Wasabilicious

hela lägenheten är full med gult fluff och ett fnöskigt lager av blomsterpollen.

två nätter i rad nu har jag frusit så mycket att jag tappat talförmågan. jag laddar som en dåre och sen räcker jag till i två timmar och sen tar det sakta men säkert bara slut.

igår var en sån där dag när jag kunde känna hela kroppen jobba med mig i en jämn kurva uppåt. maxa på toppen och sen sakta men säkert dala för att sen tokrasa på slutet.

allt gör ont. ingenting fungerar och brallorna rampar av häcken som moroten trillar ur ansiktet på en smältande snögubbe.

jag ville krama, dela, sprida och ge av mig själv och allt det jag har igår men det räckte till kanske 25 procent av hundra. Gamla basen fick det mesta och sen var det liksom slut.

Ja ja...

kick off sommar 2009...den känns lite bättre än fjolårets än så länge iallfall. jag har väl lärt mig att gå lite bättre på den tunna lina jag balanserar på och slipper dratta i backen lika ofta. men jag är fortfarande ett fegt jävla kräk som fortsätter gå fram och tillbaka högt uppe i luften mellan två plattformar som inte ger mig någon mening istället för att säga upp mig från mitt pisspottigt tvångsmässiga rutindravel och våga leva på riktigt istället.

ändå funderar jag varje dag på om det kanske är det här som är meningen. jag kanske är skapt för att ha det så här. det är inte tänkt att jag ska göra som alla andra.

well

tills vidare nyser jag vidare här uppe i mitt lager av imaginärt stjärndam. klamrar mig hårt fast vid mina rutiner och de människor jag har omkring mig som jag kan härma för att hålla näsan övanför vattenytan.

sen kan man kalla det vad man vill.

gå på lina
leka inte nudda golv
hela havet stormar

man kan inte vinna varje gång, ingen kan vinna varje gång

därför är det så otroligt korkat att bygga hela sin identitet och sitt liv kring en hemlig liten tävling.

jag kan inte sluta, jag kan helt enkelt åt helvete inte sluta.