Wasabilicious

man kan få mycket skit i ansiktet. MYCKET...

klamydia, pest och surmulna buttersjukan...den sistnämnda är nog värst...

jag har ingetdera.

däremot så kände jag igen sympotmen från förra årets så kallade förkylningssår uppenbara sig i ansiktet när det så sakteliga och stämningsfullt led mot söndag natten till igår.

sist slet jag i två veckor mot monstret som föddes ur snoret i näsan efter en vanlig förkylning och sen spred sig upp över näsroten och tillsist käkade upp halva min fejja...jag vill minnas att det var precis i inkörsperioden på ett nytt jobb då med.

jaja, den här gången ville jag liksom inte misslyckas en gång till med diverse huskurer med alsolsprit som blev tea tree oil som blev läkande salvor som blev kortison som tillsist blev desperata lite mer handlingskraftiga metoder där jag i Rebeckas kök efter två rom och cola och lite nachos står och häller gin rakt ner i näsan samtidigt som jag skriker, dö demon dö, lämna min kropp.

den smärtan var närmare döden i grytan än när jag nästan förfrös på en busshållplats i Köpenhamn i tiomuinus kyla, noll underhudsfett och snygg höstkappa och glömt busskort.

jag sa det säkert då och jag säger det igen...HÄLL INTE GIN I ÖPPNA SÅR!

hursomhelst.

den här gången googlade jag på förkylningssår och den ena sidan ledde till den andra och till den tredje och tillsist så var de fakto oundvikligt...

MONSTRET I NÄSAN VAR EN IMPETIGO!

jag säger inte mer...ni har sökmoterer ni också...sen kan ni sluta läsa min blogg och gå och kräkas någonstans eller hylla mig och säga att jag nu förutom mitt eminenta förnamn ligger och spelar i samma liga som andra proffsbloggare...men den enda likheten att vi bär på samma bakterieflora.

det här är det absolut vidrigaste man kan bära runt på, iallfall för mig i nuläget är det det, sen ja ja allt är relativt jag vet, men nu tejpar jag min fejja med hudtejp, sliter loss slabbiga bakteriekryllande kakor från nyllet  tills det forsar blod, skrubbar med tvål och vatten och sen tejpar jag igen. fyra gånger om dagen...

det blev förmycket...så jag tyckte jag förtjänade en liten lugnande tablett....

jag tog fel tablett...ni vet alice i underlandet valde fel hand.

först var det skönt, sen var det asskönt, sen var det mest dimmigt, ett tag tänkte jag att oj vad skönt, det här borde man göra varje dag, gud så skönt, gick även igenom ett stadium av, aldrig mera alkohol, socker eller anant shit, det här var ju rekordskönt. sen gick jag och la mig lite skönt...

vaknade några timmar senare, helt oskönt.

DÖDSÅNGEST.

tänk er en mardröm och ni kan inte vakna. eller jo ni vaknar men drömmen är kvar, i hela kroppen, fysiskt och mentalt och ni känner attt det är bara början...det går inte att stoppa det är kört, sen fattar ni att ni gjort allt det här hemska mot er själva. ni har själva orsakat det och ingen i världen vet eller kan tala om när det slutar...kanske kommer det fortsätta för evigt, men ni är nästan helt paralyserade och kan inte röra er, tänka klart eller rationalisera bort det onda. sen kommer krämporna, sen kommer svettningarna, kräkset, skiten...kroppen vill bara tömma...

jag sov på toagolvet

naken med min Impetigodemon i näsan och med gammal mango hängande i mungipan som olyckligtvis hade samma färg som gallan jag panikhulkade ut i timmar.

mamma hittade mig där sen, jag skyllde på nåt dåligt jag ätit. den där makrillfilén i kylen säkert. sen grät jag som ett barn, drack varmt vatten, kräktes, drack varmt vatten och magpumpade mig själv fram på småtimmarna.

ja kära vänner. vad lär man sig av det här som så många andra läxor man får läsa om i skamvrån.

DET FINNS INGA GENVÄGAR!

ALDRIG!

INGA!

jag har inte gått en genväg på tio år, jag gör liksom inte sånt, herregud sist jag tog en citodon så svimmade jag, jag är helt överkänslig och tål inget konstgjort överhuvudtaget jag blir ju för fan sjuk av findus färdigmat jag e livrädd för allt som är kemiskt. men jag antar att ibland ska även den präktiga klubbas med stora sälsläggan för att påminnas om sin plats.

så jag fortsätter göra som man ska alltså. herregud skoja min doja att jag vågar ta fler avstickare på vägen. innan den här sörjan till sjukdom bröt ut för snart två veckor sen kunde jag räkna mina konsumerade treo på mina fingrar och ha ett par kvar som någon uttryckte sig i ett annat sammanhang nyligen och jag kan inte annat än att konstatera att det kommer krävas jääävligt mycket till igen innan jag som ens luktar på en c-vitamintablett.

så ikväll äter jag danskt rågbröd med svensk smör och ägg och hemmagjord majonäs till middag.

tryggast så och får jag ont i huvudet vädrar jag  lite och lägger en kalla handduk på pannan.

brrrr

okej kom no så här långt är det fritt fram att köra en bild-google på impetigo nu =)

jag bjuder på den!