lagom e bäst...

hur stor del av prinsesstårtan vill du ha?

usch vad är det för jävla fråga egentligen, vad fan svarar man på det?

jo egentligen så vill jag ha en så stor bit att jag blir mätt nöjd och belåten men utan att börja må illa, utan att få kompensationsångest eller att hela skiten kommer upp genom näsan och spolas ner i toaletten lite snabbare än den vägen som går via kroppen och resten av systemet....

eller så vill jag ha en lite för liten bit så jag slipper riskera illamående ångest eller näskräk...

eller så vill jag ha hela tårtan, ta en tugga spotta ut den och sen sitta och låta anorexin äta den med ögonen och skrika hemska saker åt mig så att jag håller de där sexhundra klorierna av vetemjöl, grädde och socker långt ifrån mitt inre system.

fast jag vill ju inte ha en misstänksamt för liten bit och inte heller en oklädsamt för stor bit. jag vill inte lämna och jag vill inte äta upp...

helvetes jävla prinsesstårta

ge mig en lagom svenssonbit, med kaffe mjölk och en liten bit socker till. inget kräkvatten, ingen hungerdämpande extra före kakankopp av svart oljig espresso, ingen trist frukt som alternativ och ingen jobbig miljö med gnälliga kommentarer om viktnojja, bantning och träning när jag väl äter kakjävlen. inga jobbiga tankar, ingen kompensationspromenad, inget blodsockerfall, ingen insulinhöjning, inga svettningar, inga darrningar, inget hela världen rasar samman och himlen trillar ner och inga jävla infall att ta en jävla bit till heller...

avprogramera min hjärna en stund tack och låt mig äta prinsesstårtan ifred.

jag vill inte tacka nej, men hur i helvete ska jag manövrerar och utmanövrera mig själv för att tacka ja på rätt sätt. syns det på mig att jag skakar. tror de att jag kräks nu om jag går på toa? jag är ju faktiskt kissnödig...men är det inte lite opassande. tror de att jag är dömmande om jag faktiskt inte vill ha eller orkar hela biten? och tänk om jag slänger den nu men ångrar mig och vill ha sen ändå?

hur jävla många hjärnceller och minuter är den där jävla prinsesstårtan värd egentligen?

vad hade jag kunnat göra istället?

för jag snackar verkligen inte om en specefik bit prinsesstårta, jag snackar om en deceliter youghurt, ett halvt äpple, en potatis, en macka, ett glas mjölk, en latte, en godisråtta, en vindruva, ett glas juice, en tugga knäckebröd, en skiva blodpudding ja jag snackar om vad helvete du vill.

jag snackar om waste of time i sekunder timmar och minuter, veckor månader och år som hon suttit på axeln och intalat mig att de här helt värdelösa fullkomlig meningslösa diskussionerna är ramarna för vad som är viktigt i mitt liv.

och det är långt ifrån viktigt.

däremot har jag varit näst intill frälst vid tanken på att det är så här man mäter framgång, struktur och kontroll.

vad tror ni en arbetsgivare säger om jag på en anställningsintervju framhäver min strukturerade och perfektionsitiska sida om hon fattar att vad jag egentligen övat på och kan bäst är att starta varje dag på 2000 tusen och sen kämpa som en aggresiv Carolina Klyft i en tävling mot mig själv och hela världen som handlar om att lyckas dra ifrån så många siffror och summor från de där 2000 att jag kanske om jag jobbat riktigt bra hamnar på noll...

Hej jag är en bakåtsträvande byggare bob struktör! jag är skitbra på att intala mig själv att jag kan när jag i själva verkligen bara förstör! Anställ mig tack!

Nu är inte det här min verklighet längre.

Numera är jag duktig på riktigt. Riktigt jävla svinduktig är jag...på mycket. precis som jag var innan jag bytte bana och spårade ur.

Men som en påminnelse till mig och alla andra så vill jag bara understryka att jag skiter i hur många pankakor jag käkade till ärtsoppan i den nästintill skolmatsalliknande miljön i tevehuset idag. jag räknade inte ens...två tre kanske...jag måttade inte sylten jag ögonmätte inte grädden...jag höll käften åt och var glad.

jag har viktigare saker i skallen nu.

jag har viktigare saker för mig än att sträva efter att bli ett bortvänt ansikte på ett gammalt dammigt familjefotografi.

det här är berättelsen om tjejen som fick leva. resten av ramsan kan ni nog vid det här laget....

Kommentarer
Postat av: emma



seriöst tack.. omätligt bra skrivet.

Postat av: sarah-jane

Hej R! Jag läser din blogg ofta och gärna, jag har själv haft anorexi i nästan 20 år...(ja jag är 30+ gammalt va) Jag tänker inte komma med nåt peptalk eller nåt "kämpa på", vill bara säga att det du skriver betyder nåt. Men du, vad gör du i svt-huset? Nytt jobb? Perioder har jag inte tillgång till internet så jag måste missat nåt... Vad jobbar du med?

2009-01-23 @ 16:27:18
Postat av: Sara

Oj, jag läste och läste. Kände igen mig så mycket och precis som på en bioduk spelade jag upp mig själv. "Hur stor bit ska en sån som jag egentligen ta? En miniliten eller en så kallad normal? Tror dom jag kommer kräkas?" Bla bla bla...

Sen kom the magic words "waste of time"! Gud vad vi överanalyserar allting, hur mycket tid vi ödslar på alla dessa tankarna kring mat, kalorier, vikt. Så konstigt att man lever i det utan att egentligen vara medveten om det.

2009-01-26 @ 00:22:45
Postat av: anonym

du skriver fruktansvärt fint och målande och bra,

och jag känner igen mig så himla mycket i allt du skriver.

ville bara säga det.



hoppas du blir frisk någon dag och får njuta av en prinssestårta på riktigt utan domdär jävla tankarna, förstår hur det är. Kram. <3

2009-02-09 @ 13:53:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback