man blir ful av att slåss mot sig själv...

och fåfäng och jävlig som jag är ( ja trot eller ej, med eller utan tejp och bakterier i hela fejjan) så tänkte jag sluta med det nu...

helvetes jävla ollonballe vilken tid det tog att inse det, men nu är jag med på noterna. jag vill inte ha sönder mig själv mer. jag vet att jag är asbra på det, jag behöver inte bevisa det för mig själv fler gånger och inte för någon annan heller. det är liksom inte synd om mig mig.

men innan jag vandrar vidare vill jag passa på att ge alla de tjockskallade idioter som helt grundlöst fällt korkade kommentarer om mitt tillfrisknande det senaste året. ni har gjort så jälva mycket skada. fy skämms på er. allt ert jävla snack om "piggare ögon" rosigare kinder" eller mer liv i blicken har jag kräkts upp i toaletten dagligen. ni är gallsmaken i min mun och mitt oljerinnande laxerbajs i toaletten. åt helvete med er.

ingen som sitter på årstabron och tittar ner i vattnet och längtar efter befrielse förtjänar att höra att den ser ut att må toppen. vad fan är ni blinda eller? eller var tanken att lägga min ribba av värdigt liv och lycka just här i ett bottenlöst hål i en period av mitt liv där allting har varit som svartast äckligast mest illaluktande och hemskt?

jisses

om ni inte vet så ge fan i att lägga er i. fråga om ni verkligen bryr er men ge fan i att leka hobbypsykologer och komma med oproffsiga utlåtanden som om ni vore döttrar och söner av sigmunsd freud.

så nog om det, hoppas jag slipper mer sånt skit i fortästtningen nu och ni som känner er hjärtlöst träffade. tråkigt för er, tänk efter före nästa gång så slipper vi bråka om det här fler gånger okej?

men eftersom jag är lika labil som en könsklonad tonåring så väger jag ju som vanligt upp mina offentliga spyor med lite glitter och stjärndamm.

för det finns dem som sparkat mig åt rätt håll det här senaste året också. och de betyder mer för mig än mitt eget skrankliga liv även om jag börjat gilla det på sistone...

Stella, Hannakorven, Bettan, Marielou, Ruby, Mams och miss Viscious speciellt men bland många andra. Tack för att ni inte fördömt mig och tack för att ni inte låtsats som att den stora del av mig som varit smutsig ful och äcklig inte har försvunnit bara för att den inte syn. Genom att låta det äckliga finnas och inte låtsas som att det är vips vaps varit borta och försvunnet som ett trolleritrix i en kort förestälnning har ni hjälpt mig att bearbeta, jobba och fortsätta bekämpa delar av mig som bråkat med balansen och som krävt min energi.

MEN

inte förrens nyss här för nyligen så fattade jag att det inte går att såga av mig min anorexicanser med varken trubbig såg eller dyr vinkelslip. jag är jag i alla delar. fula som inte fula och jag kommer aldrig kunna amputera och lemlästa mig själv hur gärna jag än vill. man kan inte hugga av sig anorexi som man hugger av en arm lika lite som man kan peela bort den med dyra skrubbkrämer och liktornsfil. tack för den bitch-slappen in tha ronnieface D! den lavetten sved som ett par andra få jag fått utdelade av ovannämnda stjärnskott tidigare och varje sådan vinande svidande lavett har lett till stora kliv frammåt vare sig jag velat varit redo eller inte.

jaja.

min anorexi är en del av mig hur den än nu yttrar sig beroende på var i livet jag är. jag tänker inte försöka ta bort den mer utan lära mig leva med den. inte samarbeta med den kanske men acceptera att den finns, låta den skrika, låta det göra ont men leva mitt liv och göra som jag vill eftersom jag är starkare nu. på så sätt blir den än mer maktlös eftersom den inte kan hota och skrämma med sin återkomst eller kalla hårda hot om krav på soning och bättring.

den skrämmer mig inte mer. den gör skitont men den skrämmer mig inte. och viktigast av allt så slipper jag desperationen och maktlösheten som kommer av känslan av att aldrig lyckas göra mig av med den.

