Wasabilicious

ångesten dundrar ner i huvet på mig....

fan fan fan

ALLT HAR VARIT SÅ BRA!

jag har levt flera dagar i sträck, vänt anorexian ryggen, ignorerat hennes vrålande, stått emot hennes trakkaserier under de flesta vakna timmarna...sen är det ju förståss om natten...

om natten har hon väckt mig och tvingat ut mig på en språngmarsch runt kvarteret mitt i natten endast iförd träskor, för att nästa gång skrika så högt i mitt huvud att jag inte kunde annaat än tvångsmässigt ligga och göra trehundra situps i sängen mitt i natten, tyst tyst för att inte väcka mina gäster

hon brukar vinna oftare, dagtid i angies och nalles trygga närhet så har hon inte haft en chans

hon har varit tystare än vanligt

och nu får jag sona mitt straff nu är jag FEEEEEET!!!!

fet och livrädd...

solen skiner, det är en fantastisk dag, jag är på en fantastisk plats och egentligen borde jag smila mot världen mot solen och säga ronnie fan vad du har förtjänat den här dagen. den är din bara din, njut den så mycket du bara kan, sug i dig höstsolen, le mot alla vackar snygga jävla mediaidioter och fuck the world right back...

men jag smuttar försiktigt försiktigt på min myntasaft...känner degen av vaniljyoughurten och linfröna som jag åt till frukost och den där halva skivan vitt bröd med smör bara växa växa växa och etsa sig fast på innerlåren...

hur kunde jag va så dum?
hur kunde jag tillåta mig något så förbjudet när jag visste att jag snart skulle va ensam med min ångest igen

hur fan ska jag   klara mig igenom två lediga dar på egen hand?

Angie och Nalle har åkt

Stellan är på familjerecovery i sthlm

i am left all alone

anorexia skriker skriker skriker

svält svält svält det enda som kan få ordning på kaoset i huvet nu är svält!