Wasabilicious

fastnade før ett citat på  www.silvrigreflex.blogg.se

"Förut gick jag för att kunna äta. Nu äter jag för att kunna gå. "

det ær fan det det handlar om just nu...varken mer eller mindre...


jag fattar liksom inte hur folk kan tycka att det ær okej att vræka ur sig så mkt skit, jag ær så jævla arg och ledsen...kommentarerna slår mig i huvet, kommer tillbaka en och en, rullar fram från långt bak i skallen och blir tydliga igen...och det gør næstan før ont att skriva dem men jag måste. jag måste skriva ner dem før att ni ska fatta hur jævla førnedrad jag blev egentligen.

vadå sjuk, vad menar du med att du ær sjuk, jag tycker inte du ser ett dugg sjuk ut, kan du inte rycka upp dig bara och gøra det du vill istællet før att skylla på att du ær sjuk, en sjuk mænniska ligger hemma och går inte ut nær den e sjuk, du sitter ju hær...før mig ær inte det att va sjuk.

eller

du har ju inte åstadkommit någonting, du står ju still, det hænder ju ingenting, du ær så jævla dum, jag fattar inte att du inte bara skærper dig och går vidare

eller

du kommer aldrig bli frisk, du vill ju inte, du har ju gett upp, då spelar det ju ingen roll...

jag måste gå ut och gå nu, skitsamma om jag ska slæpa hela packningen genom hela stan och snubbla fram i stielttklackar...jag kænner mig så æckelførnedrad och værdeløs av deras ordbjseri...och det enda jag kan gøra før att ta bort ångesten ær att straffa mig sjælv just nu, før jag ser tydligen inte tillræckligt sjuk ut før att førtjæna deras uppmærksamhet, jag har tagit oberættigad plats...jag vågade mig ut før att smaka lite på livet bland normala mænniskor, jag førsøkte visa att jag också var stark och ville vara med och leka...men ikke...jag ska tydligen trampas på och få massa  skit kastat i huvet istællet

jag ær ett stort fettigt monster av misslyckande...

om jag går nu ær jag hemma om en timme...med skitont i føtterna och førhoppningsvis ett ton demoner lættare...