så varsegod, om den vill stanna är den hjärtligt välkommen att hänga i garderoben under sängen eller sitta på axeln om den nu så gärna vill det. jag tänker inte utfodra den mer bara. Jag säger som Umma sa en gång att den får pocka på uppmärksamhet bäst den vill men den får ingen jävla sallad och känner jag den rätt så törs den inte vistas i de miljöer jag visstas i dagligen nu så jag ska nog få va i fred en del iallafall.

jaja

ljuset i tunneln just nu

påminn mig gärna om jag glömmer det här vilket jag säkerligen lär behöva vid nästa svaga ögonblick.

tills dess. live in peace. tro på er själva och fortsätt hålla tumma och tår för att jag får klättra lite uppåt på mina stegar och torn ett tag till nu innan jag snubblar och ramlar ner i skiten nästa gång igen.

kram och kärlek

Kommentarer
Postat av: Paris

Jag måste bara säga att jag kopierade din kommentar och klistrade in den i ett worddokument... det sista stycket var riktigt, riktigt sant. Inte fan tänker jag tillåta mig själv att hamna på ica, jag har liksom alldeles för mycket planer för det =P =)

Postat av: ronnie

;) tår i ögat...jag vet var du är och jag tror faktiskt på riktigt att du kan...



kram och hang in there och lycka till tjejen...

2009-01-21 @ 23:41:02
URL: http://wasabilicious.blogg.se/
Postat av: Anonym

jag läste din kommentar i "Paris" blogg, riktigt jävla bra

2009-01-22 @ 00:03:06
URL: http://mylovelylife.blogg.se/
Postat av: Lloyd

Jag har också kopierat bloggkommentarer av dig till worddokument :)



Läser varje kväll för att hämta ny inspiration och kämparanda att leva i riktiga livet och inte sabba allt jag byggt upp och är på väg mot, tack som fan!

2009-01-23 @ 15:59:24
Postat av: Kari

Way to go Ronnie! Lev med den, jeg har tro på akkurat den innstillingen. Ting føles så utrolig mye enklere å bare eksistere dets eksistens. Jeg har lenge latt være å trene fordi trening fører til at jeg automatisk blir ekstremt bevisst på hva jeg spiser og når. Nå har jeg akkurat begynt å trene igjen, og jeg ble straks fristet til å lage planer for matinntak, sette grenser for hva jeg får spise osv. Men jeg bestemte meg for at jeg skal løpe maraton i sommer og da trenger man mat. Så jeg har funnet ut at fristelsen til å kontrollere maten, og dermed få angst over hver eneste matbit, skulle få stå ved siden av meg og bare se på mens jeg er frisk og forsøker å få enda bedre helse. Jeg blir ikke tynn, men kjenner og ser at jeg blir sterkere og mer utholdende i kroppen. Det ble jeg ikke uten mat. Dessuten sover jeg godt om natta mens matmonsteret hviler bakom en eller annen vegg. Det når ikke meg iallefall. Og det er godt.

2009-01-23 @ 17:29:27
URL: http://djbettybloop.blogspot.com
Postat av: ronnie

Kari: jag förstår precis vad du menar...



det finns faktiskt en trygghet i att INTE gå ner i vikt, någonstans så fattar kroppen att den faktskt har kontrollen på riktigt då och man slipper all ångest och förvirring över att något är rysligt fel samtidigt som det känns sådär skönt rätt..tror du vet vad jag menar.



jag vill aldrig mera svälta, men jag har otroliga problem med magen och matsmältningen och nästan allt jag äter vill liksom komma upp igen. men tro fan ska du och alla andra veta att jag kämpar...



kram på dig och fan vad du är bra och duktig på helt rätt sätt!



kämpeknus!

2009-01-23 @ 22:57:35
URL: http://wasabilicious.blogg.se/
Postat av: Kari

jeg heier sånn på deg! å ha en kropp som får det den behøver slik at den ikke straffer deg med å holde deg våken og som puster dypt og kan kjenne roen og varmen om kvelden som dysser en i søvn. jeg tror det meste av god helse starter og slutter med nok mat og nok søvn.



du er så bra ronnie, akkurat som du er, med og uten alt. kroppen din bærer rundt på det kloke hodet og det store hjertet ditt og det trenger vi her i verden. så ta vare på kroppen din så godt du kan!



superklem

2009-01-25 @ 23:41:27
URL: http://djbettybloop.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback