om att låna ett liv...

jag har inte haft något eget särskilt dyrbart att hånga i granen på ett tag och hur jag än har vänt och vridit på mitt eget så har det slagit tillbaka hårt i ansiktet på mig gång på gång.

alla drömmer ju om att vara någon annan jävla stans nästan hela tiden, eller rätta mig om jag har fel.

vi är igår, imorgon, på fredag men väldigt sällan här.

just nuär jag här. här här här. inte i mitt eget liv men jo klart jag är, men jag gör som man gör första dagen på jobbet, ute på krogen eller när man går med motvind över skanstullsbron i tofflor och nylonstrumpor i snöslask mitt i vintern.

jag spelar teater  i min egen vardag, jag har huvudrollen i min storfilmssatsning och det går bra nu.

jag har alltid varit bäst på allt jag tar mig för och levt oerhört prestationsinriktat så visst fan var jag grym på att vara sjuk när jag var sjuk, sen var jag grym på att bli frisk när jag ville bli frisk, men värst av allt så blev jag precis lika bra på att bli grm på att leva ut efterdyningarna i form av rabiat ettrig ångest och depression.

när man står på botten har man åtminstone fast mark under fötterna sägs det...

jag stod i lervälling, kvicksand och illaluktande smuts i en brunn tillsammans med skräckhäxan från sagan om ringen eller vad fan den där japanhistorien nu hette och jag kämpade lika hjälplöst som den vita hästen i den oändliga historien mot smoggets stinkande slukande svavelluktande träskmarker.

sen tröttnade jag på att vara bäst på det så jag bytte bana igen.

idag sa en mycket nära vän de där asjobbiga orden

"du ser ut att må så mycket bättre, fan vad fin du är ikväll ronnie"

och jag ville inte kasta ut henne genom fönstret eller hugga av mig huvudet för det. jag ville krama henne, sätta upp henne på en fin häst och låta henne galoppera iväg till fantasydreamland på semeter för att för första gången sen bottenraset så träffade den meningen faktiskt helt rätt.

nej nej jag är långt ifrån på topp, men ja JA. jag mådde faktiskt lika bra som jag såg ut säkert.

som jag virrvarrade om med det där monstret osm inte längre var ett monster i spegeln.

JAG MATSCHADE MIG SJÄLV!

när jag var benrangelsmal och jävlig så undrade alla om jag inte såg och varför jag inte slutade svälta mig själv. idag kan jag svara ärligt och tala om för er och mig själv att JO, visst fan såg jag skelettet i spegeln, skitäckligt, men innerst inne och hela vägen från djupet av mig genom alla lager av skinn och ben och hela vägen ut till reflektionen av spegelbilden så var jag ett enda stort flytande jävla fettigt äckligt ångestmoln. det spelade ingen roll hur lite jag käkade eller hur smal jag blev. jag kunde inte svälta bort känslan av överflöd, äckel och självförakt för det...förstår ni desperationen. nedransonerad till ett liv på exixtensminimum inte bara i kroppen men i hela tillvaron och ändå vakna varje morgon med en känsla av att man bara är för mycket av allting och sen när man ser djävulskapet speglas i en dammig glasyta så är den en miljon ljusår bort från den man känner sig som.

det spelade ingen roll hur skiten såg ut. det var inte jag, jag matschade inte mig själv någonstans.

sen den långa krångliga vägen upp därifrån.

varje dag känna sig som en övergödd späkt gris men på utsidan och i andra folks ögon ständigt mager. allt jävla gnäll. alla vakande blickar, alla skakande huvuden, all överlägsenhet all jävla förakt och inne i mig, inne i min kropp en själ som kämpade för sitt liv och för att få komma ut.

så inte heller då kunde jag leta i allt som spglade efter den jag var på riktigt. bilden var fortfarande helt missvisande.

men som sagt, igår elelr var tusan jag nu håller till tidsmässigt så var jag där.

JAG!

jag som jag kände mig just då inget annat. och det kära vänner är precis som det ska vara. då blir man glad om någon tillochmed nyper en i kinden och säger "vad fin du ser ut eller är eller utstrålar elelr whatever..." för då matchar det ju, då är det för mig just nu sant.

jaja

spela teater eller inte

i slutändan är ju mitt liv mitt oavsett på vilket sätt jag väljer att genomföra det tills det tar slut och just här just nu är allt jävligt bra.

så godnatt ännu en gång och kul att så många fortfarande är med.

kram på er

Kommentarer
Postat av: Cill

Jag vet hur det är. Man bryr sig inte om att man ser ut som ett benrangel, det handlar inte om att se bra ut, utan om att väga lite. Men man mår så fruktansvärt bra när man börjar äta igen x) Efter ett tag i alla fall...

Postat av: ronnie

jag har ju mest mått skit av att börja äta igen men men, jag kämpar och försöker iallafall...och jag har sundare perspektiv tack och lov.



2009-01-31 @ 02:38:23
URL: http://wasabilicious.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback