Om att inte räcka till
det var rätt smärtsamt att prata med mamma igår under promenaden vi tog efter den sena middagen...
jag berättade om min ständiga ångest över att inte räcka till, att va misslyckade dottern och att aldrig vara perfekt även om jag försöker så jävla mycket
hon pratade om att hon inte förstod hur jag kunde uppleva att hon inte tyckte att jag var bra nog när jag alltid gjort allting perfekt,.
"man behövde ju aldrig oroa sig för dig, du gjorde allt rätt, levde upp till allas förväntningar och mer därtill, du var bäst på allt, smartast och duktig och flitig i allt du tog dig för, toppbetyg, massa vänner, social, trevlig och älskad av alla. du har ju alltid gjort allt rätt hur kan du känna att du inte duger?"
jag svalde den växande klumpen i halsen när hon gång på gång upprepade allt det där men det enda jag kunde tänka på var att hon pratade i imperfekt hela tiden"
jag var bäst
jag gjorde allt rätt
jag var älskad av alla
jag var
jag är inte...
nu e jag bara ett äckligt sjukt monster som ibland lyckas tvinga mig själv att äta tillräckligt mycket för att orka mig ut i den riktiga världen där ni bor...men då måste jag kompensera med ensamhet och svält däremellan så att anorexin håller sig nöjd. jag måste liksom hållas i järnbojjor och koppel så jag inte blir för levande vild och galen och kanske plötsligt får för mig att jag vill leva på fulltid igen. därför bombas jag i huvet av ångest så att jag inte glömmer att jag nog vill dö lite iallfall
läste en annan grej angående den här sjukdomens jävulskhet. den vill ju inte att jag ska leva, det har vi alla fått ganska klart för oss, men uppenarligen vill den ju inte heller att jag ska dö, vem ska den då plåga+ nej meningen är att jag ska överleva elle knappt det hålla mig på randen till överlevnad, precis där på avgrunden till djupet ska jag stå och balansera. där det är som svårast, farligast och lsäkigast och ensammast att stå. håller jag mig där så får jag vara ifred. allt annat ska straffas med psykiskt lidande eller fysisk smärta och ångest.
jag VAR perfekt! hör ni det...
jag VAR!
vad är jag nu?
ingenting? död eller levande?
Du är bra du är bra. Hör du det. vad tjänar livet till med en massa idial som ska uppnås om hjärtat är brustet. För att vi ska kunna leva måste vi kunna förlora. Nu kan du bara klättra uppåt. Du är ingen förlorare. Du är en fighter en riktig fighter. Det enda jag vill att du gör nu är att du
varje gång du vaknar säger till dig själv att du är så jävla bra och att du är en figther för det är du. Slå ihjäl den där jävla aneroxa visa henne att det är tamefan du som bestämmer över din kropp. Kram Anna
Du ÄR bra! I will just keep telling you that tjejen! Det är bara dumma Ingolf som vill att du ska se ner på dig själv.
Den tjejen jag träffade ÄR rolig, ÄR smart, ÄR underbart omtänksam.
Det är ur MIN synvinkel, och även om jag är rätt knasig ibland så anser jag mig själv som ganska frisk.
Glöm inte att du inte ÄR din sjukdom, du HAR den. Även om det nog känns som att du ÄR anorexin.
KRAM
Ronnie! Du ÄR fortfarande det - bäst, smartast, duktig och flitig. och du har MASSOR av vänner som bryr sig om dig. och du är social och trevlig och bryr dig om andra människor - underbar och älskad av alla. Det är inget du behöver leva upp till - du bara är det! Och det är det du måste förstå.
Tack alla tre...
jag fattar bara inte. det är så skrämmande att se på sig själv i imperfekt...som om jag redan var död liksom =(
Äh, du bruttan, snart kommer jag och visar för dig att du är HÖGST levande. Just give me a call om du vill hänga! OK?
Sin! mejla bilderna till mig från sist! och ja tjohoo snart måste vi hälsa på din barbade på patrick igen och dricka amaretto sour
Ja det ska jag göra, och detsamma till dig, jag vill ju se hur GALEN jag såg ut på "kåt men rädd" bilden! HAHA. Ska försöka plugga in bilderna från mobilen till datorn ASAP. Promise.
Ja Amaretto Sours it must be soon! Just tell me när du kan!