Wasabilicious

förlåt mig gud för jag har syndat

förlåt mina förbannade synder

förlåt mig förlåt mig snälla söta rara jag knäpper mina händer och ber om ursäkt.

jag kommer inte bli bättre jag kommer fortsätta göra fel, jag kommer förmodligen göra lite rätt emellanåt men annars så är väl planen att vandra vidare genom det här jordelivet med laste tyngre än avgaserna på hornsgatan.

okej så.

jag avslutade fredagsmorgonen och en lång vecka med att dela en flaska havanna club med ett rödhårigt yrväder som fick mig att minnas att ibland ska man faktiskt bara släppa allt och våga leva litet. genomfrusen och tröttfull men gladare än innan 25 satt jag stelt genomfrusen i vårregnet på en busshållplats och glodde på den där jävla neonskylten under gondolen och var ändå ganska lugn i själen.

fick betala med ett litet inslag av kaos dagen därpå men det var nog mer sömnbristen och 13 timmarsarbetspasset dagen innans fel än romens...

lördag blev också bra tillslut

fick köra en extra vända andling och fysisk själrensning hemma på golvet innan jag vågade mig ut genom dörren men det gick. med vetskapen om bra sällskap hopp om bra energi och en redbull i väskan så gick det. det blev också en fin kväll med skratt som kom från hjärtat lika mycket som från alkoholen och med en kram på ömma fötter i bagaget så gjorde det ingenting att jag avslutade kvällen med att trilla ner i hisschakt.

det passade liksom in.

varsegod ronnie roadkill här får du något bra men inte utan en liten knäpp på näsan om att påminnas om var du egentligen hör hemma och befinner dig just nu.

och det är självvalt.

jag simmar i det här träsket av fri och egen vilja. det är mitt val mitt liv mina beslut och mina tvångstankar och jag blir aldrig fri.

jag har levt med den här sjukdomen nu i för många år och trots än att jag valt att inte identifiera mig med den mer så är den där varje dag och ömsom gurglar och viskar och väser mig i öronen. varje gång jag måste öppna munnen för att stoppa in något som ska sväljas eller tuggas så susar det i öronen och dånar som ett hav som försöker sluka ett sen århundraden tillbaka törstande sahara.

tjock tjock tjock

alldeles för mycket

sluta spotta och ge fan i å svälj

ändå gör jag det

viftar bort orkar inte, orkar inte med att det där är en del av mitt jag

det passar sig inte i mitt liv orkar inte med det helt enkelt. då köper jag hellre det där jävla dånandet, raketångesten efteråt och sorgen och saknaden efter att ha en halvdöd kropp som inte finns.

jag kan leva med det

mitt beslut bara mitt

och det är i sig en trygghet.

jag orkar bara inte föreläsa mer. jag gör fel hela tiden och jag känner rätt ofta för att bara gå och hänga mig själv i mina egna tarmar som är så trasiga att de duger bättre att göra grillkorv av än att processa mat.

synd är det. det är synd

så förlåt mig min synd och skona mig från mitt helvete.

jag skrattade där jag låg i hisschaktet. högt och ljudligt med öppen mun och skrubbade knän.

för där var jag som så många gånger förr. i en liten hög på botten av ett hål som jag själv försatt mig i.

ynklig kanske och en smula patetisk men samtidigt fruktansvärt vacker och underhållande. jag gillar migoch jag vet att ni gör det också.

jag är fin och bra även om jag är kantstött.

så jag armhävde mig upp över kanten och vinglade hem upp på taket och ställde klockan på sju och gick upp och tränade min jävla söndagsmorgonyoga precis som alltid annars.

yin och yang

energi in och enrgi ut. så länge jag orkar balansera mina chackran så orkar jag leva med det här ett tag till.