med lite lagom yrsel i skallen och drömma om en riktig måltid på lördag kanske, eller nej förresten, söndag, på lördagar äter man inte då dricker man alkohol istället. frukost på söndag kan vi äta och kanske kräkas lite sen...
fan va dumma vi är. skitdumma och skitsmarta samtidigt. precis som kineserna.
förbannade jävla dubbelmoral
nähä! åt skogen med sömnjäveln...
KA TA STROF
inte alls bra idag.
vaknade på fel sida och lyckades inte laga mig själv när jag kom ur balans redan på morgonen.
nu är klockan tre och en halv timma från dags att vakna och jag kommer inte ens fatta att jag inte sovit men däremot uppskatta vilan mer och vilja ha ännu lite till av den när väckarklockan ringer.
och någonstans är det ett skönare tillstånd än att vrida och vända sig och hoppas att klockan ska bli kristlig godmorgontid nog att det är rumsrent att gå upp och koka kaffe.
imorgon blir en skitbra dag okej!
inte alls bra idag.
vaknade på fel sida och lyckades inte laga mig själv när jag kom ur balans redan på morgonen.
nu är klockan tre och en halv timma från dags att vakna och jag kommer inte ens fatta att jag inte sovit men däremot uppskatta vilan mer och vilja ha ännu lite till av den när väckarklockan ringer.
och någonstans är det ett skönare tillstånd än att vrida och vända sig och hoppas att klockan ska bli kristlig godmorgontid nog att det är rumsrent att gå upp och koka kaffe.
imorgon blir en skitbra dag okej!
Fredag kväll...
en som så många inte andra...
isbit in i märgen när jag klättrade sista etappen upp för berget hem till mina 34 kvadratmeters trygga vrår. Tungt lastad med frön, frukt och grönsaker. Stelfrusen och alldeles för tunt klädd för februari, men alligvel vid gott mod efter veckans mycket givande och utvecklande dagar.
jag är i fas men inte enligt schema...ligger som vanligt efter med all planering och fler timmar försenad.
igår försökte jag springa ikapp mig själv på löpbandet och även om jag inte riktigt hann så kom jag lite närmare iallafall. förvånad över hur klockan, pulsräknaren och distansmätaren verkade leva sin egen tävling som var på en helt annan planet än min och innan jag han tänka J i jobbigt hade jag avverkat en halvmil och var nästan sen till min Pilatesklass.
idag har jag en kväll som så många andra försökt med silkeshandskar mutor och fjäderdun försökt muta kroppen att bete sig som den skall.
motgång nederlag och katastrof
jag dunkar huvudet i väggen som så många andra kvällar och konstaterar någonstans i min desperation ändå att jag måste vara denna planets mes tappraste eller idiotiska krigare som trots konstanta nederlag varje morgon reser mig upp och fortsätter gå som ett jävla schweisiskt urverk från medeltiden.
jag ler fan varje morgon, jag skrattar fan högt varje dag, jag lever jag fröjdas jag gläds med hela själen och ändå så får jag sona straffas och evigt plågas för de skador jag åsamkat mig själv.
jag skäms för att jag betett mig så ubota korkat samtidigt som jag är stolt över att jag idag lyckats vända så mycket skit till så mycket bra.
tänk när jag en dag slipper kämpa såhär i onödan...fattar ni vilken bulldozer ångmaskin livsfarligt stridsvapen vi har att göra med då?
näh skulle inte tro det va för jag fattar det knappt själv. redan nu i detta nu är jag jävligt edgy för min storlek och jag är inte rädd för att förvalta mig själv längre. jag finns, jag tar plats, jag får vara här och ett ska ni veta att hur läskigt löjligt det än är för en gammal anorektikerhjärna att inse så är det så sjukt mycket trevligare att vistas i samma rum med någon som tror på sin egen existens och står för den än att behöva handskas med kylan och de svidande ångestdragen från en som man redan innan man hunnit säga hej till på något underligt och omedvetet sätt önskade var död.
om vi var djur skulle en person som befann sig i självsvält vara lika mycket en blöt fläck som ett minne blott. man trampar på sånt som inte har ett självvärde. inte bara för att göra plats för sig själv men också och framförallt för att de är en skräckinjagande påminnelse av vilken skör jävla tråd vi själva balanserar på och hur nära vi varje dag är den där randen till avgrunden rätt ner in i ingenting.
nu ska jag hämta min maskin med tvätt som jag körde i 21.33...
27 minuter 40 grader strykfritt en fredagkväll klockan 21.33 är nog det enda spontana sistaminuten säkra kortet en tjej på 26 i ett hyreshus i stockholms innerstad kan trumfa med på sin hand och veta att hon alltid vinner med.
ta hand om er där ute och hoppas på att jag kommer in i tvättstugan...
isbit in i märgen när jag klättrade sista etappen upp för berget hem till mina 34 kvadratmeters trygga vrår. Tungt lastad med frön, frukt och grönsaker. Stelfrusen och alldeles för tunt klädd för februari, men alligvel vid gott mod efter veckans mycket givande och utvecklande dagar.
jag är i fas men inte enligt schema...ligger som vanligt efter med all planering och fler timmar försenad.
igår försökte jag springa ikapp mig själv på löpbandet och även om jag inte riktigt hann så kom jag lite närmare iallafall. förvånad över hur klockan, pulsräknaren och distansmätaren verkade leva sin egen tävling som var på en helt annan planet än min och innan jag han tänka J i jobbigt hade jag avverkat en halvmil och var nästan sen till min Pilatesklass.
idag har jag en kväll som så många andra försökt med silkeshandskar mutor och fjäderdun försökt muta kroppen att bete sig som den skall.
motgång nederlag och katastrof
jag dunkar huvudet i väggen som så många andra kvällar och konstaterar någonstans i min desperation ändå att jag måste vara denna planets mes tappraste eller idiotiska krigare som trots konstanta nederlag varje morgon reser mig upp och fortsätter gå som ett jävla schweisiskt urverk från medeltiden.
jag ler fan varje morgon, jag skrattar fan högt varje dag, jag lever jag fröjdas jag gläds med hela själen och ändå så får jag sona straffas och evigt plågas för de skador jag åsamkat mig själv.
jag skäms för att jag betett mig så ubota korkat samtidigt som jag är stolt över att jag idag lyckats vända så mycket skit till så mycket bra.
tänk när jag en dag slipper kämpa såhär i onödan...fattar ni vilken bulldozer ångmaskin livsfarligt stridsvapen vi har att göra med då?
näh skulle inte tro det va för jag fattar det knappt själv. redan nu i detta nu är jag jävligt edgy för min storlek och jag är inte rädd för att förvalta mig själv längre. jag finns, jag tar plats, jag får vara här och ett ska ni veta att hur läskigt löjligt det än är för en gammal anorektikerhjärna att inse så är det så sjukt mycket trevligare att vistas i samma rum med någon som tror på sin egen existens och står för den än att behöva handskas med kylan och de svidande ångestdragen från en som man redan innan man hunnit säga hej till på något underligt och omedvetet sätt önskade var död.
om vi var djur skulle en person som befann sig i självsvält vara lika mycket en blöt fläck som ett minne blott. man trampar på sånt som inte har ett självvärde. inte bara för att göra plats för sig själv men också och framförallt för att de är en skräckinjagande påminnelse av vilken skör jävla tråd vi själva balanserar på och hur nära vi varje dag är den där randen till avgrunden rätt ner in i ingenting.
nu ska jag hämta min maskin med tvätt som jag körde i 21.33...
27 minuter 40 grader strykfritt en fredagkväll klockan 21.33 är nog det enda spontana sistaminuten säkra kortet en tjej på 26 i ett hyreshus i stockholms innerstad kan trumfa med på sin hand och veta att hon alltid vinner med.
ta hand om er där ute och hoppas på att jag kommer in i tvättstugan...
bättre...
massa kräm i fejjan nu
frös som en dåre när jag stod där i slutet på Karlavägen mellan radiouset och svt strax innan lunch och undrade när jag drog ett djupt andetag senast...måste varit på morgonyogan i söndags...ja det var det. sen kom solen fram i två och en halv minut och i två och en halv minut var jag lyckligast i världen.
men resten av dagen kämpade jag med sviterna från gårdagen och det gick sisådär. gav nästan upp. men istället för att fortsätta käpprätt åt helvete rakt ner i karusellen tog jag hundrafemtioåtta snabba steg och rakt ner i tuben och hoppade vid stureplan för att ge Balance en chans.
löpbandet fick bli min räddare i kväll och sen en timme i yogasalen med pilates-hysterikan som alltid bombar med feelgoodvibes och energi och på nåt sätt alltid lyckas tajma passet så att det ligger i nivå med där jag är just då...snacka om synkade energier.
blev kvar på gymmet hela kvällen och det var det värt...det var mycket skit och galenskap som skulle rensas ut och jag känner mig inte ens i närheten men iallfall lite renare...inte lika brutalt fysiskt misshandlad.
nu ska jag boka pisstidig morgontaxi till gryningen och sen inte dricka upp mitt te utan somna kanske bara en liten stund efter tolv om jag har tur...
imorgon bjuder jag soffipropp på fika här på taket och jag blir tårögd när jag tänker på hur mycket jag saknat tokan
hej då!
frös som en dåre när jag stod där i slutet på Karlavägen mellan radiouset och svt strax innan lunch och undrade när jag drog ett djupt andetag senast...måste varit på morgonyogan i söndags...ja det var det. sen kom solen fram i två och en halv minut och i två och en halv minut var jag lyckligast i världen.
men resten av dagen kämpade jag med sviterna från gårdagen och det gick sisådär. gav nästan upp. men istället för att fortsätta käpprätt åt helvete rakt ner i karusellen tog jag hundrafemtioåtta snabba steg och rakt ner i tuben och hoppade vid stureplan för att ge Balance en chans.
löpbandet fick bli min räddare i kväll och sen en timme i yogasalen med pilates-hysterikan som alltid bombar med feelgoodvibes och energi och på nåt sätt alltid lyckas tajma passet så att det ligger i nivå med där jag är just då...snacka om synkade energier.
blev kvar på gymmet hela kvällen och det var det värt...det var mycket skit och galenskap som skulle rensas ut och jag känner mig inte ens i närheten men iallfall lite renare...inte lika brutalt fysiskt misshandlad.
nu ska jag boka pisstidig morgontaxi till gryningen och sen inte dricka upp mitt te utan somna kanske bara en liten stund efter tolv om jag har tur...
imorgon bjuder jag soffipropp på fika här på taket och jag blir tårögd när jag tänker på hur mycket jag saknat tokan
hej då!
jobbig kväll...
planeringen gick åt fanders och jag kände att marken jag stod på ännu en gång blev till is och ville spricka. magen drog ihop sig och slog dubbel råbandsknop på sig själv... jag kämpade in i det sista med att hålla själen kvar i denna värld men när psyket liksom bubblar över och kroppen ihop med något annat intellligent och läskigt långt inne i hjärnbarken börja leva sitt eget liv är det nästan läskigt att hänga med och lättare att bara koppla bort och låta allt hemskt hända och sen komma tillbaka till sig själv när det är över igen.
