Pest eller Kolera
Pest eller Kolera?
Vad väljer man? Efter en lång bra helg och en någorlunda lång och någorlunda bra dag…varför måste man plötsligt välja mellan två inte ens någorlunda men dåliga saker?
Jag valde pest idag framför kolera. Kolera är lite roligare men fruktansvärt tragiskt och sorglig och yttrar sig med att jag struntar i att äta middag och dricker en stor drink med rom + något annat och sitter och fnissar framför american topmodel och önskar att jag var Tyra Banks. Sen brukar jag vingla ner till Netto strax innan de stänger klockan åtta efter fler frysta bär eller energidricka eller chokladmjölk med cocossmak eller något annat energirikt och flytande. Det är oftast väldigt pinsamt och jag brukar fumla med plånboken och bli paranoid när jag ska betala kassadamen med mynt som plötsligt känns som om de kommer från mars och jag kan inte räkna och tappar sedlar och guldpengar på golvet som jag inte lyckas få upp med mina slippriga handsbeklädda och oftast stelfrusna fingrar. Koleran är bra för den stänger truten på Ingolf och jag kan lättare ignorera min äckliga roomie och så slutar det rimligt smärtfritt med att jag somnar sött strax efter midnatt och sover länge och drömlöst.
Men idag genomlider jag som sagt pesten och den är svårare och hårdare även om den utifrån sätt kan tyckas mer sund. Under pesten så äter jag nån form av fast föda till middag och hatar mig själv mer än digerdöden för varje tugga jag tar och ännu mer för varje tugga jag sväljer. Oavsett vad jag äter så smakar det skit och jag har helst av allt lust att bara sluta äta innan jag börjat eller spotta ut allt i en näsduk. Ju mindre som blir kvar på tallriken desto mer hånskrattar Ingolf och ju mer jag lämnar av den farliga maten desto tryggare och duktigare känner jag mig. Men iochmed att ätandet är ett så stort misslyckande i sig så splear det nästan ingen roll i det läget hur duktig eller dålig jag är…jag har sjuka ångestkval iallfall och skräcken för att maten på tallriken ska bli till en stor värkande klump i magen eller ännu värre försöka komma upp igen är så stor att jag oftast slutar äta innan jag fått i mig tillräckligt iallfall. Missförstå mig inte, jag menar inte att jag försöker kräkas upp något när jag är rädd för att maten ska komma upp…den kommer upp av sig själv. Små oskyldiga rapar blir till munfullar med spya jag får spotta spotta spotta tuggad mat i papperskorgar, diskhoar, askfat, gamla kaffekoppar och whatever som står i min närhet ett par timmar frammåt oavsett om jag vill eller inte. Ibland ibland ibland klarar jag inte det ofrivilliga halvkräkandet som aldrig tar slut och stoppar fingrarna i halsen för att göra plågan kortare men det sker en gång på miljonen. Det är nog det som är problemet. Jag är räddare för att kräkas än vad jag är för att svälta mig själv till döds.
En annan bieffekt av Pesten är att jag blir spattig av all energi den sena maten bär med sig och oftast måste ut och spatta av mig på ett eller annat sätt, elller köra ett pilatesprogram, eller ta en promenad eller en cykeltur eller åka och handla nåt eller vad som helst för att klumpen i magen ska bli mindre eller rapkräkningarna ska lägga sig liksom. Sen sitter jag uppe till tre på natten tills jag känner den välbekanta hungern komma krypande igen. Hungern som är likamed trygghet och likamed återvunnen kontroll. Då känner jag mig tillräckligt i balans igen för att våga sova. Oftast sover jag oroligt och vaknar tidigt av att jag är hungrig och måste äta lite beroende på hur pass mycket jag faktiskt käkade där på kvällen dagen innan…
Jag försöker tänka på nåt annat… på den söta killen som käkade burgare till lunch idag på cafét och som var svensk och som jag inte kunde sluta le mot och som log tillbaka…
På söta Miriam som kom förbi och drack chailatte och sken och strålade med mer energi än vårsolen utanför med sin stora sexmånader bäbisfyllda mage.
På söta Svend som vanligtvis är gnällhitler men idag tyckte att jag gjort ett fint jobb och varit duktig och hållt bra ordning på allt.
På söta Marie som inviterade mig på bytur på lördag när jag är ledig så jag kanske kan få komma ut och träffa lite nytt folk för en gångs skull…
Men sen tänker jag på dåliga saker också. Som alla kakor jag smakat på och inte spottat ut, och på den där hundringen som saknades i kassan idag och på hur stökigt det såg ut i cafét när chefen satt där hela dagen och jag helt enklet inte hann torka av alla borden och hålla snyggt för det bara strömmade in kunder genom dörren likt mensblod som pumpar ut över sidan på en sprängfylld och blodig tampong.
Men det ska jag sluta med nu. För imorgon ska jag träffa Rikke, göra hår och tjäna pengar och kanske avsluta dan med lite Digerdödande Daquiries… det var länge sen nu…
men jag vet inte den som lever får se. Jag är livrädd för vågen hos Rikke fast den är nog tillbaka på normal nu…alltså normal som i relativ…hade jag vägt mig där i söndags som jag skulle så hade jag nog legat rätt mycket mer risigt till… nu borde den visa någorlunda samma… typ 43 kanske 44… för jag känner mig jättetjock och då borde den visa åtminstone 43… visar den över 45 så är jag lika med smällfet men å andra sidan så betyder smällfet att jag får träna igen så det är ju skitbra. Då får jag blunda för siffrorna och fokusera på att jag kanske får komma tillbaka och göra det som var meningen från början. Visar den mindre än 43 vet jag inte vad jag gör…det får den helt enkelt inte…det är inte ett alternativ… det går bara inte helt enkelt…
Nu är det här inlägget redan för långt men klockan är tolv och det är sex and the city på trean och sen simple life så jag ska nog klara både Ingolf och magkurrandet som sätter in här snart om nån timmes tid…
so long compadres… nu sk jag röka en cigg, dricka bubbelvatten och kolla på tevin…