sömn...
något jag saknar och tänker på varje dag så jag tänkte dela med mig av den tankesnurran.
det var många många år sen jag uppskattade det där med john blund. sömn har varit ångestladdat för mig så läng tid tillbaka nu att jag mer ser det som ett nödvändigt ont än ett skönt avslut på dagen.
jag kämpar så jävla hårt för att bli trött på rätt sätt och lyckas väldigt väldigt sällan. slutet på dagen är ju liksom den tidspunkt då man får chansen att i kropp själv och sinne väga upp sina prestationer, mäta de med varandra, jämföra och dra streck under sin ekvation och se om man hamnat på plus eller minus av dagens gärnigar.
hur jag än räknar blir det iallafall nästan aldrig noll...tyvärr, i wish, jag önskar och det är väl mitt typ främsta mål i livet att utan att räkna allt för mycket och någorlunda av mig själv sluta varje dag med naturlig trötthet och kli i ögonen med en kropp som kräver det den förtjänar....värme, vila, närhet, trygghet...sömn.
jag vet att det finns de som kan konsten och jag vill med hela min arma själ och hjärta lära mig konsten att anamma den.
rutiner brukar ju vara den bästa lösningen och därför gråter jag tårar av kristaller och blod av lycka över att jobba heltid just nu. jag älskar att klockan ringer varje morgon klockan sju, jag älskar att snooza en kvart och jag älskar att hälla i mig en kaffe svart som varje morgon tycks lika motbjudande ända fram till de första uppvärmda aromamolekylerna träffar näsan och därpå den varma vätskan som rinner ner i munnen.
sen älskar jag att jag aldrig hinner det jag ska, jag älskar att bli nästan försenad men ändå alltid hinna på minuten med samma tag, jag älskar att köpa min rustika morgonbaguett med miljoner triljoner frön och kärnor på ICA Jarlen och jag älskar att dricka en nästan odrickbart söt och sliskig morgonknappucino ur SVT-automaten strax efter nio medan jag startar datorn och försöker boxa in min matlåda i kylen.
sen älskar jag att få lite för mycket att göra men ändå hinna med, jag älskar att följa folks blodsockerkurvor innan lunch och kartlägga deras mönster, rutiner banor och vanor.
jag älskar att stå i draget på balkongen och isblåsten i kinderna och suga på en cigg men slänga halva bara för att jag kan.
sen älskar jag bli trött sur, få blodsockerfall, fika på något, bli glad igen och sitta kvar en halvtimma extra bara för att jag kan....
sen....kommer de delar jag inte älskar lika högt.
fixa kvällen.
jag svalt eftermiddagkväll under ganska lång tid och kroppen minns nog mer och bättre än hjärnan för jag är alltid otroligt stressad så fort klockan börjar närma sig sex...härfrån är det bara ren skär ångesthantering och överlevnad. gymmet funkar emellanåt men det kräver planering att undvika att åka bergochdalbana nu...
när det funkar så funkar det men det slutar ändå alltid i 95 procent av fallen att utfallet blir försöka sova med hemskt mycket ångest eller inte kunna sova med hemskt mycket ångest....det är typ samma sak jag vet, just det jag vet...och de övriga fem procenten en god natts sömn infaller alltså väldigt sällan...
jag sov tre nätter och vaknade blurrig under förra veckan och det var ett unikum och då var jag sjuk och alvedonpåverkad, men gudars vad jag sov. lite febrig också förvisso men jag sov gott och jag flög inte upp ur sängen som en stressad gris när klockan ringde...
jag har kringått poängen lite här nu tror jag så det får bli ett nytt försök en annan gång. jag snöade in på fel isbana, halkade och kom snett. det gör man ibland det är mänskligt.
nu ska jag lägga mig och blunda iallafall och hoppas på det bästa
känner mig mest liten och rädd men ja ja, jag får väl öva eller nåt =(
det var många många år sen jag uppskattade det där med john blund. sömn har varit ångestladdat för mig så läng tid tillbaka nu att jag mer ser det som ett nödvändigt ont än ett skönt avslut på dagen.
jag kämpar så jävla hårt för att bli trött på rätt sätt och lyckas väldigt väldigt sällan. slutet på dagen är ju liksom den tidspunkt då man får chansen att i kropp själv och sinne väga upp sina prestationer, mäta de med varandra, jämföra och dra streck under sin ekvation och se om man hamnat på plus eller minus av dagens gärnigar.
