Äckel
Nu orkade jag helt enkelt inte längre än så här...
det är så jävla vidrigt att äta...äta ordentligt alltså...jag mår alltid så jävla risigt efteråt att jag förstår varför jag så många gånger hellre svälter...
världen rasade verkligen, den rasade och gick under, overklighetskänslorna tog över och jag vet inte vem jag är just nu. det brukar inte gå såhär långt men tillsist kunde jag nästan inte svara i telefonen...förlåt alla som ringde jag klarade det bara inte tillsist...
tack för mobilt bredband som funkar i sängen iallfall, nu slipper jag sitta i mammas och ulfs sovrum vid fönsterkarmen och surfa iallfall
men det här håller inte, jag kom knappt ut genom dörren idag och det var med råge att jag klarade det igår (mammas förtjänst som frågade en extra gång snällt istället för att tjata)
men det här är för svårt
förutom ångesten så har jag i förtiåtta timmar dragits med
magen gör så jävla ont
jag har haft noll energi
jag svettas och är varm och känner mig svullen
jag mår illa
jag känner mig misslyckad
jag orkar ingenting och vill helst bara sitta inne och gömma mig
seriöst
jag vet att jag enomgått en två dagars detox /slash recoverykur nu med massa mat med substans i form av kolhydrater och protein och fett och inte bara juice och grönsaker...jag trodde det skulle ge mig lite energi. but hell no
imorgon måste jag ut härifrån och jag vet inte om jag orkar med en till kväll såhär...seger i all ära men priset jag betalar nu är alldeles för högt
usch just nu vill jag verkligen inte leva
1-0 till MIG
jag åt frukost
jag åt lunch
jag åt en bulle
jag åt mellanmål
jag åt middag
sen tog jag med mamma på promenad och redde ut gårdagen
(att jag låg och skakade och skrek och grät av ångest innan promenaden ser jag inte som ett nederlag)
Ut på stan...
meningen var att vi skulle strosa lite i Skärholmen Centrum, även kallad den nya shoppingstaden och kolla lite i affärer och sen storhandla lite inför veckan på Vivo som e såååå billigt och bra =p
det blir nästan aldrig sådär mor-dotter trevligt som jag hoppas på...mamma gör alltid så mycket fel det slutar alltid med att jag blir så ledsen...
försökte prova lite kläder men hur kul är det när ens egen mamma ser ut som om hon ska börja gråta när man frågar om hon tycker klänningen sitter bra...
"ska du inte ta en större, den där ser så så så smal ut" ( hon menar du ser för smal ut såklart men det tolkar jag som "kan du inte dra en säck över huvet istället du ser så vidrig ut att jag inte står ut att se på dig")
alltid samma visa...så fort jag hittar något som jag tycker e fint så tycker jag mig läsa i och se jag skräcken i hennes ögon...ta på dig nåt bylsigare...dölj din smalhet, jag orkar inte se på din anorexia...
DET GÖR SÅ JÄVLA ONT MAMMA!!!!
tillsist lyckades jag shoppa ett par vantar och nästan en halsduk...de kan man ha oavsett hur fet eller pinnig man är... allt annat kändes bara hemskt och ångestladdag...även om klänningen var superfin..både den i strl 32 och den i 36 även om den sistnämnda mer skulle passa sig till hemma mys så ville jag ändå ha den...men nu var det förstört igen och jag kunde inte....
skakis igen
jag borde lägga mig i badet i en timma och tina upp själen och resten av mig själv...börjar bli trött på att sitta under min zebrapläd och darra...
varför blev det så här
drt var ju inte meningen alls juh
Apropå Kanelbullar igen
Det var ju en sån där kanelbulledag här nu iveckan som gick...och jag läser på Nybitch blogg att hon inte fattar grejen med Kanelbulledagen. Vem kom på den, varför ska den firas you get the picture liksom...
Jag säger tvärtemot
ALLA DAGAR BORDE HA ETT EGET TEMA!!!
det vore så enkelt om allt var bestämt på förhand, precis som hela vår värld är bestämd av smarta människor på förhand. någon har bestämt att vi har sju dagar i veckan ( typ Gud) att söndag är en vilodag och att dygnet har 24 timmar och att vi ska sova på nätterna och vakna på morgnarna osv...
tänk om varje enaste dag av årets redan bestämda 365 dagar var utstakade och planerade av en skitgrym babe i förvägen.
tex
dag 298 eller vad det nu kan vara på året är tillägnad konst och kultur, alla är bjudna på vernisage på kvällen och ska alltså räkna med minst två glas vitvin då, dag 299 är man småbakis och sur i magen så då passar det med en Brunschdag, alla måste gå ut på morgonene och äta brunsch. dag 300 är det internationella promenaddagen som dessutom går i smoothisens tecken så då deffar alla av sig lite av baconen och äggen de åt dan innan genom att promenera och dricka smoothies. sen har vi volontärdagen då man gör nyttiga saker för nyttiga organisationer och ger sig själv gott samvet och sen är det dags för en av många återkommande festadagen. men ingen festadagen e den andra lik. för dag 302 eller vad fna vi nu är på är nämligen amarettosourzdagen, då får man bara dricka det och enbart på hotelbarer, inget dansande ikväll, bara amarettosourz, catching up with old friends osv...rimligt tidigt i säng... sen e det följa upp gamla projekt, eller uträtta outrättade ärenden dagen följd av tvättstugedagen och sen när vi varit skitdutkiga och gjort nyttiga saker flera dar i rad så kommer festar vi ihjäloss dagen följt av bara klappa lurviga djurdagen...
hajjar ni va enkelt allt skulle va
självklart skulle planen var sådan att den var utformad på ett sätt som gjorde att vi höll oss snygga smarta och i form trots ett jämt flöde av dekadent leverne
skalman och du och din jävla mat och sov klocka
lets take it further
this is the shit
om det va så skulle jag inte behöva sitta här och va bakis och rädd
då skulle det stå i min matochsovalmenackkalender att idag myser vi framför datorn, dricker the med ingefära och lyssnar på amy winehouse och tittar ut i natten och känner oss nöjda med oss själva. basta, ingen, fest, ingen sprit alla e hemma ikväll och tittar på Hip Hip Hora på fyran och sen e det bara data och the som gäller...finito klart färdigt
fasen
jag behöver en plan för imorgon?
nu vet jag varför jag e så bakis och rädd...mitt liv styrs av att jag alltid måste ha en plan och för imorgon finns det ingen...
hjälp mig någon???
men dahhh era små snorvalpar till copenhagenarmykids
här lämnar man stan i inte ens en vecka och så går kidsen bersärk och amok på gamla goda nörrebro...
nu är det kaos på gatorna igen i Köpenhamn hell yeay!!
nej men ärligt talat.
jag vet inte omjag ska skrika buh eller bäh
danskjävlar i all ära men de slåss iallfall, "upp till kamp vi vill höra sadelknarr och tramp"
min poäng är noll
min poäng är att det är väldigt uppenbart att jag är i stockholm sverige och inte på kontinenten längre. svearike där man får försvara sin rätt att röka folk upp i huvet på krogen, svea rike där vi åker kollektivt till jobbet med tunnelbanan och kan shoppa både kläder och mat alla söndagar i veckan, svearike där det inte finns dygnsöppna spritkiosker med amaretto till ronnie, svearike för kung och fosterland, sveafuckingjävla kungarike där min mamma tycker att det är lite väl att dela en flaska vin på tre personer om dotter får det största glaset. då e hon alkoholist
jag kanske är alkoholist, vet vet. men jag blir fan inte mindre alkoholiserad, mindre anorektisk eller aoutmatiskt en friksare och gladare tjej av att storebror ser mig hela tiden och talar om för mig enligt vilka rättningslinjer jag bör leva mitt liv för att va rätt och passa in.
det är inte min mammas fel
jag vet inte om det är svenssons fel eller var det gick glaet och vad hon har fått om bakfoten men jag vet att jag blir sjukt jävla upprörd och ledsen över att hela tiden känna mig fel och inte passa in om jag inte heter birgitta svennsson jobbar på bank, stavar rätt i min blogg och dricker pommac till min strömming på lördagkvällen.
jag heter ronnie roadkill
jag är 25 år
jag har levt tre gånger minst. jag älskar mig själv, mitt liv och alla de vändningar det tagit, till och med de ner i skiten smutsen och alla köpenhamns moskvas och montreals smutsigaste containers i jakt på föda i form av halvrutten mango och gammal utslängda chokladpåskkaniner
jag skäms inte för vem jag är, men jag kan inte slåss medvetet hela tiden för rätt att vara unik, stark cool och individuell. inte hemma hos min mama iallfall. hon är fan skyldig mig att älska mig säga att jag är fin duktig söt och rar och duger som jag är. oavsett om jag är smal tjcok, ful eller alkoholiserad och försärjer mig på gatan. hon ska inte se det. inte en lördagkväll när vi ska mysa framför teven. då ska hon se sin lilla underbara fantastiska kloka älskade dotter som i hennes ögon gör allt rätt.
för hon ska fan veta att även om jag ser ut som sjutton svåra år äldre än vad jag är idag så försöker jag fan att leva upp till alla hennes förväntningar och krav. jag är bara männsika i slutändan trots allt.
gudarna ska veta, fuck vad jag försöker!
min poäng är inte att danmark är bättre än sverige...det bara började så...men någonstans e jag ledsen för att min mamma som inte ens är svensk har hittat på egna regler för vad som är kotym rätt eller fel och följer dem bara för att....inte för att hon tänkt efter och själv står för dem...hon gör det bara för att
bara för att
bara för att hon själv vill vara duktig och fin och älskad av alla
mamma jag älskar dig
du ska veta attlika mycket osm jag försöker göra allt rätt så älskar jag dig
jag älskar min mamma
1-0 till anorexin
det var så jävla nära
jag och mammas faktiskt skitsöta kille Ulf hade i gång kanelbullebak och middagsmatlagande. vi hyggade i köket och där mitt i mjölkaskaderna och den ganska misslyckade degen som inte ville jäsa trots att Ulf stängde fönster och höll ventliationlock tillslutna så bestämde jag mig för att idag IDAG FAN. Idag ska jag fan äta middag. jag ska äta potatismos med grädde och smör, skita i berget av sallad och äta två bitar pestomarinerad sill och till efterrätt ska jag äta en nybakad varm kanelbulle. bara för att det var så tryggt och familjört liksom.
allt går så jävla bra
för bra såklart
vi skojar och skrattar och när vi sätter oss ner för att käka och jag tar av potatismoset först istället för att täcka tallriken i sallad som jag alltid gör och låtsasäta det andra genom att ta minimalt och sen smeta ut det på tallriken och bara äta sallad som jag dessutom ser till inte får en gnutta olja eller annat läskigt på sig där händer det.
ulf häller upp vin, mamma tycker att hon får för mycket i glaset och vi snackar alltså att vi delar en halvliter minivitvinsflaska på tre pers. mamma tycler hon får för mycket och jag erbjuder mig att byta med henne.
jag ser direkt, nej säger hon det får du inte för jag vill inte att du ska dricka så mycket. vi snakcar skillnad på en halv klunk...thats it
jag flippar
hur kan hon
hur kan hon ens skapa dålig stämning och atmosfär i ett så för mig laddat läge
det där va jävligt onödigt säger jag och hon försöker dirket skojja bort det. men skadan e redan skedd. jag e arg sviken och ledsen. jag behöer få va med FULLT UT. DELA MAT OCH VIN MED DE VUXNA JAG E FÖR FAN 25, MEN IKKE!
jag flippar
flyr från matbordet i vrede, och istället för att äta en normal portion lagad riktig mat POATISMOS MED SMÖR OCH GRÄDDE PLUS STEKT PANERAD STRÖMMING flyr jag ut i natten på en språngmarschpromenad.
och inte fan e jag sugen på den äckliga vidriga lukten av jästa skitbbullar nu heller
jag som hade glatt mig
bestämt mig för en afton i familjeandans tecken med mat och bullar istället för att supa skallen av mig på stan
1-0 till anorexin
Om respons
Ni fick mig!
Tack för responsen på gårdagens inlägg...det gör det hela värt det!
Jag sitter paff som en giraff och bara vet inte vad jag ska skriva. Men det känns otroligt coolt med så många som bryr sig, engagerar sig och törs ta debatten. För skönhetsideealet idag är SICK!
jag gick på stan idag...efter en någorlunda stadig frukost...tyckte jag laddat batterierna tillräckligt för att orka göra något här på en av mina sista dagar i köpenhamn. men i provrummet nere på new yroker bryter jag samman. för att monstret i spegeln inte är nöjt. hånar mig, granskar mig rakt uppifrån och ner.
tjejen i spegeln är ett monster tilll elefant. jag vill fota henne och hänga ut henne på bloggen. fråga om er ärliga mening? ser ni inte också fettet? ser ni inte flodhästen? kossan, äcklet, den sjukt bisarra stora jättesuggan som står där med lår så svulstiga och groteska att de hellre borde få ligga i en flytande hög på golvet än tryckas ner i ett par skinny slimmade jeans.
min shoppinglust är död, min livslust ligger på minus trehundranittioåtta. jag har plånboken full med pengar, själen full med livsglädje, magen full med kalorier och inte fan vill jag någonting ändå. jag vill dö när jag ser flodhästen. jag vill krossa spegeln med mina sköra knogar, skrika högt att det där är inte jag. döda hela världen och aldrig mer visa mig ute.
jag lyckades köpa en tröja tillsist. tre strolekar för stor. kanske vågar jag ha den på mig en dag...kanske...just nu vill jag bara gömma mig i lufsiga baggypants, stora tröjor och inte röra mig från tevesoffan.
jag kämpar på på mitt eget vis. med broccoli och brysselkål till middag som jag sköljer ner med djupa klunkar vin...idag fyllde jag på med lite absint i ett glas vid sidan av för att slippa tänka på att jag åt...slippa tänka på alla kalorier
imorgon ska jag köpa en hatt. en hatt kan man inte växa ur, en hatt kan man inte bli för fet för...hattar ahndskar och skor är safe
jag är lite full nu. lite för full för att vara rationell, etisk och framförallt clever...men jag har saknat er idag...tänkt på er under min vända på stan
men dagen blev till en dag iallfall
en riktig dag med ett levande liv och inte sexton timmars svält som planerat...så någonstans är jag väl stark...lite iallfall...
oj oj, absinten snurrar i skallen, men stella är här, ihopplåstrad och aldeles levande, vi delar en flaska tyskt vitvin i våra magar och imorgon ska jag dricka champange och äta sushi...hoppas jag iallfall...jag ska försöka göra allt rätt...sen kommer jag hem till sthlm...fucking pro ana sthlm och jag ska försöka stay strong
well well nu sitter jag på ingolfs och dricker veteöl igen
bajs bajs så länge...
Om respons
Ni fick mig!
Tack för responsen på gårdagens inlägg...det gör det hela värt det!
Jag sitter paff som en giraff och bara vet inte vad jag ska skriva. Men det känns otroligt coolt med så många som bryr sig, engagerar sig och törs ta debatten. För skönhetsideealet idag är SICK!
jag gick på stan idag...efter en någorlunda stadig frukost...tyckte jag laddat batterierna tillräckligt för att orka göra något här på en av mina sista dagar i köpenhamn. men i provrummet nere på new yroker bryter jag samman. för att monstret i spegeln inte är nöjt. hånar mig, granskar mig rakt uppifrån och ner.
tjejen i spegeln är ett monster tilll elefant. jag vill fota henne och hänga ut henne på bloggen. fråga om er ärliga mening? ser ni inte också fettet? ser ni inte flodhästen? kossan, äcklet, den sjukt bisarra stora jättesuggan som står där med lår så svulstiga och groteska att de hellre borde få ligga i en flytande hög på golvet än tryckas ner i ett par skinny slimmade jeans.
min shoppinglust är död, min livslust ligger på minus trehundranittioåtta. jag har plånboken full med pengar, själen full med livsglädje, magen full med kalorier och inte fan vill jag någonting ändå. jag vill dö när jag ser flodhästen. jag vill krossa spegeln med mina sköra knogar, skrika högt att det där är inte jag. döda hela världen och aldrig mer visa mig ute.
jag lyckades köpa en tröja tillsist. tre strolekar för stor. kanske vågar jag ha den på mig en dag...kanske...just nu vill jag bara gömma mig i lufsiga baggypants, stora tröjor och inte röra mig från tevesoffan.
jag kämpar på på mitt eget vis. med broccoli och brysselkål till middag som jag sköljer ner med djupa klunkar vin...idag fyllde jag på med lite absint i ett glas vid sidan av för att slippa tänka på att jag åt...slippa tänka på alla kalorier
imorgon ska jag köpa en hatt. en hatt kan man inte växa ur, en hatt kan man inte bli för fet för...hattar ahndskar och skor är safe
jag är lite full nu. lite för full för att vara rationell, etisk och framförallt clever...men jag har saknat er idag...tänkt på er under min vända på stan
men dagen blev till en dag iallfall
en riktig dag med ett levande liv och inte sexton timmars svält som planerat...så någonstans är jag väl stark...lite iallfall...
oj oj, absinten snurrar i skallen, men stella är här, ihopplåstrad och aldeles levande, vi delar en flaska tyskt vitvin i våra magar och imorgon ska jag dricka champange och äta sushi...hoppas jag iallfall...jag ska försöka göra allt rätt...sen kommer jag hem till sthlm...fucking pro ana sthlm och jag ska försöka stay strong
well well
bajs bajs så länge...
Om Idol...
Och det är att flytta hem till Stockholm. Jag kommer hem snart hörrni, jävligt snart, till en stad som skrämms mer än Köpenhamn på ganska många plan.
Katrin Sculman har gjort det igen...det stör mig att jag inte kan hålla mig borta från hennes blogg, för precis som jag önskar att jag inte stöttade ett sjukt ideal så vill jag inte med min unika Ip-adress stötta hennes sporadiskt återkommande ordbajseri på nätet.
Katrin Sculman skriver om marie Picasso i Idol 2007. Att hon älskar henne och att hon e grym, men att hon borde plocka ut silikonet och banta tio kilo så skulle hon faktiskt kunna bli en riktig stjärna. När jag sitter och tittar på Idol så tittar jag på det som om det vore Americas Next top Model. Tjejerna är så grymt magra...supermagra små och pinniga på ben som mer liknar gasellers än riktiga tjejers. Visst många av idolerna är i 20 års åldern om inte yngre och säkert ganska naturligt tonårsdeffade, Marie Picasso är 28 och ganska naturligt kvinnligt bysitg och ser i mina sjuka ögon faktiskt rätt sund ut. Inte svältande och utmärglad, inte nerbantad och åttaårig. Gynning och Berg däremot skulle nog knappt passa i min anorexias värsta kläder...mina tighta jeans från Töj och Skos barnavdelning som det inte ens står storlek på bara för barn 10-11 år.
