att leva på lånad tid

hej då idag...

du kommer aldrig åter!

idag var en fin dag igen, en sån man vill spara, minnas och uppleva igen. men inte heller den här dagen som så många andra bra dagar kommer någonsin att gå att återupplevas. den är slut över förbi och jag kan bara glädjas åt i efterhand att jag gjorde det bästa av den.

imorgon kan bli en fuldag, en fetdag, en svältdag en kräkdag, ingen vet...

jag kan leva lika mycket som att jag kan dö imorgon.

jag lever på lånad tid och du också.

den här dagen var värd sin vikt i guld och jag är glad att jag investerade i den. på morgonen gick jag som på hal tjock is de cirka 450 metrarna mellan karlaplan och svt-huset. först var isen mellan mig och ångesten decimetertjock och oigenomtränglig. sen blev jag medveten om att isen var is och inte betong som jag hoppats på och vips så började den smälta. jag förvandlades från bambi till klumpfot på en sträcka på 5 meter. bambi som nyss trippat så lätt på metertjock is var plötsligt en snabbt växande elefantunge och jag fick ta tre stora jättestegshopp för att hinna in i snurrdörrarna i slutet på karlavägen för att inte slukas rakt ner i tomma intet av bottensvart hav när jag korsade det sista övergångstället.  men kampen var över och förbi innan den börjat, jag var redan en förlorad krigare. förmodligen gick det fel redan i förrgår och bottenraset var ett faktum timmar innan jag kunnat stålsätta mig för att undvika det. det är alltid så. försent när det är sent. ni vet...du skulle hunnit om tunnelbana kommit på utlovad tid men just bara för att du just idag måste hinna så kommer den inte och karusellen snurrar fortare och du sugs ner i en kedjereaktion av felhändelser och så TJON BANG KRASCH så står du där med huvudet en halvmeter inkört i väggen igen.

men någonstans vände det ändå.

kallt vatten i ansiktet och sista svinkoppan lossnade med lite blod och våld...sen började sakta men säkert dra mig uppåt igen. isdubbar trollades fram ur en ryggsäck jag inte visste att jag bar och vips så var jag på fötter igen.

darrig

men på fötter

om det fans något jag främst skulle vilja förmedla med en fet jävla anledning till att undvika att göra den här resan så skulle det vara att jag trots visdom lärdom och surt lästa läxor i ämnet livet har förlorat jättemycket av mig själv. jätte jätte mycket....ni ser det finns inte ens förstärkningsord och synonymer värda att iklä hur jättemycket jag tappat av annika alias ronnie roadkill....

hon som var hade skrubbsår på knäna av livet

hon som är har blåmärken på insidan av själen fortfarande så ömma och från insidan blödande att hon inte fixar att svälja en vindruva utan att självförtroendet passerar skonivå, källarplan och bottenvåning.

jag saknar mig själv, men värst av allt. jag tror min omgivning saknar mig ännu mer. jag är liksom inte särskilt kul nu. kan inte hantera konflikter eller motgångar utan att ta allt superpersonligt eller sätta mig på toastolen och lipa. skitbarnsligt. som att genomgå puberteten en gång till fast i vuxen ålder. och outvecklade tonåringar är skitirriterande. i vänskapskretsen, i relationer och i arbetslivet. jag är mycket medveten om det här och förr försökte jag med krigarvilja och handgranaterdölja mitt pubertetsstinna monster väl. men idag jobbar jag inte lika mycket mot henne utan låter henne få leka och komma fram, vara spontan och levande. för visst. jag har sidor av mig själv som inte är vatten värda i det långa loppet, men de få gånger de kan få komma till användning ska de få det... så slipper jag känna mig lika procentuellt värdelös. ta tillvara på den billiga LIDL-majsen längst bak i skafferiet och gör nåt vettigt av den istället för att ge den till katten. Tacos ikväll kanske?

jaja ni hajjar.

så nu ska det här gamla schizade åbäket gå och lägga sig i en säng som andas stadsluft och njuta av friheten i att äntligen vara nära staden igen.

jag hör hemma här. jämte gatan och bland takåsarna...det spelar ingen roll. hemma känner jag mig iallafall.

jag har skitont i magen för ikväll pallade jag helt enkelt inte med matångesten och det gör mig ledsen för det kommer krångla till morgondagen när kroppen vill ta ut sin rätt igen.

jag fortsätter åka karusell och jag fortsätter leva upp och slösa bort min lånade tid.

inatt kommer jag ha ont i kroppen men inte i själen, imorgon blir det säkert tvärtom...

jag vet inte hur jag ska komma ur det här. den förbannade sabla gyllene lagom svensson medlevägen finns inte i min hjärnbarks eniro supersök och hur jag än letar går jag vilse. men det är plexiglastjockt mellan mig och spökena just nu och det är jag jävligt glad för.

god natt stockholms ljuva innerstad, tack för ikväll, inatt och imorgon.

Kommentarer
Postat av: Umma

Bajs, i mittgången på Valhallav. från Karlaplan bortåt gärdet traskade jag många olyckliga mornar förra året. Ibland blev jag så jävla sur för att allt var så vackert. Där i mitten blev en oas, mittemellan alla kontorsråttor som stressade omkring likt fulla myror...



Jag hyser också agg mot byxor. Och kjolar passar inte heller speciellt bra - Förr hade jag alltid kjol då det var lätt att dölja sitt beniga arsle med vida, tjocka kjoltyger men nuförtiden blir jag en transa så fort de kommer på. Kanske ska skapa en ny trend - Býxlöstrenden?



BIT BIT BIT ronnie.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback