Wasabilicious

rastlösheten bet mig i hälsenorna så jag hamnade på tricken och tänkte att jag skulle ta en snabb sväng förbi Street tillsist iallfall...

det var skittråkigt men askönt att komma ut, en liten spontan promenad runt kvarteret blev en lång söndagspromenad från hornstulls strand till Gullmarsplan.

Söndagsspatserander är mycket underhållande att iakta. det finns så många typer liksom...

solojoggarna med självhat och ångest i blicken som ser ut att springa mer för att de känner att de måste än att de kanske egentligen vill. med svulstiga lår och hörlurar och rödblossande kinder...usch aldrig mer en av dem...

gubbjoggarna som inte ens flåsar av motionen och verkar kunna fortsätta springa till afrika om inte frugan väntade med söndagssteken där hemma

parjoggarna...i matchande outfits och lovikavantar och fleecepanband...åh vad de fascinerar mig, de ser verkligen ut att njuta av att flåsa på mil efter mil...en gång när jag blir stor...

löpeliten i spandex och senaste gympadojjorna...shit vilka fighters

sen är de ju alla de som bara e ute och går för att de tycker det e trevligt,

barnfamiljerna, med barnvagn, varmkorv och mer-drickor till barnen.

de söta kompistanterna som sitter på bänkarna och dricker kaffe ur termos och myser med hembkata kanelbullar längs med hela viken i sina manchesterbyxor och stora vantar 

alla snygga par som går catwalkmodevisning i senaste köpet höststövlar, oversized halsdukar och designade toppluvor.

tjejkompisarna från universitetet som ventlierar senaste tentan eller snackar skit om chefen på jobbet.

en jagad anorektiker med demoner i hasorna som var tvungen att gå snabbare än alla andra och varken njöt av solen, utiskten eller av att titta på de lata svanarna i vattnet...

en gigantisk jättetjockis som bara såg bortappad ut utan promenadassecoarer som mpr-spelare, take away-latte eller promenadkompis

och så jag förståss...vem fan var jag i hela högen av söndagsspatserander?

jag var den bakfulla tjejen med sotiga ögoen, dagen efter hår i form av gigantisk sne Mohawk som var på väg till affären för att handla i bredäng men hamnade på tunnelbanan utan varken halsduk vantar elelr mp3-spelare och gick ensam från hornstull till gullmars utan att veta vart jag var på väg egntligen. men jag var inte jagad, jag njöt av solen i ögonen, jag njöt av ensamheten, stillheten och ljudet av kluckande årstaviksvatten i öronen istället för Roller-girl eller nåt annat som annar hade ditraherat mig i öronen om jag planerat och tagit med mig mp3an... jag frös inte trots att jag varken hade vantar elelr halsduk och jag saknade inte någon att prata med. jag fick ett trevligt sms ungefär halvvägs och de rärckte, att trots än att jag gick där ensam så var det faktiskt  någon som tänkte mig just där just då just nu. jag var inte den agade anorektkern som var tvungen att stampgå och vifta med armarna för att gardera sig i att förbränna mer än alla andra söndagsspatsarander...

egentligen var jag nog en ganska vanlig söndagsspasarand när jag tänker efter, fast kanske den enda bakfulla som var ute mellan klockan två och klockan tre...

jag är glad att jag tog mig iväg till street trots allt.

trotts allt

trotts att street var trist och jag inte ens såg nåt jag var halvsugen på

så kom jag iväg

jag kom iväg

och jag hade trevligt med mig själv