fredag kl 16.30 på väg över öresundsbron igen...

bro

sitter och skumpar på buss 999 över bron mot malmö från köpenhamn och håller ett krampaktigt tag om min stackars lilla dator med vänsterhanden och knappar långsamt in text med höger pekfinger…
 en blatteunge gråter hysteriskt. I min blodsockerfallande sjuka lilla hjärna stryper jag sakta men metodiskt både unjäveln och dess kryddstark stinkande lilla mamma, eller vänta nej, jag skruvar av huvudet på ungen som om den vore en gammal plastdocka och tömmer ut det där skrikande innehållet på bussgolvet och stampar vasst i det med mina sylvassa stilettklackar som om det vore grönt plutonium radioaktivt avfallsgift ur en gammal hulkenfilm. jag befinner mig på gränsen till hysteriskt nervsammanbrott och jag vet inte om det kommer av den totala bristen på reserver i hela kroppen eller valig fredagsstressångest men just nu idetta ögonblick när jag befinner mig nästan exakt på gränsen, högst upp på brotoppen av öresundsbron mellan kära gamla copenhagen och fascistiska svealandet så vill jag helst av allt bara kasta mig ut genom bakdörren på bussen och segla ner i det stora svarta brusande mörka sundet som befinner sig vilt vrålande och avgrundsdjupt under oss. egentligen kan jag inte se ett skit av det för det är beckmörkt och nattsvart utanför på ett sätt som det bbara kan vara i sverige om vintern trots att klockan bara är knappa arton och fötriofem. det slår mig plötsligt att jag det här året faktiskyt inte upplevt det där ruggsvarta vintermörkret en enda gång sen årstiden slog om från hösten som aldrig ville ta slut till vad tusan vi befinner oss i nu…mitten på februari??? jag är så jävla trött på att va trött. men jag har förvandlats till en ofrivillig duracellkanin utan avstängningfsknapp och så fort det fylls på med minsta lilla reserv i batterifacket så trummar jag igång och baba går pch går och går tills allt e helt slut igen. ibland undrar jag över den egentliga nyttan med uppladdningsprocessen…behövs den verkligen när den ändå bara mynnar ut i något så destruktivt. igår var jag mätt på mat för första gången på ett helt år känns det som, mätt på mat och full på ett ynka glas rödvin. efteråt ville jag kräkas men bet ihop…jag gör inte sånt längre…aldrig att jag skulle förnedra mig något så fruktansvårt och kapiyulera och erkänna mitt misslyckande. då är jag hellre övermätt vaken tills jag blir skithubgrig igen och sitter och lyssnar på min skrikande mage in till sent inpå smtimmarna på morgonen…då vet jag att jag har vunnit…på den naturliga vägen dessutom ungjäveln  har tystnat nu iallfall och jag har en såndär smågnagande oro i magen som viskar att jag nog egentlien mest av allt behöver vila och sömn nu…att jag borde vara trött oc lägga huvudet mot den skumpande bussrutan, blunda och sova…men anorexin har berövat mig rätten till sömn och vila också…den håller mig vaken och ser till att jag natt efter natt är säker på att jag får genomlida svälten…fast lida och lida egntligen…det är väl då jag mår som bäst…eller? jag gör som ni säger på dan med allt vad kostplan oc inaktivitet heter. sitter snällt på min rumpa och tuggar i mig rågbrödskivor med kycklinpålägg. bara jag får ha min hunger ifred åtminstone på natten… då vet jag att jag har ett minstone ett par timmar där jag kan känna mig helt trygg. det är därför jag är rädd ikväll. rädd och stressad…för inatt kommer jag inte att vara hungrig inatt kommer jag att t a upp kampen och försöka att döva Ingolfs krav på svält med frusna jordbär och billig rom och det är inte alltid ens det funkar längre men well hoppla nu e jag snart framme vid rullar förbi et svenskvinterkvällsruggigt södra värn och om ett par hundra meter väntar petra nere vid malmöitiska triangeln så i better go… pusss

bla




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback