Wasabilicious

jag vet

alla tjatar

hugg smärt a hugg

jag känner mig som en tonårspoet. som cyklar hem i natten och förundrasmyser när jag ser harar och råttor ila i natten, lyssnar på midnattsfågelkvitter och minns mina marathoncyklingar över Langebro, förbi Tivoli och Radisson SAS hotellet i Köpenhamn där det alltid luktade lite avlopp.

jag var så jävla ensam, men jag var så jävla lugn. Anorexia höll mig i handen när allt annat var borta.

jag ville bli bäst och jag var riktigt nära. jag vet inte hur jag någonsins ska kunna få er att fatta hur nära jag var att få allt. jag pekade i mitt sinne på min dröm, levde den, uppfyllde den och tog för mig. vrakade. sen var det nånting som tog över. något mmycket starkare än det som var jag, men det inte bara åt upp mig sakta men säkert det gav mig också omänskliga krafter. krafter som jag var redo att satsa ännu hårdare och mer och mycket på att få det jag ville. men omvärlden sa stopp.

sjukdom

du får inte va med längre. hit får du gå men inte mer. ingen kommer hålla dig om ryggen längre. hit har du gått, gett upp allt, men nu är det slut. nu låser vi in dig istället.

maktlöshet

så vad gör man?

man omvärderar. ger fan i allt man någonsin drömt om, underkastar sig och sadlar hästen bakochfram. försöker bromsa sig ur en uppförsbacke. omöjligt? n