Wasabilicious

ibland måste man be om hjälp också...

när insikten kom om hur förbannat jävla trasig jag gjort mig själv på riktigt levde jag i någon form av fortsatt förnekelse väldigt väldigt länge.

anorexi är ju en jävla in denial sjukdom till att börja med så just den biten och banan har varit extra svår att bryta. speciellt. SP-CI-ELLT när (nu återgår jag till häromdagens tema) när omgivningen på något sätt drar ett streck och samband mellan återgånen till normalvikt och frisktillstånd.

ja, jag kanske ser ut som jag gjorde innan jag blev sjuk nu och mitt psyke har kanske läkt ihop en del och mina vanor mönster och dagar kanske är som de borde och mer och mer påminner om en vanlig och frisk människas MEN jag är trasad lemlästad och slamsig på insidan. absolut inte bara psykiskt som jag själv trodde från början. jag var rädd för ångesten, viktuppgången, känslorna, äcklet fettet, ja allt det där som anorexin skrämt mig med...men ärligt talat inte att jag hade en tanke på hur svår läkningsprocessen för själva kroppen, organen och min fysiska uppenbarelse skulle vara.

därför vill jag spotta svavelsyra i ögonen på de som nyper mig i kinden och ler och tycker att jag ser så sund och rosig ut. för när jag snackar om min vardagliga  " kamp" här i bloggen så snackar jag inte om en kamp om en jordnöt hit eller dit och kompensationsbeteendeångest med mina matdemoner... jag snackar om rätt äckliga och trista fysiska åkommor som jag självförvållat dragit på mig, allt det där som alla varnade för, som jag inte lyssnade på och som nu är verklighet.

på något sätt var det fortfarande lite glamouröst att tappa håret på huvudet, få päls på armarna och benen och lukta svavelsyra ur munnen i jämförelse med det här.

ibland känns det som om jag skulle behöva köra allt jag äter i en matberedare, stoppa ner den i en liten papperspåse med adressllapp "ronnies kropp och goda hälsa", skölja ner det med olja och pressa ner ett litet troll tillsammans med det adresserade paketet i halsen som liksom kunde hjälpa till att med manuel och fysisk kraft skjuta min mat och näring genom kroppen framför sig som man puttar en stor soffa eller flyttar en sång på högkant och sen slänga ut allt nyttigt på vägen lite häroch var i systemet på rätt ställen och hjälpa tilla tt bygga upp allt det som är sönder.

så känner jag, varenda gång jag tar en tugga vadsomhelst...inte ångest, inte fettpanik...mer uppgivenhet över att det jag petat i mig antingen kommer spruta ur näsan om en kvart om jag inte sitter blickstilla på arslet i tre timmar eller kommer orsaka buksmärtor, tarmsmärtor, skitsmärtor tills det liksom hittat hela vägen ut igen...

förut gällde det enbart bestämda livsmedel, nu spelar det liksom nästan ingen roll längre, ibland känns det tillochmed som att kroppen inte orkar smälta vanligt vatten...

så lets face it. jag har kapitulerat. jag har gett upp. jag fattar att det här inte funkar. jag tänker be om hjälp nu. hjälp att lappa sy och laga och rädda det som räddas kan.

jag dog inte 2007 och inte 2008 heller och sannolikheten för att jag ska kola vipppen 2009 är inte så stor den heller så då är det lika bra att ge mig själv en ärlig chans.

jag har täcknat ett rivningskontrakt på min kropp och jag har inte avtalat någon uppsägningstid, i avtalet står det att det inom de närmaste månaderna är dags för ett stambyte och jag får ingen ersättning för sörningar och buller.

lets fejs it, oavsett förhållandena så blir jag nog kvar här ett tag så det är väl bara att göra som svensson gör och det bästa av situationen...

nu ska jag inte flyttpacka som jag borde utan ligga på mage och läsa nån randome blogg istället...

jag gör allt sista minute imorgon som vanligt, det blir jobbigt och många kommer bli sura, men rom byggdes inte på en dag och långt ifrån att jag räknat med att återuppbygga mig själv på kortare tid än så heller...