jag borde göra nåt mer hjärndött när jag kaosar än att försöka lösa världsproblem i huvudet.
spela lemmings kanske?
om någon sitter på en gammal comondore eller amiga 64 eller vad det nu hette för nåt på stenåldern så är jag mycket intresserad av ett lemmings-tevespel.
som när jag och Stella flyttade in i den där garderoben på en ruffig gata Köpenhamn för massa år sen.
kände knappt varandra och plötsligt bodde vi ihop på nio kvadratmeter med fönsterlucka och delade 120 säng. sov skavfötters visserligen men ändå. skavfötters på en boxmadrass på golvet på nio kvadrat i ett kaos av improviserade askkoppar, digestivekex och tekannor...jag e rätt säker på att Stella drack te och inte kaffe då...
te med mjölk och suketter i...en jävla massa suketter. vi levde på te med mjölk digestivekex och suketter.
tror det var där någonstans som jag började utveckla den elaka sukett och aspartamallergin. idag blir jag biaffrabarn i en vecka om någon ens andas på mig om de tuggat äckligt aspartamtuggummi.
sen drog jag till Ryssland och Moskva och lämnade Stella ensam åt sina 9 kvadrat...men jag tror hon upplevde de som trängre efter att jag flyttat än innan egentligen även om jag till största delen av vår gemensamma fritid tillbringade liggandes på mage i sängen och spelade sönder och brände ut batteri efter batteri på Stellas super Gameboy...jävlar vad den räddade många döda kvällar och nätter och dagar. räknade ut sen hur mycket timmar jag spelat sammanlagt bara överslagsvis, blev rädd och sen vill jag inte köpa fler batterier.
så jag började knarka istället.
nej nu ljög jag...knarka har jag aldrig gjort, men jag gick in i väggen ordentligt åtminstone.
tappade bort mig själv ordentligt. flyttade ner mitt liv i en kappsäck och började flänga runt i världen för att försöka hitta mig själv men jag var liksom ingenstans. oavsett var jag letade.
jag var inte i Sverige och i inte i Danmark och inte i Ryssland och inte på andra sidan Atlanten heller...jag var ingenstans tills jag plötsligt hittade en ganska snarlik motsvarighet till mig själv helt otippat bara ett par dar efter att jag landat i Sverige igen ute på västkusten...den svenska alltså.
Ronnie mötte Ronnie och Ronnie mötte sig själv...sen började en sjuinihelvetes jävla lång resa åt helvete som tog mig längre bort än alla billiga flygbolag i världen kan göra.
jag gjorde en djupdykning helt enkelt. insåg vilken enorm styrka jag besatt och i skräck att inte veta vd jag skulle göra av all den enorma kraft så gömde jag mig bakom den istället för att göra något bra av den.
så sen jag hittade mig själv har jag liksom tappat bort mig själv. jag blev skraj för den jag var och ville stoppa undan gömma och ta bort.
synd för jag var rätt fin faktiskt.
fin och fantastiskt fantastisk...undrar varför jag inte vågade och vad det var som egnetligen dog, ville dö...krävde att bli dödat?
för det gick bra just då. allt gick jävligt bra.
nu går det inte alls lika bra.
jag slåss med mig själv istället för med världen.
onödigt.
jag skulle gärna vilja slåss mer med världen men den kamp jag bedriver själv tar upp så oerhört mycket energi och tid så jag hinner inte. jag ser knappt folk längre. de är mest där för att de är där men de rör mig inte i ryggen. jo klart de gör, de som funnits med från ruta ett, men resten...säkert apfina härliga jävlar men jag ser de inte.
ja ja babbel babbel skitsamma.
PETRA jag saknar dig! ville bara skrika ut det i ingenstans kanske hör du mig! tänker på dig och kissarna och hönsen som jag måste få träffa snart.
MOR och FAR jag älskar er!
jag säger det så sällan men när jag skriker kan jag lika gärna passa på att skrika ut det också...får ta och publicera ett pappa-mejl snart de brukar vara rätt underhållande. han är en riktig livsfilosof min gamle far.
okej slut klart godnatt. nu ska jag ignorera de senaste tre timmarna, radera de ur mitt liv och leta upp nån proffsig massör som kan fixa min nacke på allvar...