varje gång jag skriver hur gammal jag är får jag nån uppnosig kommentar om att jag hycklar ljuger eller överdriver.
fine, jag tredubblar mycket men jag önskar faktiskt ibland att jag var 16 istället för 26 för då skulle mitt snurrande på nåt sätt va lite mer legitimt och lätt att vifta bort som tonårsdravel.
nu är tyvärr så inte fallet. jag är närmare trettio än tjugo och jag kan fortfarande inte låta bli att slösa bort dyrbara dagar i mitt liv med att ha ångest över hur många tuggor hit eller dit jag petat i mig. men den resan gör nog många med mig varje dag. det är inte så sjukt egentligen bara jävligt onödigt. onödigt när det finns tusen andra mer relevanta och framförallt intressanta saker att bry sitt stackars huvud med. så ja någonstans är det är nån form utav lyxsjukdom, kreerad i en brist på annat vettigt kvalande.
om jag hade en åker att plå, en kossa att mjölka och tio skrikande ungar att försörja så skulle jag nog inte ha tid med att bekymra mig om mina 25:or i jeans börjat sitta liiiiie väl griskultingaktigt över låren eller inte...
men ändå.
identitet är viktigt. och jag är fan inte ett dugg trevlig när jag hatar mig själv. jag blir bitter sur och tjurig. låser in mig, undviker att träffa folk, pallar inte se människor i ögonen i ren skam för att de tar sig tid att välgörenhetsumgås med ett misslyckat fetto.
så ser inte anorexin ut. den är helt tvärt om. då är man oövervinnelig, klarar allt och alltid snäppet före bättre och tio kilometer snabbare och längre fram än alla andra. sen att ens omgivning hatar än, tycker man beter sig som en skitunge och helst vill lägga in en på sjukhus för att slippa se eländet är ju en helt annan buissnes.
man får inte stå kvar på sin piedestal och alla skriker ropar och övertygar om att man har gjort fel. fel fel fel som vigt sitt liv åt att kontrollera sin kropp att nöja sig med att bli mätt på två deciliter youghurt och två matskedar linfrön om dagen. när man själv upplever att man vunnit marathon så står man plötsligt jävligt ensam kvar med sitt mixande och trixande och ingen som vill hålla en i handen mer, förutom Ingolf då som är ens enda kvarvarande och ensamma bästis. på dagarna kan man roa sig med att prova kläder på barnavdelningen, slänga hälften av den mat man lägger upp på tallriken och klämma 124 gånger på sina lår och må skitbra och va jävligt nöjd med det, men sen då.
att man inte kan läsa fyra rader i en bok utan att tappa koncentrationsförmågan
att man blir tvungen att gå ut och gå en mil varje gång någon dukar upp ett bord med mat som faktiskt ser dödligt aptitretande gott ut
att man inte törs äta ett ägg, ha en skvätt mjölk i teet på kvällen eller stoppa en vindruva i munnen i ren skräck för att man ska drabbas av akut ätpanik och länsa hela skafferiet på all skit man nu kan komma över för att sen tillbringa en vecka i paniska kräkningar laxeringar och sjumilavandringar i skogen i regn och rusk för att återvinna kontrollen och få ut allt det onda...
tills man kan stå där i sina storlek 146 i jeans igen i provrummet och begrunda sin obefintliga röv som förvandlats till ett stycke hängande hud och gropar och undra hur man kan se så fet ut trots att man väger under 40 kilo?
då försöker man återvinna kontrollen igen genom att tvinga sin kropp att klara sig på spentsoppa kokt på vatten, ett halvt rör treo comp om dagen och tvångsmässiga styrkeövningar mitt i natten som går på repeat så många gånger att man tappar räkningen och måste göra om allt en gång till bara för att vara på den säkra sidan om att man ligger på minus.
nej det är inget liv att stå i youghurtdisken i tre timmar och vrida och vända på förpackningar och undra fundera och försöka tänka ut vad som ska ge största möjliga smakmässiga tillfredsställeles och generera minsta möjliga antal kalorier så att man ska slippa de där kompensationsmässiga nattvandringarna, promenaderna och timmarna med mardrömmar om kakor och grädde och hetsätning som lämnar än sömnlös natt efter natt.
allt för att göra sig själv, mindre och mindre, mer och mer obetydlig och för att slippa ta plats så att man slipper se alla jävlar i ögonen.
klipp ut mig var ett mantra som snurrade i min hjärna under lång tid. jag ville klippa ut mig själv som man gör med ansikten i tidningar. klippas ut och kastas bort, helst skrynklas ihop till ett knytte viktlöst ingenting först.
bääääh jag är bitter för att jag är sur för att jag inte uppskattar mig själv som kommit så långt i min väg tillbaka till normaliteten. för jag saknar min självkänsla, styrka och eufori som det innebar att alltid nå mina mål. SOM SJUK!
jag är inte glad nu inte alls. jag är en i en pubertal identitetskris där jag måste hitta nya saker som jag är bra på nu när jag inte får räkna kalorier mer och det är ungefär lika kul som att göra om puberteten och tonåren. men jag får skylla mig själv. jag rodde till den här ön på egen hand, hade ingen mat med mig och nu måste jag äta späck och valfläsk och andra äckliga saker för att orka simma tillbaka. så var det inte tänkt. men jag tänker inte sitta kvar här och svälta ihjäl och torka ihop till en klump och dö iallafall.
jag var en bra männsika innan allt det här. en riktigt jävla bra människa som ansåg mig oövervinnelig och bäst på det mesta och henne ska jag hitta tillbaka till. jag vann, fick allt, gjorde allt jag ville utan att väga noll kilo så rent logiskt borde det ju gå. synd bara att kicken över att kontrollera sitt matintag rent psykiskt faktiskt är mer värd än få drömjobbet, springa marathon, gifta sig lyckligt eller vinna högsta vinsten på lotto.
det är så jävla sorgligt men sant.
hell anorexia du vinner, jag kan inte slåss mot dig, du har rätt, men jag tänker göra tvärtom ändå. för någonstans trots allt så har jag än tillit till mig själv som är starkare än allt annat i hela världen och du är ingen demon, du är verklig och så länge du är verklig kan jag slåss mot dig oavsett hur rätt du har och hur många poäng du tar i våra krig med varandra. jag är liksom inte rädd för att förlora längre. det är något jag lärt mig av dig. det är inte farligt att dö. det enda som är riktigt farligt är att inte våga leva. det är jag jävligt jväligt rädd för.
var det värt det? jag vet inte? ärligt talat i dont know...
