Wasabilicious

nu får ni ännu en roadkill anekdoti.

När var liten bodde jag i den på den tiden grönskande prunkande lilla förortsidyllen ALBY ( ja hell yeah medelklasssvesson vallfärdade till radhusen nere vid Mälarviken på åttiotalet för att leva låtsaslantortsidyll och rasta sina barn på 4H-gården, Alby was the shit tills jugoslavienkrigen kom och man beslöt sig för att göra om Alby till flyktingförläggning, då flydde plötsligt alla Svenssons och kvar var blatte, jugge och affromaffian som sen bildade Chalby-Power och Fittja Boys och the rest is history och återfinns i Latin Kings gedigna lyriska texter) 

ANYWAYS

jag bodde där med min blattefamilj och matade får och var ett lyckligt litet barn, men jag hade en svår svår svår nästan narkotikaklassad last som sjuåring och den var >>>

för er som var hundägare på åttiotalet så minns ni kanske att förpackningen på den tiden såg helt annorlunda ut. Det var en Lassiehund på framsidan av paketet och väldigt tidstypsikt och troget som många andra sjuåringar så drömde jag lite om att vara en hund eller en katt eller något annat djur sådär ibland. Och för att liksom löpa hela linan ut så köpte jag för min surt fördärvade veckopeng ett paket Frolic i smyg på lördagarna...eller var fjärde lördag snarare. Ett paket Frolic var dyrt och kostade cirka 40 kronor så man fick spara för att ha råd...

sen satte jag mig nere  vid Albysjön och käkade Frolic tills jag mådde illa och som man gör när man mår illa så skäms man lite efteråt för att man vet att man gjort nåt tokigt  och eftersom jag inte kunde ta med paketet hem utan att ha två päron kliande sig fundersamt i huvudet så brukade jag mata Albysjöns svanar med resten eller ge bort paketet ill min kompis Ann-sofie som hade riktiga hundar.

jag åt Frolc alltså som barn, inte sura nappar, inte choklad FROLIC

nu vet ni

FROLIC byggde denna fagra roadkillkropp inget annat