Wasabilicious

planeringen gick åt fanders och jag kände att marken jag stod på ännu en gång blev till is och ville spricka. magen drog ihop sig och slog dubbel råbandsknop på sig själv... jag kämpade in i det sista med att hålla själen kvar i denna värld men när psyket liksom bubblar över och kroppen ihop med något annat intellligent och läskigt långt inne i hjärnbarken börja leva sitt eget liv är det nästan läskigt att hänga med och lättare att bara koppla bort och låta allt hemskt hända och sen komma tillbaka till sig själv när det är över igen.

jag hatar att påminnas om hur skört allting är. det gör så jävla ont att den här mardrömmen är min verklighet och ingenting jag kan vakna ur på en sekund eller tänka och låtsas bort hur mycket jag än vill och försöker.

men på nåt sätt så känns det som att intenisteten och omfattningen den här gången ändå var ganska mild och jag har hittat tillbaka mycket fortare än vad jag faktiskt brukar. jag är tryggare här på taket än någon annanstans just nu.

utsikten och höjden ger mig ro i själen även om den är darrig och jag skakar som en jävla knarkare på avgiftning.

jag frös

kroppsvärme är bättre än husvärme sa lilla darling och jag förvånades ännu en gång över hur jävla ofta jag glömmer bort att den största anledningen till att jag egentligen befinner mig sittandes på min lilla stjärt högt uppflugen på min klippa är att moder jords syfte från början var att jag skapades för att fortplanta mig... det känns nästan löjligt främmande och lite skrattretande. om jag fryser så tänker jag att jag borde dricka te och sätta på mig varma strumpor och hämta en filt. om jag är ledsen så går jag en promenad och tittar ner i marken. om jag är glad så går jag en promenad och tittar ut över vattnet. om jag vill dela något med någon ger jag bort mig själv till alla som orkar lyssna och om jag är trasig och själen gör ont så gör jag mig själv ännu mer illa...

en gång på tusen får jag en kram som plåster på mina sår och då mår jag illa, får panik, känner mig äcklad vill fly och måste control alt deleta känslan av annan människas kroppsliga närhet mot min kropp för att stå ut med mig själv.

du rör du dör!

jag blir illamående bara vid tanken på de få gånger jag låtit någon komma ens i närheten av nära och vilket oerhört obehga som rinner som kalla svettpärlor längs med ryggraden bara vid tanken på att jag ännu en gång låtit något hända bara för att försöka upprätthålla åtminstone en liten fasad av normalitet.

min kropp är mördad och död inifrån och ut, jag lyckas förklä den ibland bara för att själen och hjärtat faktiskt lyckats återuppbygga sig själva och växa sig så oerhört mycket starkare på senaste tiden...

allt annat är på låtsas...sorry och förlåt för det.