snart har jag käkat upp min underläpp...
struktur balans och ordning och reda...
löning på fredag
jag vill rasera mina trojanska murar och vända upp och ner på mitt fejakade livsstislkoncept. jag kräks på att vandra runt i en värld som är en klyscha... en väldigt viktig person sa en gång...eller vänta, en person som en gång var väldigt vigtig för mig sa en gång att min svaghet låg i att jag inte vågade inruta mig i mönster och visa världen så pass mycket tillit att jag tordes skaffa mig normala rutiner.
det är sant
jag brukar gasta hejvilt med att >"BÄÄÄÄH JAG FRUKTAR INTET, UHHH JAG E INTE ENS RÄDD FÖR DÖDEN BLA BLA"!
det är också sant
det som gör mig så innihelvets fruktansvärt pissskraj är att fastna, stagnera och aldrig komma loss igen...som hästen i den oändliga historien som sitter med alla fyra hovar fast i gyttjesvart smet och ger upp, hästen ger upp liksom en halv minut innan den borde gett upp, trettio sekunder innand et är försent så liksom accepterar den sitt dödsöde fast än att den kanske egentligen inte hade behövt dö...
det skrämmer mig
alla som ger upp innan det är försent, säger jag till att sitta still när det ännu inte är försent att springa ikapp, hoppa på sin livskarusell igen och njuta av vind fart och fläkt i ansiktet. jag kan kasta mig in i vad som helst, nu omedelbart, imorgon men jag vill typ hoppa ut genom fabriksfönstret i panik när jag tänker på att jag kanske sitter på samma stol och tänker samma sak som jag gör nu bara en vecka fram i tiden...det stressar mig något oerhört. stagnation.
då går jag hellre balansgång, hur tufft det än är så lever jag iallafall på halvtid...
löning på fredag
jag vill rasera mina trojanska murar och vända upp och ner på mitt fejakade livsstislkoncept. jag kräks på att vandra runt i en värld som är en klyscha... en väldigt viktig person sa en gång...eller vänta, en person som en gång var väldigt vigtig för mig sa en gång att min svaghet låg i att jag inte vågade inruta mig i mönster och visa världen så pass mycket tillit att jag tordes skaffa mig normala rutiner.
det är sant
jag brukar gasta hejvilt med att >"BÄÄÄÄH JAG FRUKTAR INTET, UHHH JAG E INTE ENS RÄDD FÖR DÖDEN BLA BLA"!
det är också sant
det som gör mig så innihelvets fruktansvärt pissskraj är att fastna, stagnera och aldrig komma loss igen...som hästen i den oändliga historien som sitter med alla fyra hovar fast i gyttjesvart smet och ger upp, hästen ger upp liksom en halv minut innan den borde gett upp, trettio sekunder innand et är försent så liksom accepterar den sitt dödsöde fast än att den kanske egentligen inte hade behövt dö...
det skrämmer mig
alla som ger upp innan det är försent, säger jag till att sitta still när det ännu inte är försent att springa ikapp, hoppa på sin livskarusell igen och njuta av vind fart och fläkt i ansiktet. jag kan kasta mig in i vad som helst, nu omedelbart, imorgon men jag vill typ hoppa ut genom fabriksfönstret i panik när jag tänker på att jag kanske sitter på samma stol och tänker samma sak som jag gör nu bara en vecka fram i tiden...det stressar mig något oerhört. stagnation.
då går jag hellre balansgång, hur tufft det än är så lever jag iallafall på halvtid...
Kommentarer
Trackback