Wasabilicious

Lycka är:

att sitta där jag sitter nu och känna doften av blombuketten i fönsterkarmen och med en känsla i magen av att någon därute hör mig...



att våga dricka två morgoncappucinos på Cirkus Ingolfs kaffebar med lite knastrigt rörsocker på och bara sitta i en soffa och slappa en hel torsdagmorgon

att tillåta sig att somna mätt och belåten i tevesoffan efter en riktig middag, ett glas vin och en chokladbit till ljudet av tre fantastiska vänners högljudda skratt

att sitta ute i Industrihamnen i goda vänners sällskap under en vit fleecefilt mitt i natten och titta på en nycirkusföreställning under bar himmel och trots att kylan äter upp än innifrån och showen e så vacker att jag gråter flera gånger om lyckas behälla känslan i magen av ren och skär lycka

att åka motorcyckel till jobbet med vinden vinande i håret över Langebro

att promenera genom köpenhamns ambassadkvarter klockan tre på morgonen ackompanjerad av Rune och hans harmonika och stojsjunga "show me the way to the next whiskeybar"

att sitta på huvet på den lilla sjöjungfrun i septemberblåsten mitt i natten och göra löjliga poser framför en kamera som ändå inte lyckas ta bilder i mörkret

att mata fåglarna på christiania med cous cous dirket  ur handen


Anorexia är:

att stirra på sitt blaskiga morgonkaffe med minimjölk, dricka en klunk och hälla ut resten

att somna med värkande kurrande skrikande mage i soffan med skorna på och skitiga underkläder och drömma mardrömmar om mat som man vill eller inte får äta

att sitta hemma en fredagkväll när alla andra är ute och frysa under tre tröjor och stirra på top model och försöka övertyga sig om att ensamheten framför teven är ett värdigt liv

att cykla till jobbet om morgnarna över langebro på darriga skakiga ben och frentiskt försöka tänka ut hur mycket man får äta och exakt vad under kommande dag för att tygla demonerna och ångesten

att promenera genom stan mitt i natten barfota och kall och inte våga sluta gå förren det gör så ont i fötterna och benen av kylan att man får slå sig själv i ansiktet för att orka gå sista biten hem utan att falla ihop

att ge bort och slänga all sin mat till fåglarna och råttorna med övertygelsen om att de har gjort sig mer förtjänta av den än man själv

SÅ NU VET NI DET

någon skrev för ett tag sen en kommentar och undrade varför vi anorektiker alltid är så vackra... vi är inte vackra vi är döda och tyvärr dessvärre så är död och misär något som fascinerat människan genom århundraden...vi ger upp våra liv för att eftersträva just det där vackra genomskinliga spöklika döende...

och det är inte värt det...

Hör ni det nu, det är fan inte värt det...