Wasabilicious

ännu ett sånt där lite osmakligt inlägg...

helgens polett att trilla ner är att sverige är ett land av dubbelmoral. under solen intet nytt såklart

en mycket vacker väninna och jag diskuterade fenomenet att man får va snygg men man ska helst av allt hyckla med sin väg till snygghet. mest och bäst lyckad är man om käkar pommes och pizza till lunch varje dag, trycker i sig ett halvt kilo godis till kvällsbion på trean, aldrig tränar, dricker öl i överflöd och är deffad som en räka och har bambiben ändå.

i Kina är det andra bullar som gäller. inte alls kanelbullar som hos oss i väst. där sågar man av sig benen och betalar dyra pengar för att ligga på sjukhus i två år för att bli tio centimeter längre och tio kilo mindre.

men jag då? vem är jag att dömma kineserna och deras familjer som sparar pengar i långa många år för att stympa och sen förlänga sina döttrar. vad fan gjorde jag då?

jag offrade två år av mitt liv på flytta från min 55 kiloslägenhet med dåligt läge i förorten till en minietta på söder som var kall och trångbodd med jävligt eftertraktad av i princip alla som kom i min väg...tills det slog över förvisso och jag blev vräkt och förvisad till en mörk garderob i dansk förort med prekriptioner och utegångsförbud. tvångsinlagd med finare och mer väl valda ord alltså.

min point är att för min del får ni gärna svälta, kräkas, hetsbanta, jojoäta och mixtra och trixa hur mycket ni vill. det är hett och eftersträvansvärt och ett grymt tecken på karaktär...

eller?

vem fan är lyckad egentligen.

ur diskussionen föddes ett försök att komma överrens med min egen dubbelmoral och jag kan inte mindre än konstatera att ur min lite friskare synpunkt idag så tycker jag mest att det är onödigt att flytta ur sin kropp och längta efter en annan om den man har faktiskt redan är topp notch. det är liksom inte värt ett byte om man ändå bara ska röra sig två kvarter närmare stan eller en trapp eller två upp i fastigheten.

slösa inte bort allt annat vettigt och värdigt i tid på att packa flyttkartonger, angsta över vad som ska slängas och vad som ska köpas nytt om ni faktiskt med handen på hjärtat trivs ganska så bra idag. eller?

för det är svindyrt att flytta. på alla sätt och vis.

anledningen till att man blir kvar där man bor är just oftast för att man har det ganska bra och hjärnan och almenackan full med tusen roligare saker att ta sig för än att just sätta igång och hetsrensa i gamla garderober.

sen finns det ju också ärligt talat de som behöver göra ett move, ett ryck och shejpa upp sin lya för att de där små extra vardagslyxtingen man egentligen borde unna sig bara någon gång ibland har blivit till en dålig vana och plötsligt har man haft så kul och mått så gott så länge att man glömt bort att ta hand om sig själv som man kanske borde.

men är inte det okej då? att man liksom har ett så fullspäckat fartfyllt liv fullt av jobb, barn, hem och skola, vänner, nöjen och projekt och utveckling att man elt enkelt inte hinner städa under spisen varje söndag. är det inte okej då att låta farbror doktorn sopa bort gäddhäng och släta ut fejjan så att man kan fortsätta livet på toppen av täppan som man själv vill ha det utan att ge avkall på allt det där roliga.

snyggast är inte alls alltid lyckligast. och tro mig. den enklaste och bästa vägen till anorexi eller vad ni nu vill är att börja hata sig själv så pass mycket att man helt enkelt börjar säga nej till allt som är roligt för att man börjat fylla sitt schema med att prygla, straffa och hata sig själv. ska man hetsträna, svälta och springa tre mil runt alla broar i stan varje dag så får man vackert säga nej till middag med kärleken, caffe latte med bästa väninnan och thailunchen med kollegorna på jobbet. du hinner inte. du måste upp två timmar tidigare för att hinna träna och gå till jobbet, runt kvarteret och parken på lunchen och mot slutet av dagen är du så urlakad att max orkar lägga pussel och middag kan du ju glömma för hur fan ska du orka kompensationsträna bort 500 kalorier klockan nio på kvällen när du vet att det strax är dags för morgonyoga snart igen på fastande mage?

ha kul istället och lev för fan.

banta hur mycket ni vill, jag dömmer ingen. jag är för fan lika full a dubbelmoral själv. men jag kommer sakna ert sällskap när  ni pulsar i snön med demoner på axeln som enda sällskap istället för att umgås eller ligger hemma och drar i ert fett och hör magen kurra istället för att hänga med ut på en dekadent barrunda nere på stan på lördag.

för det är ett jävla rebuspussel. att städa lagom och rensa ibland för att det är kul, kul för att det finns en fysisk skönhet i saker som är jobbiga men med måtta. fixar man det så fixar man allt.

så min poäng är att det är helt okej att vara ätströd med måtta. jag stödjer det till hundra procent. men att lyckas balansera på den smalsmala lina som det innebär att ha en ätströning utan att gå under eller ramla ner för alltid är omöjligt. helt omöjligt det är som att flytta in i ett skitfint hus man vet kommer rivas inom kort.

precis så gör jag ändå

och precis så gör många andra

för att vi är så jälva kåta på det där eftersträvansvärda fantastiska vi kan få om än så bara för en sekund eller en minut. och tur är väl det annars skulle vi alla sitta på våra feta normalviktiga arslen och föda barn på löpande band istället för att springa runt på stan i våra små små trånga jeans med lite lagom yrsel i skallen och drömma om en riktig måltid på lördag kanske, eller nej förresten, söndag, på lördagar äter man inte då dricker man alkohol istället. frukost på söndag kan vi äta och kanske kräkas lite sen...

fan va dumma vi är. skitdumma och skitsmarta samtidigt. precis som kineserna.

förbannade jävla dubbelmoral