jag hatar att påminnas om hur skört allting är. det gör så jävla ont att den här mardrömmen är min verklighet och ingenting jag kan vakna ur på en sekund eller tänka och låtsas bort hur mycket jag än vill och försöker.
men på nåt sätt så känns det som att intenisteten och omfattningen den här gången ändå var ganska mild och jag har hittat tillbaka mycket fortare än vad jag faktiskt brukar. jag är tryggare här på taket än någon annanstans just nu.
utsikten och höjden ger mig ro i själen även om den är darrig och jag skakar som en jävla knarkare på avgiftning.
jag frös
kroppsvärme är bättre än husvärme sa lilla darling och jag förvånades ännu en gång över hur jävla ofta jag glömmer bort att den största anledningen till att jag egentligen befinner mig sittandes på min lilla stjärt högt uppflugen på min klippa är att moder jords syfte från början var att jag skapades för att fortplanta mig... det känns nästan löjligt främmande och lite skrattretande. om jag fryser så tänker jag att jag borde dricka te och sätta på mig varma strumpor och hämta en filt. om jag är ledsen så går jag en promenad och tittar ner i marken. om jag är glad så går jag en promenad och tittar ut över vattnet. om jag vill dela något med någon ger jag bort mig själv till alla som orkar lyssna och om jag är trasig och själen gör ont så gör jag mig själv ännu mer illa...
en gång på tusen får jag en kram som plåster på mina sår och då mår jag illa, får panik, känner mig äcklad vill fly och måste control alt deleta känslan av annan människas kroppsliga närhet mot min kropp för att stå ut med mig själv.
du rör du dör!
jag blir illamående bara vid tanken på de få gånger jag låtit någon komma ens i närheten av nära och vilket oerhört obehga som rinner som kalla svettpärlor längs med ryggraden bara vid tanken på att jag ännu en gång låtit något hända bara för att försöka upprätthålla åtminstone en liten fasad av normalitet.
min kropp är mördad och död inifrån och ut, jag lyckas förklä den ibland bara för att själen och hjärtat faktiskt lyckats återuppbygga sig själva och växa sig så oerhört mycket starkare på senaste tiden...
allt annat är på låtsas...sorry och förlåt för det.
jag hatar att påminnas om hur skört allting är. det gör så jävla ont att den här mardrömmen är min verklighet och ingenting jag kan vakna ur på en sekund eller tänka och låtsas bort hur mycket jag än vill och försöker.
men på nåt sätt så känns det som att intenisteten och omfattningen den här gången ändå var ganska mild och jag har hittat tillbaka mycket fortare än vad jag faktiskt brukar. jag är tryggare här på taket än någon annanstans just nu.
utsikten och höjden ger mig ro i själen även om den är darrig och jag skakar som en jävla knarkare på avgiftning.
jag frös
kroppsvärme är bättre än husvärme sa lilla darling och jag förvånades ännu en gång över hur jävla ofta jag glömmer bort att den största anledningen till att jag egentligen befinner mig sittandes på min lilla stjärt högt uppflugen på min klippa är att moder jords syfte från början var att jag skapades för att fortplanta mig... det känns nästan löjligt främmande och lite skrattretande. om jag fryser så tänker jag att jag borde dricka te och sätta på mig varma strumpor och hämta en filt. om jag är ledsen så går jag en promenad och tittar ner i marken. om jag är glad så går jag en promenad och tittar ut över vattnet. om jag vill dela något med någon ger jag bort mig själv till alla som orkar lyssna och om jag är trasig och själen gör ont så gör jag mig själv ännu mer illa...
en gång på tusen får jag en kram som plåster på mina sår och då mår jag illa, får panik, känner mig äcklad vill fly och måste control alt deleta känslan av annan människas kroppsliga närhet mot min kropp för att stå ut med mig själv.
du rör du dör!
jag blir illamående bara vid tanken på de få gånger jag låtit någon komma ens i närheten av nära och vilket oerhört obehga som rinner som kalla svettpärlor längs med ryggraden bara vid tanken på att jag ännu en gång låtit något hända bara för att försöka upprätthålla åtminstone en liten fasad av normalitet.
min kropp är mördad och död inifrån och ut, jag lyckas förklä den ibland bara för att själen och hjärtat faktiskt lyckats återuppbygga sig själva och växa sig så oerhört mycket starkare på senaste tiden...
allt annat är på låtsas...sorry och förlåt för det.
fri fri fri som en fågel...
en hel jävla arbetsvecka med lugn i själen...
jag stannar upp och håller andan ibland...tror knappt att det är sant. har jag förtjänat att må som en levande människa äntligen. är det min tur nu. att varje andetag fyller lungorna med luft liv och glädje och sen pust pytsar ut allt det gamla slitna trötta...
det verkar så.
jag håller i mig.
det är på riktigt.
jag är fri nu.
jag stannar upp och håller andan ibland...tror knappt att det är sant. har jag förtjänat att må som en levande människa äntligen. är det min tur nu. att varje andetag fyller lungorna med luft liv och glädje och sen pust pytsar ut allt det gamla slitna trötta...
det verkar så.
jag håller i mig.
det är på riktigt.
jag är fri nu.
om att låna ett liv...
jag har inte haft något eget särskilt dyrbart att hånga i granen på ett tag och hur jag än har vänt och vridit på mitt eget så har det slagit tillbaka hårt i ansiktet på mig gång på gång.
alla drömmer ju om att vara någon annan jävla stans nästan hela tiden, eller rätta mig om jag har fel.
vi är igår, imorgon, på fredag men väldigt sällan här.
just nuär jag här. här här här. inte i mitt eget liv men jo klart jag är, men jag gör som man gör första dagen på jobbet, ute på krogen eller när man går med motvind över skanstullsbron i tofflor och nylonstrumpor i snöslask mitt i vintern.
jag spelar teater i min egen vardag, jag har huvudrollen i min storfilmssatsning och det går bra nu.
jag har alltid varit bäst på allt jag tar mig för och levt oerhört prestationsinriktat så visst fan var jag grym på att vara sjuk när jag var sjuk, sen var jag grym på att bli frisk när jag ville bli frisk, men värst av allt så blev jag precis lika bra på att bli grm på att leva ut efterdyningarna i form av rabiat ettrig ångest och depression.
när man står på botten har man åtminstone fast mark under fötterna sägs det...
jag stod i lervälling, kvicksand och illaluktande smuts i en brunn tillsammans med skräckhäxan från sagan om ringen eller vad fan den där japanhistorien nu hette och jag kämpade lika hjälplöst som den vita hästen i den oändliga historien mot smoggets stinkande slukande svavelluktande träskmarker.
sen tröttnade jag på att vara bäst på det så jag bytte bana igen.
idag sa en mycket nära vän de där asjobbiga orden
"du ser ut att må så mycket bättre, fan vad fin du är ikväll ronnie"
och jag ville inte kasta ut henne genom fönstret eller hugga av mig huvudet för det. jag ville krama henne, sätta upp henne på en fin häst och låta henne galoppera iväg till fantasydreamland på semeter för att för första gången sen bottenraset så träffade den meningen faktiskt helt rätt.
nej nej jag är långt ifrån på topp, men ja JA. jag mådde faktiskt lika bra som jag såg ut säkert.
som jag virrvarrade om med det där monstret osm inte längre var ett monster i spegeln.
JAG MATSCHADE MIG SJÄLV!
när jag var benrangelsmal och jävlig så undrade alla om jag inte såg och varför jag inte slutade svälta mig själv. idag kan jag svara ärligt och tala om för er och mig själv att JO, visst fan såg jag skelettet i spegeln, skitäckligt, men innerst inne och hela vägen från djupet av mig genom alla lager av skinn och ben och hela vägen ut till reflektionen av spegelbilden så var jag ett enda stort flytande jävla fettigt äckligt ångestmoln. det spelade ingen roll hur lite jag käkade eller hur smal jag blev. jag kunde inte svälta bort känslan av överflöd, äckel och självförakt för det...förstår ni desperationen. nedransonerad till ett liv på exixtensminimum inte bara i kroppen men i hela tillvaron och ändå vakna varje morgon med en känsla av att man bara är för mycket av allting och sen när man ser djävulskapet speglas i en dammig glasyta så är den en miljon ljusår bort från den man känner sig som.
det spelade ingen roll hur skiten såg ut. det var inte jag, jag matschade inte mig själv någonstans.
sen den långa krångliga vägen upp därifrån.
varje dag känna sig som en övergödd späkt gris men på utsidan och i andra folks ögon ständigt mager. allt jävla gnäll. alla vakande blickar, alla skakande huvuden, all överlägsenhet all jävla förakt och inne i mig, inne i min kropp en själ som kämpade för sitt liv och för att få komma ut.
så inte heller då kunde jag leta i allt som spglade efter den jag var på riktigt. bilden var fortfarande helt missvisande.
men som sagt, igår elelr var tusan jag nu håller till tidsmässigt så var jag där.
JAG!
jag som jag kände mig just då inget annat. och det kära vänner är precis som det ska vara. då blir man glad om någon tillochmed nyper en i kinden och säger "vad fin du ser ut eller är eller utstrålar elelr whatever..." för då matchar det ju, då är det för mig just nu sant.
jaja
spela teater eller inte
i slutändan är ju mitt liv mitt oavsett på vilket sätt jag väljer att genomföra det tills det tar slut och just här just nu är allt jävligt bra.
så godnatt ännu en gång och kul att så många fortfarande är med.
kram på er
alla drömmer ju om att vara någon annan jävla stans nästan hela tiden, eller rätta mig om jag har fel.
vi är igår, imorgon, på fredag men väldigt sällan här.
just nuär jag här. här här här. inte i mitt eget liv men jo klart jag är, men jag gör som man gör första dagen på jobbet, ute på krogen eller när man går med motvind över skanstullsbron i tofflor och nylonstrumpor i snöslask mitt i vintern.
jag spelar teater i min egen vardag, jag har huvudrollen i min storfilmssatsning och det går bra nu.
jag har alltid varit bäst på allt jag tar mig för och levt oerhört prestationsinriktat så visst fan var jag grym på att vara sjuk när jag var sjuk, sen var jag grym på att bli frisk när jag ville bli frisk, men värst av allt så blev jag precis lika bra på att bli grm på att leva ut efterdyningarna i form av rabiat ettrig ångest och depression.
när man står på botten har man åtminstone fast mark under fötterna sägs det...
jag stod i lervälling, kvicksand och illaluktande smuts i en brunn tillsammans med skräckhäxan från sagan om ringen eller vad fan den där japanhistorien nu hette och jag kämpade lika hjälplöst som den vita hästen i den oändliga historien mot smoggets stinkande slukande svavelluktande träskmarker.
sen tröttnade jag på att vara bäst på det så jag bytte bana igen.
idag sa en mycket nära vän de där asjobbiga orden
"du ser ut att må så mycket bättre, fan vad fin du är ikväll ronnie"
och jag ville inte kasta ut henne genom fönstret eller hugga av mig huvudet för det. jag ville krama henne, sätta upp henne på en fin häst och låta henne galoppera iväg till fantasydreamland på semeter för att för första gången sen bottenraset så träffade den meningen faktiskt helt rätt.
nej nej jag är långt ifrån på topp, men ja JA. jag mådde faktiskt lika bra som jag såg ut säkert.
som jag virrvarrade om med det där monstret osm inte längre var ett monster i spegeln.