Måste man se ut så för att duga på riktigt...måste man se ut som en tioåring när man är 28 för att va snygg? Uppenbarligen! Inte bara för sin egen skull längre utan för alla andras... För min del får folk gärna se ut hur de vill, men jag vet att de sundaste och smartaste och friskaste av mina vänner inte är i modell size zero. De som är gladast skrattar mest och i mina ögon framstår som mest levande är de som äter mat tre gånger om dagen, inte är rädda för vitt bröd och pasta och kan njuta av en glass med tre kulor och topping på västerlånggatan i gamla stan. annars räknas man inte. man räknas fan inte om man inte vågar äta tre kulor glass. då är man feg. rädd för livet och rädd för att inte duga. och det är helt okej om man nu vill det också, men bespara mig den sortens vänskapsrelationer. jag står inte ut med er. jag har för många sånna i min omgivning här redan. you suck. varför för att jag vet precis vad det handlar om och att stå för att livet inte är värt att leva sucks!
MEN ful med dubbelmoral som jag är så läser jag vidare i Katrins Blogg, jag tittar vidare på Idol och fortsätter förundras över deras smala ben...när jag såg ut så blev jag tvångsinlagd på psyk, hela mitt liv togs ifrån mig, alla viftade med röda flaggoroch min cirkusdröm togs ifrån mig. Jag fick träningsförbud och blev förvissad till ett liv i ensamhet tills jag blivit lite tjockare igen, inte lika vidrigt smal att se på.
Nu är jag väl kanske inte inom ramen för ett sunt Bmi nu heller, men ingen som inte träffat mig förr eller känner mig sen tidigare skulle väl se mig som anorektisk smal, sjukt underviktig eller döendeiallfall. Ändå ligger jag på ett Bmi tal som är för lågt för att jag ska få öppenvård i danmark. mitt Bmi är för lågt för att jag ska få delta i något som heter ambulent benahdlning och dagvård för att jag på så här lågt Bmi inte kan ta till mig en bahandling enligt klinikens riktilinjer. Ja är för smal för att få hjälp i dagvården men för fet för att bli tagen på allvar och få plats på en riktig ätstörningsklinik. Jag simmar i gråzoonen för ätstörningarna riktilinjer och är egentiligen tillräckligt frisk eller sjuk för att få garanterat hjälp.
Det gör att jag abslut inte känner mig det minsta sjuk. hur kan jag va det. jag är ju nästan nästan nästan normalviktig, min uppenbarelse skrämmer ingen. Då kan man inte ha anorexia på riktigt...eller. Jag äter ju ganska ofta nu, nästan jämt, jag svälter ju bara lite periodvis, går milslånga promenader de gånger jag vågat äta riktig mat, tvångstränar i smyg om nätterna på vardagsrumsgolvet om jag druckit ett par drinkar för mycket och vill dö av ångest om jag någon gång däckar på fyllan utan att ha förbränt de sista överskottliga kalorieer jag fått i mig av all sprit...det är ju inte sjukt beteende..så gör väl alla? Är det inte priset alla måste betala om de ätit croissanter till frukost istället för kokta ägg och grönsaker....
Ärligt talat jag har ingen aning om hur ni lever era liv.
Det enda jag vet är hur jag lever mitt och det går ut på att jag har ett plus och ett minuskonto. Om jag äter så måste jag betala med träning och fasta efteråt. Om jag super måste jag svälta dagarna innan eller efter. men om jag äter så lite som jag bör enligt mina matdemoners riktilinjer så håller jag mig på en låg vikt helt automatiskt men då orkar jag å andra sidan ingenting annat än att sitta under en filt i tjugo tröjor och frysa...ännu mindre träffa någon, göra något eller röra mig överhuvudtaget...tillssit inte ens duscha och borsta tänderna...
är det normalt?
är det friskt?
är det att leva ett värdigt liv?
att jag blir persnolighetsförändrad, vresig arg och sur på kuppen, drar mig undan och inte vill prata med någon eller umgås alls emellanåt när jag känner mig som tjockast är det normalt? för om jag känner mig fet vågar jag inte visa mig ute, ingen ska behöva glo på den missär och det misslykande jag åstadkommit med mig själv när jag ätit croisanter... en så svag och vidrig människa förtjänar inte att bli älskad.
hajjar ni?
så jävla enkelt är det.
hur fan ska jag våga flytta hem till en stad där den kropp jag bor i nu anses som snygg rätt och trendig. då måste jag ju fortsätta vara sjuk för att känna mig accepterad...för om jag blir frisk, då är jag en marie Picasso som alla älskar som har en fantastisk begåvning men borde banta tio kilo för att bli helt rätt...
jag tänker bara på stella som jag hittade där på trottoaren igår. hon satt i sitt eget blod och grät mitt i natten. stella som tror hon skulle komma att hantera sin ångest bättre om hon också slutade äta...jag verkade ju klara det rätt bra eller hur tänkte hon. jag vet inte. nu satt hon där iallfall på trottoarkanten, helt nerblodad, jävligt liten och ensam...hon har bantat bort sin hjärna för att ni ska tycka mer om henne, för att hon ska tycka mer om sig själv. men när hon sitter där på trottoaren på amagerbrogatan i sin egen jävl skit och missär tycker jag varken att hon ser särskilt lycklig eller älskad ut
men vad vet jag
vem är jag att dömma liksom...
gå hem
nu måste jag gå hem igen...
fan också
om jag orkar hela vægen till langebro e det okej...sen får jag cykla...snælla sæg att det ær okej att jag cyklar sista biten...men jag ær fortfarande skitarg. så jag kanske måste gå hela vægen hem iallfall
æven om det varit en bra eftermiddag kvæll
Dagens toppen!
jag stod på mig, jag sa ifrån, jag vågade
Dagens Botten!
att krækas av ångest ær aldrig kul
Dagens återvinnande av dagens Toppen
kycklingpastan som jag åt med brød utan att værlden gick under (det gør den væl imorgon istællet men skit samma)
Dagens återvinnande av Botten
rastløsheten som kommer tvinga ut mig på sjumilapromenad nu i træskor mitt i natten trots æn att det inte ær många timmar kvar tills jag ska va tillbaka hær och øppna cafehelvetet før næst sista gången...jag borde få cykla hem och sova...jag borde ha gjort mig førtjænt av sømn nu...men det har jag ju såklart inte...hej hej hemskt mycket hej Ingolf vinner igen!
Dagens Happy Moment
Att Frank Sinatra avslutar min kvæll hær ikvæll med I didi it myway...mycket passande tema FØR DAGEN TYCKER JAG och att NI DÆRUTE ÆR SÅJÆVLA BRA!!!
I DID IT MYYYYYYYYYYYYYY WAAAAAAAAAYYYYYYYYY!
det borde ni också!
kram och gonatt
OM oförmågan att välja rätt...
en skål med youghurt med sitet kokos och friske bär
eller
rörägg med bacon
eller
dejligt hjemmebagt rugbröd med manchegoost och dejlig bornholmerpölse
jag kan inte. jag vet inte hur man gör. jag klarar inte av att köpa mat till mig själv. varför är det så svårt? jag kan lusläsa glo vända och vrida på det förbannade mnykortet hundra gånger om och jag vewt jag vet jag vet innerligt att det kommer sluta på samma sätt som med allt annat. tankarna snurrar i huvudet. jag har inte gjort mig förtjänt av det här, inte just nu kanske senare...och så lägger jag tillbaka det på bordet, hyllan whatever.
så är det med allt.
äta frukost på ett café
beställa en drink i en bar
köpa ett par snygga handskar på hm
jag har inte gjort mig förtjänt av någonting så jag tittar ner i backen och går därifrån
varför är jag så jävla rädd för att välja? jag är så jävla rädd för att välja fel. jag hatar mig själv så mycket i sånna här sammanhang. skäms för mitt beteende så mycket att jag hellre snor någons rester i smyg och käkar upp dem i hemlighet på toaletten än att jag faktiskt lyckas beställa en normalstor portion mat och äta den helt öppet. jag jobbar fan på en resturang, jag kan äta vad jag vill...men jag plockar hellre mat ur papperskorgen än går upp till köket och ber kocken laga något.
när jag var i ungern och hälsade på Pappa slutade det med samma soppas varje dag. han ville skämma bort mig, precis som när jag var liten, ge mig allt jag pekade på. men jag kunde inte välja och när om jag för en gångs skull lyckades unna mig nåt blev jag nästan desperat av ångest för att det blivit fel. ville ha hans smak på glasskulan, äta hans mat istället för min eller ha den där tröjan han köpt till sin väninna istället för den han köpt till mig...
jag hatar att handla. det går liksom inte
i kanada var det nog värst av allt. min samlade inkomst bestod av 70 dollar i veckan som jag fick för att nakenposera som krokimodell på upperclass konstskolor lite varstans i Montreal. jag cyklade i två timmar för att komma dit, alltid i spöregn, sen låg jag naken på ett bord och frös så jag skakade i tre timmar för att sen cykla hem igen och återvända till ett middagsbord där jag bara fick käka rester.
det satte sina spår
men jag var illa tvungen. jag klarade helt enkelt inte av att handla själv. Supermarketsen i kanada var som fjorton Heron City under samma tak...alla dessa valmöjligheter, alla dessa jävla kaloritabeller,
calories per serving istället för per hundra gram
vad fan menas med per serving??? en jalapeno, tre, tio?
en deciliter youghurt, en och en halv, två?
om jag tar hälften av hälften möjliga så borde jag ju garantera mig så pass väl att jag slipper riskera att käka för mycket...eller? ska jag inte bara strunta i att äta istället och dricka kaffe istället? ska jag inte bara strunta i att köpa tröjan och dricka kaffe istället? ska jag inte bara strunta i att gå ut och dricka öl och sitta hemma framför teven och svälta istället?
hajjar ni dilemmat? när valen blir för många och för svåra så är det lättare att fly och göra ingenting alls och gömma sig i sin bubbla istället. för ett aktivt medvetet val att säga nej är tusen gånger lättare än ett aktivt medvetet val som bler FEL! då känner man sig misslyckad och hela dan är förstörd iallfall...
men kaffe funkar alltid...nästan alltid. tack gode gud för kaffet på ingolfs, tack gode gud för söta barristan på ingolfs
"jag vill ha en kaffelatte i ett högt glas med hälften av glaset med enbart skum...på minimjölk, och en extra shot espresso vid sidan av i en kopp...jag är ledsen om jag är jobbig men det måste va precis så, annars blir hela dagen fel"
hon fixade
hela morgonen är räddad
men frukostångesten kvarstår
jag vet inte hur man gör?
öl eller kaffe?
wet wet wet
jag har på mig "Nya Trøjan" som jag hittade utanfør en secondhandbutik i søndags och det roliga ær att trots æn att den ær någons avlagda så luktar den otroligt gott...något helt fantastiskt tvættmedel eller någon gudomlig parfym i dunno men jag sitter och sniffar på mig sjælv hær framfør skærmen och bara myser...
hursomhelst
dagens cykelmode i køpenhamn halv nio på morgonen ær grymma bruden på høg damcykel, sjumilastøvlar och jætteparaply...HUR FAN CYKLAR MAN MED PARAPLY UTAN ATT BLÅSA BORT OCH SAMTIDIGT BEHÆÅLLA STILEN???? (syftningsfel jag vet kerstin malm men jag ær morgontrøtt och orkar inte omformulera mina snabba tankar så hær på morgonkvisten...ni fattar)
nu ær jag bløt som en portion havregrynsgrøt och har lite frukostångest...
JAG VET INTE VAD JAG SKA ÆÆÆÆÆTAAAAAAA.....inte ett dugg sugen på grkisk youghurt...vill ha vælling...men det har jag inte hær buhuuuu
panikångestattack
det hær ær inte bra alls...
satt och glodde ner i min ceasarsallad...
glodde
stirrade
glodde lite till
børjade næstan grina
slængde skiten
it never ends...
før rædd før bristen på orkesløshet...før rædd før att vakna mitt i natten och behøva hetsgå en runda på fæltet i snålblåste, før rædd før att vakna med ångesten øver att inte kæna sig førtjænt av att leva...
så jag valde att gå hem på dirketen istællet, på direkten i mina træskor
det var en fin natt, mild, vindstilla, och det gick tusen gånger lættare æn jag tænkt mig...næstan allt før lætt egentligen
ett pilatespass ovanpå det och øverjøvligt æckligt många timmar senare kunde jag æntligen sova...klockan halv sex på morgonen somnade jag
jag vet inte om det ræknas som framsteg eller bakslag...
att somna halv sex istællet før att vakna halv sex menar jag...
jag borde verkligen gå hem nu...
annars somnar min røv, eller så fastnar jag i stolen...
idag kommer det gå lætt att cykla hem
før lætt... fatta att det kænns sjukt jobbigt att jag inte kommer komma hem, næsta falla omkull i hallen, och dæcka med klæderna på...jag kommer orka ta av mig mina jobbklæder, kanske tom byta om till mysbrallor, borsta tænderna, sætta på mig raggsockor, glo en stund på teven, sen kommer jag somna. førmodligen sova tills væckarklockan ringer. inte vakna halv sju av en skrikande svæltande mage,
DET KÆNNS FRUKTANSVÆRT HEMSKT OCH SJUKT JOBBIGT!!!!! jag vill inte!
dæremot så finns risken att jag vaknar klockan halv fem...med svællande mage och ångest och måste ut och springa igen...
det ær priset man får betala...priset man får betala før att ha kækat rågbrød med pålægg och kycklingsallad idag... frukost lunch och middag + 2 mellanmål. det kænns som att jag kommer explodera, mina klæder kommer explodera, jag får inte plats.
priset man vinner ær en cykeltur hem utan rinnande næsa och massa corpsebride tårar i hela ansiktet
priset man vinner ær kanske ett par timmars sammanhållande sømn
imorgon dæremot...nær jag vaknar kommer jag vilja døda mig sjælv
før hur fan trodde jag ænnu en gång att æckliga lilla jag hade gjort mig førtjænt utav att leva...va vaaaa vaaa????
Om vampyrer...
sæger Stella framfør teven igår nær vi sløkollade IDOL 2007 och drack øl med Lasse Sonne Knudsen (som snart flyttar in i min køpenhamnslya och dessutom ær mitt ex som jag dejtade hær under mitt førsta år i køpenhamn.)
hursomhaver
Lasse instæmmer
"jag vill också bli vampyr, fan va coolt vampyrer har så jævla mycket makt och så lever de før evigt, kan aldrig dø och så får man uppleva flera århundraden irad"
jag ær på bråkhumør och ifrågasætter...
"vad menar ni, om ni vill bli vampyrer vill ni ju DØØØØØ før vampyrer ær ju DØØØDA, nattgångare, varelser som tagits ifrån møjligheten att bestæmma øver sitt eget øde, vandrande lik typ. men framførallt uteslutna från allt som førknippas med jordelivet, dømda att i ensamhet vanka av och ann om nætterna och døda andra mænniskor før att inte skrumpna ihop till små æckliga russin typ"
JAG BLIR SKITPROVOCERAD AV FOLK SOM FØRSKØNAR DØDEN!!!!
helt ærligt, ær det så jævla efterstrævansvært att leva ett IKKELIV
det vill sæga ett liv som går ut på
att døda andra før sin egen øverlevnads skull trots æn att man kanske inte vill, eller bara ha en vardag som går ut på att jaga mat hela tiden før att ta sig upp ur sin jævla kista
att dricka blod trots æn att det æcklar æn och man inte allas har lust egentligen och vill slippa (Stella ær før det førsta vegetarian och skitrædd før køtt och sa bara två minuter tidigare nær vi diskuterade døda mænniskor att om hon skulle kænna lukten av mænnsikolik så skulle hon bli traumatiserad før livet...jævla mesig vampyr hon skulle bli hmpf...)
att varenda eviga dag vara fullstændigt isolerad från andra och vanka av och an i ensamhet
att uppleva en jævla massa århundranden... fast bara se dem i færgerna svart grått och mørkblått
att aldrig vara riktigt vaken
att aldriv vara riktigt trøtt
att aldrig riktigt var riktigt någonting
tycker jag låter ganska vælbekant eller vad sæger ni
OCH INTE ETT DUGG JÆVLA EFTERSTRÆVANSVÆRT!!!!
fan det finns inget som stør mig och provocerar mig mer æn nær mina typ nærmaste och smartaste vænner sæger korkade saker
som
jag vill bli en levande død
eller
jag avundas din smala kropp
eller
jag vill också ha anorexia
ni kan gå och hænga er allihopa...jag vill inte se er i min nærhet, æn mindre høra era jævla idiotkommentarer..gå hem, sætt er i skamvrån med en dumstrut på huvet, læs era læxor och kom tillbaka och hæng med mig nær ni førespråkar livet framfør døden
tack
Hemma bra men borta bäst...
Ingolf vann igår
det blev ett noll till Ingolf på hemmaplan
på bortaplan e han en looser dock
och folk undrar varför jag flyr flyr flyr
här tillexempel har Ingolf inte en chans, 
han e höjdrädd och törs inte krypa ut i friheten på taket för att han är rädd för att jag ska göra slut på honom för alltid och kasta mig över kanten och trilla ner.
han e inte dum han, dör jag dör han och trots hans hetsiga kamp mot total selfdestruction så verkar han njuta mer av den vingliga kärva vägen dit än längta efter själva målet...
fan trolljävel till demonskalle. you make no sence...vad vill du egentligen...varför är du sä rädd för taket?
gårdagen
tvångsmässgt städdande av hela cafét hela eftermiddagen
en promenad hem i hällregn och för små skor, men jag hann bara till början av Amagerbrogatan på den timme jag planerat att det skulle ta att gå hem, så jag hoppade på cykeln sista biten för att hinna med IDOL, det gjorde jag inte ändå utan missade första tio minuterna
hur som helst så fick jag betala igen för de fölorade två kilometerna jag aldrig hann gå med ett pilatespass sen i pausen
det räckte inte heller
jag vaknade svettig halv tre på natten och var tvungen att hetsgå en extra runda till...övervägde att ta av mig skorna och gå barfota eftersom jag inte kände mig nte helt slut...men där lyckades jag ignorera ingolf...
tillsist fick jag sova iallfall
imorse kokade min välling över och det godaste vällingskummet det som mättar bäst brände fast på spisen...lika med morgonen förstörd...
gick och tog en kaffe med stella på ingolfs och här sitter jag nu
stella undrade varför jag var så sur på morgonen nu förtiden...jag brukade va trött men inte så här sur...
jag skyller på kaffet, men jag vet att det är ångesten inför hur jag ska klara resten av dagen som gör det...
idag måste jag äta själv, handla mat och äta den
jag vill verkligen inte
dø jævla ångest
jag måste gå hem idag också... jag måste gå gå och gå tills jag stupar...
om jag går senast klockan sju så hinner jag hem till idol på fyran visst?
jag ska gå ihjæl min jævla ångest...
tack før alla fina kommentarer btw...