Wasabilicious

jag har velat mörda den här mannen...men så brukar det vara med de som man vågat släppa in under huden. tur att jag kom över det. 

när jag går och gråter ibland på stan i regnet och fryser så där innifrån märgen så brukar jag tänka på Lasse, att han går där  brevid och ler sitt skitirriterande monsterleende och bara är. 

då gråter jag lite till sen slutar jag för att jag minns att en gång så fanns det en tid som jag faktiskt tyckte om någon med kroppen och inte levde så jävla låst i min hjärna. det ger mig hopp. min kropp älskade Lasse även om själen alltid var någon annanstans. 

Draken kommer till stan! Ännu ett skäl att hålla sig borta från brojävulen!