JAG MATSCHADE MIG SJÄLV!
när jag var benrangelsmal och jävlig så undrade alla om jag inte såg och varför jag inte slutade svälta mig själv. idag kan jag svara ärligt och tala om för er och mig själv att JO, visst fan såg jag skelettet i spegeln, skitäckligt, men innerst inne och hela vägen från djupet av mig genom alla lager av skinn och ben och hela vägen ut till reflektionen av spegelbilden så var jag ett enda stort flytande jävla fettigt äckligt ångestmoln. det spelade ingen roll hur lite jag käkade eller hur smal jag blev. jag kunde inte svälta bort känslan av överflöd, äckel och självförakt för det...förstår ni desperationen. nedransonerad till ett liv på exixtensminimum inte bara i kroppen men i hela tillvaron och ändå vakna varje morgon med en känsla av att man bara är för mycket av allting och sen när man ser djävulskapet speglas i en dammig glasyta så är den en miljon ljusår bort från den man känner sig som.
det spelade ingen roll hur skiten såg ut. det var inte jag, jag matschade inte mig själv någonstans.
sen den långa krångliga vägen upp därifrån.
varje dag känna sig som en övergödd späkt gris men på utsidan och i andra folks ögon ständigt mager. allt jävla gnäll. alla vakande blickar, alla skakande huvuden, all överlägsenhet all jävla förakt och inne i mig, inne i min kropp en själ som kämpade för sitt liv och för att få komma ut.
så inte heller då kunde jag leta i allt som spglade efter den jag var på riktigt. bilden var fortfarande helt missvisande.
men som sagt, igår elelr var tusan jag nu håller till tidsmässigt så var jag där.
JAG!
jag som jag kände mig just då inget annat. och det kära vänner är precis som det ska vara. då blir man glad om någon tillochmed nyper en i kinden och säger "vad fin du ser ut eller är eller utstrålar elelr whatever..." för då matchar det ju, då är det för mig just nu sant.
jaja
spela teater eller inte
i slutändan är ju mitt liv mitt oavsett på vilket sätt jag väljer att genomföra det tills det tar slut och just här just nu är allt jävligt bra.
så godnatt ännu en gång och kul att så många fortfarande är med.
kram på er
att leva på lånad tid
hej då idag...
du kommer aldrig åter!
idag var en fin dag igen, en sån man vill spara, minnas och uppleva igen. men inte heller den här dagen som så många andra bra dagar kommer någonsin att gå att återupplevas. den är slut över förbi och jag kan bara glädjas åt i efterhand att jag gjorde det bästa av den.
imorgon kan bli en fuldag, en fetdag, en svältdag en kräkdag, ingen vet...
jag kan leva lika mycket som att jag kan dö imorgon.
jag lever på lånad tid och du också.
den här dagen var värd sin vikt i guld och jag är glad att jag investerade i den. på morgonen gick jag som på hal tjock is de cirka 450 metrarna mellan karlaplan och svt-huset. först var isen mellan mig och ångesten decimetertjock och oigenomtränglig. sen blev jag medveten om att isen var is och inte betong som jag hoppats på och vips så började den smälta. jag förvandlades från bambi till klumpfot på en sträcka på 5 meter. bambi som nyss trippat så lätt på metertjock is var plötsligt en snabbt växande elefantunge och jag fick ta tre stora jättestegshopp för att hinna in i snurrdörrarna i slutet på karlavägen för att inte slukas rakt ner i tomma intet av bottensvart hav när jag korsade det sista övergångstället. men kampen var över och förbi innan den börjat, jag var redan en förlorad krigare. förmodligen gick det fel redan i förrgår och bottenraset var ett faktum timmar innan jag kunnat stålsätta mig för att undvika det. det är alltid så. försent när det är sent. ni vet...du skulle hunnit om tunnelbana kommit på utlovad tid men just bara för att du just idag måste hinna så kommer den inte och karusellen snurrar fortare och du sugs ner i en kedjereaktion av felhändelser och så TJON BANG KRASCH så står du där med huvudet en halvmeter inkört i väggen igen.
men någonstans vände det ändå.
kallt vatten i ansiktet och sista svinkoppan lossnade med lite blod och våld...sen började sakta men säkert dra mig uppåt igen. isdubbar trollades fram ur en ryggsäck jag inte visste att jag bar och vips så var jag på fötter igen.
darrig
men på fötter
om det fans något jag främst skulle vilja förmedla med en fet jävla anledning till att undvika att göra den här resan så skulle det vara att jag trots visdom lärdom och surt lästa läxor i ämnet livet har förlorat jättemycket av mig själv. jätte jätte mycket....ni ser det finns inte ens förstärkningsord och synonymer värda att iklä hur jättemycket jag tappat av annika alias ronnie roadkill....
hon som var hade skrubbsår på knäna av livet
hon som är har blåmärken på insidan av själen fortfarande så ömma och från insidan blödande att hon inte fixar att svälja en vindruva utan att självförtroendet passerar skonivå, källarplan och bottenvåning.
jag saknar mig själv, men värst av allt. jag tror min omgivning saknar mig ännu mer. jag är liksom inte särskilt kul nu. kan inte hantera konflikter eller motgångar utan att ta allt superpersonligt eller sätta mig på toastolen och lipa. skitbarnsligt. som att genomgå puberteten en gång till fast i vuxen ålder. och outvecklade tonåringar är skitirriterande. i vänskapskretsen, i relationer och i arbetslivet. jag är mycket medveten om det här och förr försökte jag med krigarvilja och handgranaterdölja mitt pubertetsstinna monster väl. men idag jobbar jag inte lika mycket mot henne utan låter henne få leka och komma fram, vara spontan och levande. för visst. jag har sidor av mig själv som inte är vatten värda i det långa loppet, men de få gånger de kan få komma till användning ska de få det... så slipper jag känna mig lika procentuellt värdelös. ta tillvara på den billiga LIDL-majsen längst bak i skafferiet och gör nåt vettigt av den istället för att ge den till katten. Tacos ikväll kanske?
jaja ni hajjar.
så nu ska det här gamla schizade åbäket gå och lägga sig i en säng som andas stadsluft och njuta av friheten i att äntligen vara nära staden igen.
jag hör hemma här. jämte gatan och bland takåsarna...det spelar ingen roll. hemma känner jag mig iallafall.
jag har skitont i magen för ikväll pallade jag helt enkelt inte med matångesten och det gör mig ledsen för det kommer krångla till morgondagen när kroppen vill ta ut sin rätt igen.
jag fortsätter åka karusell och jag fortsätter leva upp och slösa bort min lånade tid.
inatt kommer jag ha ont i kroppen men inte i själen, imorgon blir det säkert tvärtom...
jag vet inte hur jag ska komma ur det här. den förbannade sabla gyllene lagom svensson medlevägen finns inte i min hjärnbarks eniro supersök och hur jag än letar går jag vilse. men det är plexiglastjockt mellan mig och spökena just nu och det är jag jävligt glad för.
god natt stockholms ljuva innerstad, tack för ikväll, inatt och imorgon.
du kommer aldrig åter!
idag var en fin dag igen, en sån man vill spara, minnas och uppleva igen. men inte heller den här dagen som så många andra bra dagar kommer någonsin att gå att återupplevas. den är slut över förbi och jag kan bara glädjas åt i efterhand att jag gjorde det bästa av den.
imorgon kan bli en fuldag, en fetdag, en svältdag en kräkdag, ingen vet...
jag kan leva lika mycket som att jag kan dö imorgon.
jag lever på lånad tid och du också.
den här dagen var värd sin vikt i guld och jag är glad att jag investerade i den. på morgonen gick jag som på hal tjock is de cirka 450 metrarna mellan karlaplan och svt-huset. först var isen mellan mig och ångesten decimetertjock och oigenomtränglig. sen blev jag medveten om att isen var is och inte betong som jag hoppats på och vips så började den smälta. jag förvandlades från bambi till klumpfot på en sträcka på 5 meter. bambi som nyss trippat så lätt på metertjock is var plötsligt en snabbt växande elefantunge och jag fick ta tre stora jättestegshopp för att hinna in i snurrdörrarna i slutet på karlavägen för att inte slukas rakt ner i tomma intet av bottensvart hav när jag korsade det sista övergångstället. men kampen var över och förbi innan den börjat, jag var redan en förlorad krigare. förmodligen gick det fel redan i förrgår och bottenraset var ett faktum timmar innan jag kunnat stålsätta mig för att undvika det. det är alltid så. försent när det är sent. ni vet...du skulle hunnit om tunnelbana kommit på utlovad tid men just bara för att du just idag måste hinna så kommer den inte och karusellen snurrar fortare och du sugs ner i en kedjereaktion av felhändelser och så TJON BANG KRASCH så står du där med huvudet en halvmeter inkört i väggen igen.
men någonstans vände det ändå.
kallt vatten i ansiktet och sista svinkoppan lossnade med lite blod och våld...sen började sakta men säkert dra mig uppåt igen. isdubbar trollades fram ur en ryggsäck jag inte visste att jag bar och vips så var jag på fötter igen.
darrig
men på fötter
om det fans något jag främst skulle vilja förmedla med en fet jävla anledning till att undvika att göra den här resan så skulle det vara att jag trots visdom lärdom och surt lästa läxor i ämnet livet har förlorat jättemycket av mig själv. jätte jätte mycket....ni ser det finns inte ens förstärkningsord och synonymer värda att iklä hur jättemycket jag tappat av annika alias ronnie roadkill....
hon som var hade skrubbsår på knäna av livet
hon som är har blåmärken på insidan av själen fortfarande så ömma och från insidan blödande att hon inte fixar att svälja en vindruva utan att självförtroendet passerar skonivå, källarplan och bottenvåning.
jag saknar mig själv, men värst av allt. jag tror min omgivning saknar mig ännu mer. jag är liksom inte särskilt kul nu. kan inte hantera konflikter eller motgångar utan att ta allt superpersonligt eller sätta mig på toastolen och lipa. skitbarnsligt. som att genomgå puberteten en gång till fast i vuxen ålder. och outvecklade tonåringar är skitirriterande. i vänskapskretsen, i relationer och i arbetslivet. jag är mycket medveten om det här och förr försökte jag med krigarvilja och handgranaterdölja mitt pubertetsstinna monster väl. men idag jobbar jag inte lika mycket mot henne utan låter henne få leka och komma fram, vara spontan och levande. för visst. jag har sidor av mig själv som inte är vatten värda i det långa loppet, men de få gånger de kan få komma till användning ska de få det... så slipper jag känna mig lika procentuellt värdelös. ta tillvara på den billiga LIDL-majsen längst bak i skafferiet och gör nåt vettigt av den istället för att ge den till katten. Tacos ikväll kanske?
jaja ni hajjar.
så nu ska det här gamla schizade åbäket gå och lägga sig i en säng som andas stadsluft och njuta av friheten i att äntligen vara nära staden igen.
jag hör hemma här. jämte gatan och bland takåsarna...det spelar ingen roll. hemma känner jag mig iallafall.
jag har skitont i magen för ikväll pallade jag helt enkelt inte med matångesten och det gör mig ledsen för det kommer krångla till morgondagen när kroppen vill ta ut sin rätt igen.
jag fortsätter åka karusell och jag fortsätter leva upp och slösa bort min lånade tid.
inatt kommer jag ha ont i kroppen men inte i själen, imorgon blir det säkert tvärtom...
jag vet inte hur jag ska komma ur det här. den förbannade sabla gyllene lagom svensson medlevägen finns inte i min hjärnbarks eniro supersök och hur jag än letar går jag vilse. men det är plexiglastjockt mellan mig och spökena just nu och det är jag jävligt glad för.
god natt stockholms ljuva innerstad, tack för ikväll, inatt och imorgon.
vilja är inte allt...
ibland måste man be om hjälp också...
när insikten kom om hur förbannat jävla trasig jag gjort mig själv på riktigt levde jag i någon form av fortsatt förnekelse väldigt väldigt länge.
anorexi är ju en jävla in denial sjukdom till att börja med så just den biten och banan har varit extra svår att bryta. speciellt. SP-CI-ELLT när (nu återgår jag till häromdagens tema) när omgivningen på något sätt drar ett streck och samband mellan återgånen till normalvikt och frisktillstånd.
ja, jag kanske ser ut som jag gjorde innan jag blev sjuk nu och mitt psyke har kanske läkt ihop en del och mina vanor mönster och dagar kanske är som de borde och mer och mer påminner om en vanlig och frisk människas MEN jag är trasad lemlästad och slamsig på insidan. absolut inte bara psykiskt som jag själv trodde från början. jag var rädd för ångesten, viktuppgången, känslorna, äcklet fettet, ja allt det där som anorexin skrämt mig med...men ärligt talat inte att jag hade en tanke på hur svår läkningsprocessen för själva kroppen, organen och min fysiska uppenbarelse skulle vara.
därför vill jag spotta svavelsyra i ögonen på de som nyper mig i kinden och ler och tycker att jag ser så sund och rosig ut. för när jag snackar om min vardagliga " kamp" här i bloggen så snackar jag inte om en kamp om en jordnöt hit eller dit och kompensationsbeteendeångest med mina matdemoner... jag snackar om rätt äckliga och trista fysiska åkommor som jag självförvållat dragit på mig, allt det där som alla varnade för, som jag inte lyssnade på och som nu är verklighet.
på något sätt var det fortfarande lite glamouröst att tappa håret på huvudet, få päls på armarna och benen och lukta svavelsyra ur munnen i jämförelse med det här.
ibland känns det som om jag skulle behöva köra allt jag äter i en matberedare, stoppa ner den i en liten papperspåse med adressllapp "ronnies kropp och goda hälsa", skölja ner det med olja och pressa ner ett litet troll tillsammans med det adresserade paketet i halsen som liksom kunde hjälpa till att med manuel och fysisk kraft skjuta min mat och näring genom kroppen framför sig som man puttar en stor soffa eller flyttar en sång på högkant och sen slänga ut allt nyttigt på vägen lite häroch var i systemet på rätt ställen och hjälpa tilla tt bygga upp allt det som är sönder.
så känner jag, varenda gång jag tar en tugga vadsomhelst...inte ångest, inte fettpanik...mer uppgivenhet över att det jag petat i mig antingen kommer spruta ur näsan om en kvart om jag inte sitter blickstilla på arslet i tre timmar eller kommer orsaka buksmärtor, tarmsmärtor, skitsmärtor tills det liksom hittat hela vägen ut igen...
förut gällde det enbart bestämda livsmedel, nu spelar det liksom nästan ingen roll längre, ibland känns det tillochmed som att kroppen inte orkar smälta vanligt vatten...
så lets face it. jag har kapitulerat. jag har gett upp. jag fattar att det här inte funkar. jag tänker be om hjälp nu. hjälp att lappa sy och laga och rädda det som räddas kan.
jag dog inte 2007 och inte 2008 heller och sannolikheten för att jag ska kola vipppen 2009 är inte så stor den heller så då är det lika bra att ge mig själv en ärlig chans.
jag har täcknat ett rivningskontrakt på min kropp och jag har inte avtalat någon uppsägningstid, i avtalet står det att det inom de närmaste månaderna är dags för ett stambyte och jag får ingen ersättning för sörningar och buller.
lets fejs it, oavsett förhållandena så blir jag nog kvar här ett tag så det är väl bara att göra som svensson gör och det bästa av situationen...
nu ska jag inte flyttpacka som jag borde utan ligga på mage och läsa nån randome blogg istället...
jag gör allt sista minute imorgon som vanligt, det blir jobbigt och många kommer bli sura, men rom byggdes inte på en dag och långt ifrån att jag räknat med att återuppbygga mig själv på kortare tid än så heller...
när insikten kom om hur förbannat jävla trasig jag gjort mig själv på riktigt levde jag i någon form av fortsatt förnekelse väldigt väldigt länge.
anorexi är ju en jävla in denial sjukdom till att börja med så just den biten och banan har varit extra svår att bryta. speciellt. SP-CI-ELLT när (nu återgår jag till häromdagens tema) när omgivningen på något sätt drar ett streck och samband mellan återgånen till normalvikt och frisktillstånd.
ja, jag kanske ser ut som jag gjorde innan jag blev sjuk nu och mitt psyke har kanske läkt ihop en del och mina vanor mönster och dagar kanske är som de borde och mer och mer påminner om en vanlig och frisk människas MEN jag är trasad lemlästad och slamsig på insidan. absolut inte bara psykiskt som jag själv trodde från början. jag var rädd för ångesten, viktuppgången, känslorna, äcklet fettet, ja allt det där som anorexin skrämt mig med...men ärligt talat inte att jag hade en tanke på hur svår läkningsprocessen för själva kroppen, organen och min fysiska uppenbarelse skulle vara.
därför vill jag spotta svavelsyra i ögonen på de som nyper mig i kinden och ler och tycker att jag ser så sund och rosig ut. för när jag snackar om min vardagliga " kamp" här i bloggen så snackar jag inte om en kamp om en jordnöt hit eller dit och kompensationsbeteendeångest med mina matdemoner... jag snackar om rätt äckliga och trista fysiska åkommor som jag självförvållat dragit på mig, allt det där som alla varnade för, som jag inte lyssnade på och som nu är verklighet.
på något sätt var det fortfarande lite glamouröst att tappa håret på huvudet, få päls på armarna och benen och lukta svavelsyra ur munnen i jämförelse med det här.
ibland känns det som om jag skulle behöva köra allt jag äter i en matberedare, stoppa ner den i en liten papperspåse med adressllapp "ronnies kropp och goda hälsa", skölja ner det med olja och pressa ner ett litet troll tillsammans med det adresserade paketet i halsen som liksom kunde hjälpa till att med manuel och fysisk kraft skjuta min mat och näring genom kroppen framför sig som man puttar en stor soffa eller flyttar en sång på högkant och sen slänga ut allt nyttigt på vägen lite häroch var i systemet på rätt ställen och hjälpa tilla tt bygga upp allt det som är sönder.
så känner jag, varenda gång jag tar en tugga vadsomhelst...inte ångest, inte fettpanik...mer uppgivenhet över att det jag petat i mig antingen kommer spruta ur näsan om en kvart om jag inte sitter blickstilla på arslet i tre timmar eller kommer orsaka buksmärtor, tarmsmärtor, skitsmärtor tills det liksom hittat hela vägen ut igen...
förut gällde det enbart bestämda livsmedel, nu spelar det liksom nästan ingen roll längre, ibland känns det tillochmed som att kroppen inte orkar smälta vanligt vatten...
så lets face it. jag har kapitulerat. jag har gett upp. jag fattar att det här inte funkar. jag tänker be om hjälp nu. hjälp att lappa sy och laga och rädda det som räddas kan.
jag dog inte 2007 och inte 2008 heller och sannolikheten för att jag ska kola vipppen 2009 är inte så stor den heller så då är det lika bra att ge mig själv en ärlig chans.
jag har täcknat ett rivningskontrakt på min kropp och jag har inte avtalat någon uppsägningstid, i avtalet står det att det inom de närmaste månaderna är dags för ett stambyte och jag får ingen ersättning för sörningar och buller.
lets fejs it, oavsett förhållandena så blir jag nog kvar här ett tag så det är väl bara att göra som svensson gör och det bästa av situationen...
nu ska jag inte flyttpacka som jag borde utan ligga på mage och läsa nån randome blogg istället...
jag gör allt sista minute imorgon som vanligt, det blir jobbigt och många kommer bli sura, men rom byggdes inte på en dag och långt ifrån att jag räknat med att återuppbygga mig själv på kortare tid än så heller...
lagom e bäst...
hur stor del av prinsesstårtan vill du ha?
usch vad är det för jävla fråga egentligen, vad fan svarar man på det?
jo egentligen så vill jag ha en så stor bit att jag blir mätt nöjd och belåten men utan att börja må illa, utan att få kompensationsångest eller att hela skiten kommer upp genom näsan och spolas ner i toaletten lite snabbare än den vägen som går via kroppen och resten av systemet....
eller så vill jag ha en lite för liten bit så jag slipper riskera illamående ångest eller näskräk...
eller så vill jag ha hela tårtan, ta en tugga spotta ut den och sen sitta och låta anorexin äta den med ögonen och skrika hemska saker åt mig så att jag håller de där sexhundra klorierna av vetemjöl, grädde och socker långt ifrån mitt inre system.
fast jag vill ju inte ha en misstänksamt för liten bit och inte heller en oklädsamt för stor bit. jag vill inte lämna och jag vill inte äta upp...
helvetes jävla prinsesstårta
ge mig en lagom svenssonbit, med kaffe mjölk och en liten bit socker till. inget kräkvatten, ingen hungerdämpande extra före kakankopp av svart oljig espresso, ingen trist frukt som alternativ och ingen jobbig miljö med gnälliga kommentarer om viktnojja, bantning och träning när jag väl äter kakjävlen. inga jobbiga tankar, ingen kompensationspromenad, inget blodsockerfall, ingen insulinhöjning, inga svettningar, inga darrningar, inget hela världen rasar samman och himlen trillar ner och inga jävla infall att ta en jävla bit till heller...
avprogramera min hjärna en stund tack och låt mig äta prinsesstårtan ifred.
jag vill inte tacka nej, men hur i helvete ska jag manövrerar och utmanövrera mig själv för att tacka ja på rätt sätt. syns det på mig att jag skakar. tror de att jag kräks nu om jag går på toa? jag är ju faktiskt kissnödig...men är det inte lite opassande. tror de att jag är dömmande om jag faktiskt inte vill ha eller orkar hela biten? och tänk om jag slänger den nu men ångrar mig och vill ha sen ändå?
hur jävla många hjärnceller och minuter är den där jävla prinsesstårtan värd egentligen?
vad hade jag kunnat göra istället?
för jag snackar verkligen inte om en specefik bit prinsesstårta, jag snackar om en deceliter youghurt, ett halvt äpple, en potatis, en macka, ett glas mjölk, en latte, en godisråtta, en vindruva, ett glas juice, en tugga knäckebröd, en skiva blodpudding ja jag snackar om vad helvete du vill.
jag snackar om waste of time i sekunder timmar och minuter, veckor månader och år som hon suttit på axeln och intalat mig att de här helt värdelösa fullkomlig meningslösa diskussionerna är ramarna för vad som är viktigt i mitt liv.
och det är långt ifrån viktigt.
däremot har jag varit näst intill frälst vid tanken på att det är så här man mäter framgång, struktur och kontroll.
vad tror ni en arbetsgivare säger om jag på en anställningsintervju framhäver min strukturerade och perfektionsitiska sida om hon fattar att vad jag egentligen övat på och kan bäst är att starta varje dag på 2000 tusen och sen kämpa som en aggresiv Carolina Klyft i en tävling mot mig själv och hela världen som handlar om att lyckas dra ifrån så många siffror och summor från de där 2000 att jag kanske om jag jobbat riktigt bra hamnar på noll...
Hej jag är en bakåtsträvande byggare bob struktör! jag är skitbra på att intala mig själv att jag kan när jag i själva verkligen bara förstör! Anställ mig tack!
Nu är inte det här min verklighet längre.
Numera är jag duktig på riktigt. Riktigt jävla svinduktig är jag...på mycket. precis som jag var innan jag bytte bana och spårade ur.
Men som en påminnelse till mig och alla andra så vill jag bara understryka att jag skiter i hur många pankakor jag käkade till ärtsoppan i den nästintill skolmatsalliknande miljön i tevehuset idag. jag räknade inte ens...två tre kanske...jag måttade inte sylten jag ögonmätte inte grädden...jag höll käften åt och var glad.
jag har viktigare saker i skallen nu.
jag har viktigare saker för mig än att sträva efter att bli ett bortvänt ansikte på ett gammalt dammigt familjefotografi.
det här är berättelsen om tjejen som fick leva. resten av ramsan kan ni nog vid det här laget....
usch vad är det för jävla fråga egentligen, vad fan svarar man på det?
jo egentligen så vill jag ha en så stor bit att jag blir mätt nöjd och belåten men utan att börja må illa, utan att få kompensationsångest eller att hela skiten kommer upp genom näsan och spolas ner i toaletten lite snabbare än den vägen som går via kroppen och resten av systemet....
eller så vill jag ha en lite för liten bit så jag slipper riskera illamående ångest eller näskräk...
eller så vill jag ha hela tårtan, ta en tugga spotta ut den och sen sitta och låta anorexin äta den med ögonen och skrika hemska saker åt mig så att jag håller de där sexhundra klorierna av vetemjöl, grädde och socker långt ifrån mitt inre system.
fast jag vill ju inte ha en misstänksamt för liten bit och inte heller en oklädsamt för stor bit. jag vill inte lämna och jag vill inte äta upp...
helvetes jävla prinsesstårta
ge mig en lagom svenssonbit, med kaffe mjölk och en liten bit socker till. inget kräkvatten, ingen hungerdämpande extra före kakankopp av svart oljig espresso, ingen trist frukt som alternativ och ingen jobbig miljö med gnälliga kommentarer om viktnojja, bantning och träning när jag väl äter kakjävlen. inga jobbiga tankar, ingen kompensationspromenad, inget blodsockerfall, ingen insulinhöjning, inga svettningar, inga darrningar, inget hela världen rasar samman och himlen trillar ner och inga jävla infall att ta en jävla bit till heller...
avprogramera min hjärna en stund tack och låt mig äta prinsesstårtan ifred.
jag vill inte tacka nej, men hur i helvete ska jag manövrerar och utmanövrera mig själv för att tacka ja på rätt sätt. syns det på mig att jag skakar. tror de att jag kräks nu om jag går på toa? jag är ju faktiskt kissnödig...men är det inte lite opassande. tror de att jag är dömmande om jag faktiskt inte vill ha eller orkar hela biten? och tänk om jag slänger den nu men ångrar mig och vill ha sen ändå?
hur jävla många hjärnceller och minuter är den där jävla prinsesstårtan värd egentligen?
vad hade jag kunnat göra istället?
för jag snackar verkligen inte om en specefik bit prinsesstårta, jag snackar om en deceliter youghurt, ett halvt äpple, en potatis, en macka, ett glas mjölk, en latte, en godisråtta, en vindruva, ett glas juice, en tugga knäckebröd, en skiva blodpudding ja jag snackar om vad helvete du vill.
jag snackar om waste of time i sekunder timmar och minuter, veckor månader och år som hon suttit på axeln och intalat mig att de här helt värdelösa fullkomlig meningslösa diskussionerna är ramarna för vad som är viktigt i mitt liv.
och det är långt ifrån viktigt.
däremot har jag varit näst intill frälst vid tanken på att det är så här man mäter framgång, struktur och kontroll.
vad tror ni en arbetsgivare säger om jag på en anställningsintervju framhäver min strukturerade och perfektionsitiska sida om hon fattar att vad jag egentligen övat på och kan bäst är att starta varje dag på 2000 tusen och sen kämpa som en aggresiv Carolina Klyft i en tävling mot mig själv och hela världen som handlar om att lyckas dra ifrån så många siffror och summor från de där 2000 att jag kanske om jag jobbat riktigt bra hamnar på noll...
Hej jag är en bakåtsträvande byggare bob struktör! jag är skitbra på att intala mig själv att jag kan när jag i själva verkligen bara förstör! Anställ mig tack!
Nu är inte det här min verklighet längre.
Numera är jag duktig på riktigt. Riktigt jävla svinduktig är jag...på mycket. precis som jag var innan jag bytte bana och spårade ur.
Men som en påminnelse till mig och alla andra så vill jag bara understryka att jag skiter i hur många pankakor jag käkade till ärtsoppan i den nästintill skolmatsalliknande miljön i tevehuset idag. jag räknade inte ens...två tre kanske...jag måttade inte sylten jag ögonmätte inte grädden...jag höll käften åt och var glad.
jag har viktigare saker i skallen nu.
jag har viktigare saker för mig än att sträva efter att bli ett bortvänt ansikte på ett gammalt dammigt familjefotografi.
det här är berättelsen om tjejen som fick leva. resten av ramsan kan ni nog vid det här laget....
man blir ful av att slåss mot sig själv...
och fåfäng och jävlig som jag är ( ja trot eller ej, med eller utan tejp och bakterier i hela fejjan) så tänkte jag sluta med det nu...
helvetes jävla ollonballe vilken tid det tog att inse det, men nu är jag med på noterna. jag vill inte ha sönder mig själv mer. jag vet att jag är asbra på det, jag behöver inte bevisa det för mig själv fler gånger och inte för någon annan heller. det är liksom inte synd om mig mig.
men innan jag vandrar vidare vill jag passa på att ge alla de tjockskallade idioter som helt grundlöst fällt korkade kommentarer om mitt tillfrisknande det senaste året. ni har gjort så jälva mycket skada. fy skämms på er. allt ert jävla snack om "piggare ögon" rosigare kinder" eller mer liv i blicken har jag kräkts upp i toaletten dagligen. ni är gallsmaken i min mun och mitt oljerinnande laxerbajs i toaletten. åt helvete med er.
ingen som sitter på årstabron och tittar ner i vattnet och längtar efter befrielse förtjänar att höra att den ser ut att må toppen. vad fan är ni blinda eller? eller var tanken att lägga min ribba av värdigt liv och lycka just här i ett bottenlöst hål i en period av mitt liv där allting har varit som svartast äckligast mest illaluktande och hemskt?
jisses
om ni inte vet så ge fan i att lägga er i. fråga om ni verkligen bryr er men ge fan i att leka hobbypsykologer och komma med oproffsiga utlåtanden som om ni vore döttrar och söner av sigmunsd freud.
så nog om det, hoppas jag slipper mer sånt skit i fortästtningen nu och ni som känner er hjärtlöst träffade. tråkigt för er, tänk efter före nästa gång så slipper vi bråka om det här fler gånger okej?
men eftersom jag är lika labil som en könsklonad tonåring så väger jag ju som vanligt upp mina offentliga spyor med lite glitter och stjärndamm.
för det finns dem som sparkat mig åt rätt håll det här senaste året också. och de betyder mer för mig än mitt eget skrankliga liv även om jag börjat gilla det på sistone...
Stella, Hannakorven, Bettan, Marielou, Ruby, Mams och miss Viscious speciellt men bland många andra. Tack för att ni inte fördömt mig och tack för att ni inte låtsats som att den stora del av mig som varit smutsig ful och äcklig inte har försvunnit bara för att den inte syn. Genom att låta det äckliga finnas och inte låtsas som att det är vips vaps varit borta och försvunnet som ett trolleritrix i en kort förestälnning har ni hjälpt mig att bearbeta, jobba och fortsätta bekämpa delar av mig som bråkat med balansen och som krävt min energi.
MEN
inte förrens nyss här för nyligen så fattade jag att det inte går att såga av mig min anorexicanser med varken trubbig såg eller dyr vinkelslip. jag är jag i alla delar. fula som inte fula och jag kommer aldrig kunna amputera och lemlästa mig själv hur gärna jag än vill. man kan inte hugga av sig anorexi som man hugger av en arm lika lite som man kan peela bort den med dyra skrubbkrämer och liktornsfil. tack för den bitch-slappen in tha ronnieface D! den lavetten sved som ett par andra få jag fått utdelade av ovannämnda stjärnskott tidigare och varje sådan vinande svidande lavett har lett till stora kliv frammåt vare sig jag velat varit redo eller inte.
jaja.
min anorexi är en del av mig hur den än nu yttrar sig beroende på var i livet jag är. jag tänker inte försöka ta bort den mer utan lära mig leva med den. inte samarbeta med den kanske men acceptera att den finns, låta den skrika, låta det göra ont men leva mitt liv och göra som jag vill eftersom jag är starkare nu. på så sätt blir den än mer maktlös eftersom den inte kan hota och skrämma med sin återkomst eller kalla hårda hot om krav på soning och bättring.
den skrämmer mig inte mer. den gör skitont men den skrämmer mig inte. och viktigast av allt så slipper jag desperationen och maktlösheten som kommer av känslan av att aldrig lyckas göra mig av med den.
så varsegod, om den vill stanna är den hjärtligt välkommen att hänga i garderoben under sängen eller sitta på axeln om den nu så gärna vill det. jag tänker inte utfodra den mer bara. Jag säger som Umma sa en gång att den får pocka på uppmärksamhet bäst den vill men den får ingen jävla sallad och känner jag den rätt så törs den inte vistas i de miljöer jag visstas i dagligen nu så jag ska nog få va i fred en del iallafall.
jaja
ljuset i tunneln just nu
påminn mig gärna om jag glömmer det här vilket jag säkerligen lär behöva vid nästa svaga ögonblick.
tills dess. live in peace. tro på er själva och fortsätt hålla tumma och tår för att jag får klättra lite uppåt på mina stegar och torn ett tag till nu innan jag snubblar och ramlar ner i skiten nästa gång igen.
kram och kärlek
helvetes jävla ollonballe vilken tid det tog att inse det, men nu är jag med på noterna. jag vill inte ha sönder mig själv mer. jag vet att jag är asbra på det, jag behöver inte bevisa det för mig själv fler gånger och inte för någon annan heller. det är liksom inte synd om mig mig.
men innan jag vandrar vidare vill jag passa på att ge alla de tjockskallade idioter som helt grundlöst fällt korkade kommentarer om mitt tillfrisknande det senaste året. ni har gjort så jälva mycket skada. fy skämms på er. allt ert jävla snack om "piggare ögon" rosigare kinder" eller mer liv i blicken har jag kräkts upp i toaletten dagligen. ni är gallsmaken i min mun och mitt oljerinnande laxerbajs i toaletten. åt helvete med er.
ingen som sitter på årstabron och tittar ner i vattnet och längtar efter befrielse förtjänar att höra att den ser ut att må toppen. vad fan är ni blinda eller? eller var tanken att lägga min ribba av värdigt liv och lycka just här i ett bottenlöst hål i en period av mitt liv där allting har varit som svartast äckligast mest illaluktande och hemskt?
jisses
om ni inte vet så ge fan i att lägga er i. fråga om ni verkligen bryr er men ge fan i att leka hobbypsykologer och komma med oproffsiga utlåtanden som om ni vore döttrar och söner av sigmunsd freud.
så nog om det, hoppas jag slipper mer sånt skit i fortästtningen nu och ni som känner er hjärtlöst träffade. tråkigt för er, tänk efter före nästa gång så slipper vi bråka om det här fler gånger okej?
men eftersom jag är lika labil som en könsklonad tonåring så väger jag ju som vanligt upp mina offentliga spyor med lite glitter och stjärndamm.
för det finns dem som sparkat mig åt rätt håll det här senaste året också. och de betyder mer för mig än mitt eget skrankliga liv även om jag börjat gilla det på sistone...
Stella, Hannakorven, Bettan, Marielou, Ruby, Mams och miss Viscious speciellt men bland många andra. Tack för att ni inte fördömt mig och tack för att ni inte låtsats som att den stora del av mig som varit smutsig ful och äcklig inte har försvunnit bara för att den inte syn. Genom att låta det äckliga finnas och inte låtsas som att det är vips vaps varit borta och försvunnet som ett trolleritrix i en kort förestälnning har ni hjälpt mig att bearbeta, jobba och fortsätta bekämpa delar av mig som bråkat med balansen och som krävt min energi.
MEN
inte förrens nyss här för nyligen så fattade jag att det inte går att såga av mig min anorexicanser med varken trubbig såg eller dyr vinkelslip. jag är jag i alla delar. fula som inte fula och jag kommer aldrig kunna amputera och lemlästa mig själv hur gärna jag än vill. man kan inte hugga av sig anorexi som man hugger av en arm lika lite som man kan peela bort den med dyra skrubbkrämer och liktornsfil. tack för den bitch-slappen in tha ronnieface D! den lavetten sved som ett par andra få jag fått utdelade av ovannämnda stjärnskott tidigare och varje sådan vinande svidande lavett har lett till stora kliv frammåt vare sig jag velat varit redo eller inte.
jaja.
min anorexi är en del av mig hur den än nu yttrar sig beroende på var i livet jag är. jag tänker inte försöka ta bort den mer utan lära mig leva med den. inte samarbeta med den kanske men acceptera att den finns, låta den skrika, låta det göra ont men leva mitt liv och göra som jag vill eftersom jag är starkare nu. på så sätt blir den än mer maktlös eftersom den inte kan hota och skrämma med sin återkomst eller kalla hårda hot om krav på soning och bättring.
den skrämmer mig inte mer. den gör skitont men den skrämmer mig inte. och viktigast av allt så slipper jag desperationen och maktlösheten som kommer av känslan av att aldrig lyckas göra mig av med den.
så varsegod, om den vill stanna är den hjärtligt välkommen att hänga i garderoben under sängen eller sitta på axeln om den nu så gärna vill det. jag tänker inte utfodra den mer bara. Jag säger som Umma sa en gång att den får pocka på uppmärksamhet bäst den vill men den får ingen jävla sallad och känner jag den rätt så törs den inte vistas i de miljöer jag visstas i dagligen nu så jag ska nog få va i fred en del iallafall.
jaja
ljuset i tunneln just nu
påminn mig gärna om jag glömmer det här vilket jag säkerligen lär behöva vid nästa svaga ögonblick.
tills dess. live in peace. tro på er själva och fortsätt hålla tumma och tår för att jag får klättra lite uppåt på mina stegar och torn ett tag till nu innan jag snubblar och ramlar ner i skiten nästa gång igen.
kram och kärlek
sömn...
något jag saknar och tänker på varje dag så jag tänkte dela med mig av den tankesnurran.
det var många många år sen jag uppskattade det där med john blund. sömn har varit ångestladdat för mig så läng tid tillbaka nu att jag mer ser det som ett nödvändigt ont än ett skönt avslut på dagen.
jag kämpar så jävla hårt för att bli trött på rätt sätt och lyckas väldigt väldigt sällan. slutet på dagen är ju liksom den tidspunkt då man får chansen att i kropp själv och sinne väga upp sina prestationer, mäta de med varandra, jämföra och dra streck under sin ekvation och se om man hamnat på plus eller minus av dagens gärnigar.
hur jag än räknar blir det iallafall nästan aldrig noll...tyvärr, i wish, jag önskar och det är väl mitt typ främsta mål i livet att utan att räkna allt för mycket och någorlunda av mig själv sluta varje dag med naturlig trötthet och kli i ögonen med en kropp som kräver det den förtjänar....värme, vila, närhet, trygghet...sömn.
jag vet att det finns de som kan konsten och jag vill med hela min arma själ och hjärta lära mig konsten att anamma den.
rutiner brukar ju vara den bästa lösningen och därför gråter jag tårar av kristaller och blod av lycka över att jobba heltid just nu. jag älskar att klockan ringer varje morgon klockan sju, jag älskar att snooza en kvart och jag älskar att hälla i mig en kaffe svart som varje morgon tycks lika motbjudande ända fram till de första uppvärmda aromamolekylerna träffar näsan och därpå den varma vätskan som rinner ner i munnen.
sen älskar jag att jag aldrig hinner det jag ska, jag älskar att bli nästan försenad men ändå alltid hinna på minuten med samma tag, jag älskar att köpa min rustika morgonbaguett med miljoner triljoner frön och kärnor på ICA Jarlen och jag älskar att dricka en nästan odrickbart söt och sliskig morgonknappucino ur SVT-automaten strax efter nio medan jag startar datorn och försöker boxa in min matlåda i kylen.
sen älskar jag att få lite för mycket att göra men ändå hinna med, jag älskar att följa folks blodsockerkurvor innan lunch och kartlägga deras mönster, rutiner banor och vanor.
jag älskar att stå i draget på balkongen och isblåsten i kinderna och suga på en cigg men slänga halva bara för att jag kan.
sen älskar jag bli trött sur, få blodsockerfall, fika på något, bli glad igen och sitta kvar en halvtimma extra bara för att jag kan....
sen....kommer de delar jag inte älskar lika högt.
fixa kvällen.
jag svalt eftermiddagkväll under ganska lång tid och kroppen minns nog mer och bättre än hjärnan för jag är alltid otroligt stressad så fort klockan börjar närma sig sex...härfrån är det bara ren skär ångesthantering och överlevnad. gymmet funkar emellanåt men det kräver planering att undvika att åka bergochdalbana nu...
när det funkar så funkar det men det slutar ändå alltid i 95 procent av fallen att utfallet blir försöka sova med hemskt mycket ångest eller inte kunna sova med hemskt mycket ångest....det är typ samma sak jag vet, just det jag vet...och de övriga fem procenten en god natts sömn infaller alltså väldigt sällan...
jag sov tre nätter och vaknade blurrig under förra veckan och det var ett unikum och då var jag sjuk och alvedonpåverkad, men gudars vad jag sov. lite febrig också förvisso men jag sov gott och jag flög inte upp ur sängen som en stressad gris när klockan ringde...
jag har kringått poängen lite här nu tror jag så det får bli ett nytt försök en annan gång. jag snöade in på fel isbana, halkade och kom snett. det gör man ibland det är mänskligt.
nu ska jag lägga mig och blunda iallafall och hoppas på det bästa
känner mig mest liten och rädd men ja ja, jag får väl öva eller nåt =(
det var många många år sen jag uppskattade det där med john blund. sömn har varit ångestladdat för mig så läng tid tillbaka nu att jag mer ser det som ett nödvändigt ont än ett skönt avslut på dagen.
jag kämpar så jävla hårt för att bli trött på rätt sätt och lyckas väldigt väldigt sällan. slutet på dagen är ju liksom den tidspunkt då man får chansen att i kropp själv och sinne väga upp sina prestationer, mäta de med varandra, jämföra och dra streck under sin ekvation och se om man hamnat på plus eller minus av dagens gärnigar.
hur jag än räknar blir det iallafall nästan aldrig noll...tyvärr, i wish, jag önskar och det är väl mitt typ främsta mål i livet att utan att räkna allt för mycket och någorlunda av mig själv sluta varje dag med naturlig trötthet och kli i ögonen med en kropp som kräver det den förtjänar....värme, vila, närhet, trygghet...sömn.
jag vet att det finns de som kan konsten och jag vill med hela min arma själ och hjärta lära mig konsten att anamma den.
rutiner brukar ju vara den bästa lösningen och därför gråter jag tårar av kristaller och blod av lycka över att jobba heltid just nu. jag älskar att klockan ringer varje morgon klockan sju, jag älskar att snooza en kvart och jag älskar att hälla i mig en kaffe svart som varje morgon tycks lika motbjudande ända fram till de första uppvärmda aromamolekylerna träffar näsan och därpå den varma vätskan som rinner ner i munnen.
sen älskar jag att jag aldrig hinner det jag ska, jag älskar att bli nästan försenad men ändå alltid hinna på minuten med samma tag, jag älskar att köpa min rustika morgonbaguett med miljoner triljoner frön och kärnor på ICA Jarlen och jag älskar att dricka en nästan odrickbart söt och sliskig morgonknappucino ur SVT-automaten strax efter nio medan jag startar datorn och försöker boxa in min matlåda i kylen.
sen älskar jag att få lite för mycket att göra men ändå hinna med, jag älskar att följa folks blodsockerkurvor innan lunch och kartlägga deras mönster, rutiner banor och vanor.
jag älskar att stå i draget på balkongen och isblåsten i kinderna och suga på en cigg men slänga halva bara för att jag kan.
sen älskar jag bli trött sur, få blodsockerfall, fika på något, bli glad igen och sitta kvar en halvtimma extra bara för att jag kan....
sen....kommer de delar jag inte älskar lika högt.
fixa kvällen.
jag svalt eftermiddagkväll under ganska lång tid och kroppen minns nog mer och bättre än hjärnan för jag är alltid otroligt stressad så fort klockan börjar närma sig sex...härfrån är det bara ren skär ångesthantering och överlevnad. gymmet funkar emellanåt men det kräver planering att undvika att åka bergochdalbana nu...
när det funkar så funkar det men det slutar ändå alltid i 95 procent av fallen att utfallet blir försöka sova med hemskt mycket ångest eller inte kunna sova med hemskt mycket ångest....det är typ samma sak jag vet, just det jag vet...och de övriga fem procenten en god natts sömn infaller alltså väldigt sällan...
jag sov tre nätter och vaknade blurrig under förra veckan och det var ett unikum och då var jag sjuk och alvedonpåverkad, men gudars vad jag sov. lite febrig också förvisso men jag sov gott och jag flög inte upp ur sängen som en stressad gris när klockan ringde...
jag har kringått poängen lite här nu tror jag så det får bli ett nytt försök en annan gång. jag snöade in på fel isbana, halkade och kom snett. det gör man ibland det är mänskligt.
nu ska jag lägga mig och blunda iallafall och hoppas på det bästa
känner mig mest liten och rädd men ja ja, jag får väl öva eller nåt =(
minns nu förkylningssåret i näsan...
man kan få mycket skit i ansiktet. MYCKET...
klamydia, pest och surmulna buttersjukan...den sistnämnda är nog värst...
jag har ingetdera.
däremot så kände jag igen sympotmen från förra årets så kallade förkylningssår uppenbara sig i ansiktet när det så sakteliga och stämningsfullt led mot söndag natten till igår.
sist slet jag i två veckor mot monstret som föddes ur snoret i näsan efter en vanlig förkylning och sen spred sig upp över näsroten och tillsist käkade upp halva min fejja...jag vill minnas att det var precis i inkörsperioden på ett nytt jobb då med.
jaja, den här gången ville jag liksom inte misslyckas en gång till med diverse huskurer med alsolsprit som blev tea tree oil som blev läkande salvor som blev kortison som tillsist blev desperata lite mer handlingskraftiga metoder där jag i Rebeckas kök efter två rom och cola och lite nachos står och häller gin rakt ner i näsan samtidigt som jag skriker, dö demon dö, lämna min kropp.
den smärtan var närmare döden i grytan än när jag nästan förfrös på en busshållplats i Köpenhamn i tiomuinus kyla, noll underhudsfett och snygg höstkappa och glömt busskort.
jag sa det säkert då och jag säger det igen...HÄLL INTE GIN I ÖPPNA SÅR!
hursomhelst.
den här gången googlade jag på förkylningssår och den ena sidan ledde till den andra och till den tredje och tillsist så var de fakto oundvikligt...
MONSTRET I NÄSAN VAR EN IMPETIGO!
jag säger inte mer...ni har sökmoterer ni också...sen kan ni sluta läsa min blogg och gå och kräkas någonstans eller hylla mig och säga att jag nu förutom mitt eminenta förnamn ligger och spelar i samma liga som andra proffsbloggare...men den enda likheten att vi bär på samma bakterieflora.
det här är det absolut vidrigaste man kan bära runt på, iallfall för mig i nuläget är det det, sen ja ja allt är relativt jag vet, men nu tejpar jag min fejja med hudtejp, sliter loss slabbiga bakteriekryllande kakor från nyllet tills det forsar blod, skrubbar med tvål och vatten och sen tejpar jag igen. fyra gånger om dagen...
det blev förmycket...så jag tyckte jag förtjänade en liten lugnande tablett....
jag tog fel tablett...ni vet alice i underlandet valde fel hand.
först var det skönt, sen var det asskönt, sen var det mest dimmigt, ett tag tänkte jag att oj vad skönt, det här borde man göra varje dag, gud så skönt, gick även igenom ett stadium av, aldrig mera alkohol, socker eller anant shit, det här var ju rekordskönt. sen gick jag och la mig lite skönt...
vaknade några timmar senare, helt oskönt.
DÖDSÅNGEST.
tänk er en mardröm och ni kan inte vakna. eller jo ni vaknar men drömmen är kvar, i hela kroppen, fysiskt och mentalt och ni känner attt det är bara början...det går inte att stoppa det är kört, sen fattar ni att ni gjort allt det här hemska mot er själva. ni har själva orsakat det och ingen i världen vet eller kan tala om när det slutar...kanske kommer det fortsätta för evigt, men ni är nästan helt paralyserade och kan inte röra er, tänka klart eller rationalisera bort det onda. sen kommer krämporna, sen kommer svettningarna, kräkset, skiten...kroppen vill bara tömma...
jag sov på toagolvet
naken med min Impetigodemon i näsan och med gammal mango hängande i mungipan som olyckligtvis hade samma färg som gallan jag panikhulkade ut i timmar.
mamma hittade mig där sen, jag skyllde på nåt dåligt jag ätit. den där makrillfilén i kylen säkert. sen grät jag som ett barn, drack varmt vatten, kräktes, drack varmt vatten och magpumpade mig själv fram på småtimmarna.
ja kära vänner. vad lär man sig av det här som så många andra läxor man får läsa om i skamvrån.
DET FINNS INGA GENVÄGAR!
ALDRIG!
INGA!
jag har inte gått en genväg på tio år, jag gör liksom inte sånt, herregud sist jag tog en citodon så svimmade jag, jag är helt överkänslig och tål inget konstgjort överhuvudtaget jag blir ju för fan sjuk av findus färdigmat jag e livrädd för allt som är kemiskt. men jag antar att ibland ska även den präktiga klubbas med stora sälsläggan för att påminnas om sin plats.
så jag fortsätter göra som man ska alltså. herregud skoja min doja att jag vågar ta fler avstickare på vägen. innan den här sörjan till sjukdom bröt ut för snart två veckor sen kunde jag räkna mina konsumerade treo på mina fingrar och ha ett par kvar som någon uttryckte sig i ett annat sammanhang nyligen och jag kan inte annat än att konstatera att det kommer krävas jääävligt mycket till igen innan jag som ens luktar på en c-vitamintablett.
så ikväll äter jag danskt rågbröd med svensk smör och ägg och hemmagjord majonäs till middag.
tryggast så och får jag ont i huvudet vädrar jag lite och lägger en kalla handduk på pannan.
brrrr
okej kom no så här långt är det fritt fram att köra en bild-google på impetigo nu =)
jag bjuder på den!
klamydia, pest och surmulna buttersjukan...den sistnämnda är nog värst...
jag har ingetdera.
däremot så kände jag igen sympotmen från förra årets så kallade förkylningssår uppenbara sig i ansiktet när det så sakteliga och stämningsfullt led mot söndag natten till igår.
sist slet jag i två veckor mot monstret som föddes ur snoret i näsan efter en vanlig förkylning och sen spred sig upp över näsroten och tillsist käkade upp halva min fejja...jag vill minnas att det var precis i inkörsperioden på ett nytt jobb då med.
jaja, den här gången ville jag liksom inte misslyckas en gång till med diverse huskurer med alsolsprit som blev tea tree oil som blev läkande salvor som blev kortison som tillsist blev desperata lite mer handlingskraftiga metoder där jag i Rebeckas kök efter två rom och cola och lite nachos står och häller gin rakt ner i näsan samtidigt som jag skriker, dö demon dö, lämna min kropp.
den smärtan var närmare döden i grytan än när jag nästan förfrös på en busshållplats i Köpenhamn i tiomuinus kyla, noll underhudsfett och snygg höstkappa och glömt busskort.
jag sa det säkert då och jag säger det igen...HÄLL INTE GIN I ÖPPNA SÅR!
hursomhelst.
den här gången googlade jag på förkylningssår och den ena sidan ledde till den andra och till den tredje och tillsist så var de fakto oundvikligt...
MONSTRET I NÄSAN VAR EN IMPETIGO!
jag säger inte mer...ni har sökmoterer ni också...sen kan ni sluta läsa min blogg och gå och kräkas någonstans eller hylla mig och säga att jag nu förutom mitt eminenta förnamn ligger och spelar i samma liga som andra proffsbloggare...men den enda likheten att vi bär på samma bakterieflora.
det här är det absolut vidrigaste man kan bära runt på, iallfall för mig i nuläget är det det, sen ja ja allt är relativt jag vet, men nu tejpar jag min fejja med hudtejp, sliter loss slabbiga bakteriekryllande kakor från nyllet tills det forsar blod, skrubbar med tvål och vatten och sen tejpar jag igen. fyra gånger om dagen...
det blev förmycket...så jag tyckte jag förtjänade en liten lugnande tablett....
jag tog fel tablett...ni vet alice i underlandet valde fel hand.
först var det skönt, sen var det asskönt, sen var det mest dimmigt, ett tag tänkte jag att oj vad skönt, det här borde man göra varje dag, gud så skönt, gick även igenom ett stadium av, aldrig mera alkohol, socker eller anant shit, det här var ju rekordskönt. sen gick jag och la mig lite skönt...
vaknade några timmar senare, helt oskönt.
DÖDSÅNGEST.
tänk er en mardröm och ni kan inte vakna. eller jo ni vaknar men drömmen är kvar, i hela kroppen, fysiskt och mentalt och ni känner attt det är bara början...det går inte att stoppa det är kört, sen fattar ni att ni gjort allt det här hemska mot er själva. ni har själva orsakat det och ingen i världen vet eller kan tala om när det slutar...kanske kommer det fortsätta för evigt, men ni är nästan helt paralyserade och kan inte röra er, tänka klart eller rationalisera bort det onda. sen kommer krämporna, sen kommer svettningarna, kräkset, skiten...kroppen vill bara tömma...
jag sov på toagolvet
naken med min Impetigodemon i näsan och med gammal mango hängande i mungipan som olyckligtvis hade samma färg som gallan jag panikhulkade ut i timmar.
mamma hittade mig där sen, jag skyllde på nåt dåligt jag ätit. den där makrillfilén i kylen säkert. sen grät jag som ett barn, drack varmt vatten, kräktes, drack varmt vatten och magpumpade mig själv fram på småtimmarna.
ja kära vänner. vad lär man sig av det här som så många andra läxor man får läsa om i skamvrån.
DET FINNS INGA GENVÄGAR!
ALDRIG!
INGA!
jag har inte gått en genväg på tio år, jag gör liksom inte sånt, herregud sist jag tog en citodon så svimmade jag, jag är helt överkänslig och tål inget konstgjort överhuvudtaget jag blir ju för fan sjuk av findus färdigmat jag e livrädd för allt som är kemiskt. men jag antar att ibland ska även den präktiga klubbas med stora sälsläggan för att påminnas om sin plats.
så jag fortsätter göra som man ska alltså. herregud skoja min doja att jag vågar ta fler avstickare på vägen. innan den här sörjan till sjukdom bröt ut för snart två veckor sen kunde jag räkna mina konsumerade treo på mina fingrar och ha ett par kvar som någon uttryckte sig i ett annat sammanhang nyligen och jag kan inte annat än att konstatera att det kommer krävas jääävligt mycket till igen innan jag som ens luktar på en c-vitamintablett.
så ikväll äter jag danskt rågbröd med svensk smör och ägg och hemmagjord majonäs till middag.
tryggast så och får jag ont i huvudet vädrar jag lite och lägger en kalla handduk på pannan.
brrrr
okej kom no så här långt är det fritt fram att köra en bild-google på impetigo nu =)
jag bjuder på den!
sätt ett kryss i almenackan och ett i pannan Ronnie...
om alla dagar 2009 ville lägga sig i nivå med den sjunde januari idag så skulle jag dö lycklig.
jag begär inte ett dugg mer än det jag har fått av den här dagen.
vakna, orka, leva... kanske skratta och le litegrand.
that´s all folks.
jag vill inte ha mer. att få vandra runt i en kropp som inte hatar mig i 24 timmar utan vare sig ångest eller krusiduller, tänk om jag vetat för länge sen att det var det jag skulle prisa högst på min inbördes önskelista.
jag vill sätta ett stort gyllene kryss i almenackan och i pannan på mig själv för jag vill minnas den här dagen. dagen då jag vandrade på jorden i en kropp med kött och ben utan att vilja skjuta mig själv i huvudet.
ni anar inte vad ni har därute. vilka skatter ni bär runt på, lever i och som jobbar för er varje dag. hoppas någon annan gör det åt er. kramar, klappar smeker och talar om för er att ni är värda er vikt i guld. för det är ni. ta mig fan och dra mig uppochner baklänges det är ni.
nivå...nivå balans och harmoni. snälla livet fortsätt framåt så här nu, bara lite till...bara lite till så orkar jag ta nästa stångningsmatch med betongväggen igen sen...kanske ett par gånger till.
fan, jag vill ju så jävla gärna!
jag begär inte ett dugg mer än det jag har fått av den här dagen.
vakna, orka, leva... kanske skratta och le litegrand.
that´s all folks.
jag vill inte ha mer. att få vandra runt i en kropp som inte hatar mig i 24 timmar utan vare sig ångest eller krusiduller, tänk om jag vetat för länge sen att det var det jag skulle prisa högst på min inbördes önskelista.
jag vill sätta ett stort gyllene kryss i almenackan och i pannan på mig själv för jag vill minnas den här dagen. dagen då jag vandrade på jorden i en kropp med kött och ben utan att vilja skjuta mig själv i huvudet.
ni anar inte vad ni har därute. vilka skatter ni bär runt på, lever i och som jobbar för er varje dag. hoppas någon annan gör det åt er. kramar, klappar smeker och talar om för er att ni är värda er vikt i guld. för det är ni. ta mig fan och dra mig uppochner baklänges det är ni.
nivå...nivå balans och harmoni. snälla livet fortsätt framåt så här nu, bara lite till...bara lite till så orkar jag ta nästa stångningsmatch med betongväggen igen sen...kanske ett par gånger till.
fan, jag vill ju så jävla gärna!
på måndag börjar mitt nya liv
alternativen till nyårsdagen börjar redan hopa sig...
när jag börjar jobba.
en vecka efter nyår
när hela skitlånghelgen är över
lagom till sportlovet ska jag...
på påsken så...
beach 2009 då jävlar är det min sommar...
VARFÖR GÖR VI SÅHÄR MOT OSS SJÄLVA?
jag ska fortsätta läsa dammiga filosfers väl genomtänkta teorier istället och titta på tacky 2000-tals hollywoodproduktioner på¨kvällarna.
för jag får huvudvärk av det här nu. aj tar en treo mot allt som bästaste Hedo skulle ha gjort. Treo hjälper mot allt...hjälpote mot allt en gång.
grejen är den att jag kan inte ens treofuska längre. INGA FUSKVÄGAR FUNKAR, DET BLIR BARA OMVÄGAR. tar jag en treo skakar jag så våldsamt att jag inte kan annat än ligga raklång uppochner med snustorr käft och blinka hårt med ögonen.
jag saknar att fuska, fuska är kul. man får allt man vill ha lite lättare, lite billigare, lite mer gratis och utan att anstränga sig lika mycket som alla andra.
synd att den här karma grejen börjar ta ut sin rätt bara. jag har fuskat, lurat och trixat så mycket att jag har två års payback kvar att göra innan jag ens kan ta en cigg och en kaffe istället för att käka middag en dag bara för att jag har lust. det går inte omöjligt. felsteg en dag equals må som en diarrébajsad skithög gånger sju...det blir dyt i längden vill jag lova.
jag vill byra kropp, byta bort...jag vill också bara gå på ett par mackor om dan...gud vilken dröm...
hej kom klipp ut mig ur mig själv!
TACK!
när jag börjar jobba.
en vecka efter nyår
när hela skitlånghelgen är över
lagom till sportlovet ska jag...
på påsken så...
beach 2009 då jävlar är det min sommar...
VARFÖR GÖR VI SÅHÄR MOT OSS SJÄLVA?
jag ska fortsätta läsa dammiga filosfers väl genomtänkta teorier istället och titta på tacky 2000-tals hollywoodproduktioner på¨kvällarna.
för jag får huvudvärk av det här nu. aj tar en treo mot allt som bästaste Hedo skulle ha gjort. Treo hjälper mot allt...hjälpote mot allt en gång.
grejen är den att jag kan inte ens treofuska längre. INGA FUSKVÄGAR FUNKAR, DET BLIR BARA OMVÄGAR. tar jag en treo skakar jag så våldsamt att jag inte kan annat än ligga raklång uppochner med snustorr käft och blinka hårt med ögonen.
jag saknar att fuska, fuska är kul. man får allt man vill ha lite lättare, lite billigare, lite mer gratis och utan att anstränga sig lika mycket som alla andra.
synd att den här karma grejen börjar ta ut sin rätt bara. jag har fuskat, lurat och trixat så mycket att jag har två års payback kvar att göra innan jag ens kan ta en cigg och en kaffe istället för att käka middag en dag bara för att jag har lust. det går inte omöjligt. felsteg en dag equals må som en diarrébajsad skithög gånger sju...det blir dyt i längden vill jag lova.
jag vill byra kropp, byta bort...jag vill också bara gå på ett par mackor om dan...gud vilken dröm...
hej kom klipp ut mig ur mig själv!
TACK!
...
drömmer otroligt konstigt
vacklar runt på randen till vansinne
NEJ, den här skitjule och långhelgen får hemskt gärna ta slut nu. jag vill ha struktur balans och rutin och mår inte ett dugg bra av att vara "ledig".
ledighet stressar mig mer än att jobba 48 timmar om dygnet utan sömn. jag hatar "ledig", ledig kan man bara var om man brännt ut sig ordentligt innan med gott samvete...
precis som att ingen jävel vill ligga i sängen och sova om man inte varit uppe och blivit trött först.
rutin och balans, herregud, ibland ösnkar jag att jag vore en robot. så enkelt och okomplicerat. olja och bränsle till maskineriet och sen in i städskrubben när den inte behövs mer.
beter sig exakt likadant varje gång du plockar fram den tills den ger upp och går sönder en dag. då skaffr du en ny.
snälla gör om mig!
vacklar runt på randen till vansinne
NEJ, den här skitjule och långhelgen får hemskt gärna ta slut nu. jag vill ha struktur balans och rutin och mår inte ett dugg bra av att vara "ledig".
ledighet stressar mig mer än att jobba 48 timmar om dygnet utan sömn. jag hatar "ledig", ledig kan man bara var om man brännt ut sig ordentligt innan med gott samvete...
precis som att ingen jävel vill ligga i sängen och sova om man inte varit uppe och blivit trött först.
rutin och balans, herregud, ibland ösnkar jag att jag vore en robot. så enkelt och okomplicerat. olja och bränsle till maskineriet och sen in i städskrubben när den inte behövs mer.
beter sig exakt likadant varje gång du plockar fram den tills den ger upp och går sönder en dag. då skaffr du en ny.
snälla gör om mig!
14 minus...
termometern har krupit ner till halv sibirisk panikkyla.
min eksemhand har spruckit sönder och är helt blålila efter allt silvershamponerande igår. Varför tillsätter man kycklinggult till blekningsmedel??? jag hajjar inte! ska det var någon sorts norm att bara för att man bleker håret så vill man se ut som törnrosa i håret eller associeras med gullefjun? tänk om man gjorde samma sak med blekmedel för kläder och tillsatte shakrutigt bara för att det är fint...
så, nu har du fått bort vinfläcken från vita mattan, men håll till godo med en smakfullt ditkladdad shackruta, det gillar alla så nu gör du det också!
jaja.
ösnkar att jag bara kunde tillbringa en hel dag i sängen. det låter så skönt när någon annan säger att de legat en hel dag och bara latat sig...jag får mest ångest av att lägga mig ens en sekund efter att jag gått upp första gången...
men det är ju så satans kallt nu....får lägga mig på spikmattan under täcket inte av lathet eller i behov av vila men för att få igång den här trötta förbannade jävla kroppens blodcirkulation. jag har åldrats tjugo år på två...
tack fina fantastiska äckliga anorexihelvete. jag blir så jävla ledsen när jag tänker på vad jag har gjort mot mig själv.
du önskade dig en iphone i julklapp, jag änskade mig ingenting annat hellre än att få tillbringa en hel dag i en kropp som inte skrek, jävlades, gnällde och bråkade med mig... tänk så mycket tid jag skulle ha över till annat då...
SORG
KYLA OCH SORG
min eksemhand har spruckit sönder och är helt blålila efter allt silvershamponerande igår. Varför tillsätter man kycklinggult till blekningsmedel??? jag hajjar inte! ska det var någon sorts norm att bara för att man bleker håret så vill man se ut som törnrosa i håret eller associeras med gullefjun? tänk om man gjorde samma sak med blekmedel för kläder och tillsatte shakrutigt bara för att det är fint...
så, nu har du fått bort vinfläcken från vita mattan, men håll till godo med en smakfullt ditkladdad shackruta, det gillar alla så nu gör du det också!
jaja.
ösnkar att jag bara kunde tillbringa en hel dag i sängen. det låter så skönt när någon annan säger att de legat en hel dag och bara latat sig...jag får mest ångest av att lägga mig ens en sekund efter att jag gått upp första gången...
men det är ju så satans kallt nu....får lägga mig på spikmattan under täcket inte av lathet eller i behov av vila men för att få igång den här trötta förbannade jävla kroppens blodcirkulation. jag har åldrats tjugo år på två...
tack fina fantastiska äckliga anorexihelvete. jag blir så jävla ledsen när jag tänker på vad jag har gjort mot mig själv.
du önskade dig en iphone i julklapp, jag änskade mig ingenting annat hellre än att få tillbringa en hel dag i en kropp som inte skrek, jävlades, gnällde och bråkade med mig... tänk så mycket tid jag skulle ha över till annat då...
SORG
KYLA OCH SORG
när man står på botten...
...har man iallafall fast mark under fötterna.
// robert fux
// robert fux