hur jag än räknar blir det iallafall nästan aldrig noll...tyvärr, i wish, jag önskar och det är väl mitt typ främsta mål i livet att utan att räkna allt för mycket och någorlunda av mig själv sluta varje dag med naturlig trötthet och kli i ögonen med en kropp som kräver det den förtjänar....värme, vila, närhet, trygghet...sömn.
jag vet att det finns de som kan konsten och jag vill med hela min arma själ och hjärta lära mig konsten att anamma den.
rutiner brukar ju vara den bästa lösningen och därför gråter jag tårar av kristaller och blod av lycka över att jobba heltid just nu. jag älskar att klockan ringer varje morgon klockan sju, jag älskar att snooza en kvart och jag älskar att hälla i mig en kaffe svart som varje morgon tycks lika motbjudande ända fram till de första uppvärmda aromamolekylerna träffar näsan och därpå den varma vätskan som rinner ner i munnen.
sen älskar jag att jag aldrig hinner det jag ska, jag älskar att bli nästan försenad men ändå alltid hinna på minuten med samma tag, jag älskar att köpa min rustika morgonbaguett med miljoner triljoner frön och kärnor på ICA Jarlen och jag älskar att dricka en nästan odrickbart söt och sliskig morgonknappucino ur SVT-automaten strax efter nio medan jag startar datorn och försöker boxa in min matlåda i kylen.
sen älskar jag att få lite för mycket att göra men ändå hinna med, jag älskar att följa folks blodsockerkurvor innan lunch och kartlägga deras mönster, rutiner banor och vanor.
jag älskar att stå i draget på balkongen och isblåsten i kinderna och suga på en cigg men slänga halva bara för att jag kan.
sen älskar jag bli trött sur, få blodsockerfall, fika på något, bli glad igen och sitta kvar en halvtimma extra bara för att jag kan....
sen....kommer de delar jag inte älskar lika högt.
fixa kvällen.
jag svalt eftermiddagkväll under ganska lång tid och kroppen minns nog mer och bättre än hjärnan för jag är alltid otroligt stressad så fort klockan börjar närma sig sex...härfrån är det bara ren skär ångesthantering och överlevnad. gymmet funkar emellanåt men det kräver planering att undvika att åka bergochdalbana nu...
när det funkar så funkar det men det slutar ändå alltid i 95 procent av fallen att utfallet blir försöka sova med hemskt mycket ångest eller inte kunna sova med hemskt mycket ångest....det är typ samma sak jag vet, just det jag vet...och de övriga fem procenten en god natts sömn infaller alltså väldigt sällan...
jag sov tre nätter och vaknade blurrig under förra veckan och det var ett unikum och då var jag sjuk och alvedonpåverkad, men gudars vad jag sov. lite febrig också förvisso men jag sov gott och jag flög inte upp ur sängen som en stressad gris när klockan ringde...
jag har kringått poängen lite här nu tror jag så det får bli ett nytt försök en annan gång. jag snöade in på fel isbana, halkade och kom snett. det gör man ibland det är mänskligt.
nu ska jag lägga mig och blunda iallafall och hoppas på det bästa
känner mig mest liten och rädd men ja ja, jag får väl öva eller nåt =(
Kommentarer
Postat av: Tina
Skickar uppmuntrande tankar... vet hur jävla svårt det kan vara när sömnen blir ett problem. Har en bra period just nu, men under flera år sov jag bara varannan natt. Man är inte en hel människa.
Har följt din blogg länge nu och är så glad för din skull att du trivs! Vad gör du på SVT?
Kram Tina
Postat av: Umma
Men shieze banan vad du högg tag i mitt hjärta med ditt kastglitter. Jag bugar och tar av mig trollerihatten å det vänaste.
Sömn är som ett eget liv. Ibland lyckas man separera sömnen till någon som inte tillhör en själv. Men tillslut MÅSTE man ju erkänna att sömnen kommer alltid vara där som ett skavsår eller vad du nu väljer att kalla det. Ett nödvändigt ont för att den där andra personen ska kunna tänka.
Så kastar jag lite tillbaka till dig. Förstås!
Trackback