Wasabilicious

borde fira med en flaska ägglikör...

till mamsens ära. ..för den enda sprit jag kan minnas att vi hade hemma när jag var liten var en igensockrad flaska ägglikör som stod högst upp i kylskåpet i hundra år och två flaskor dry martini vars innehåll var så intakt att randen på vätskenivån i flaskan snart gav solblekta märken på flaskorna av de samlade gånger de träffades av uv-strålar då man öppnade kylskåpsdörren under de tio år som de måste ha stått där

mina kära föräldrar var inte särskilt intresserade av rusdrycker och om de tar sig ett glas idag så är det för min skull. när jag träffade fader för första gången på snart 6 år förra våren I Miskolz så försökte jag lära honom njutningen i att unna sig ett gott glas bara någonting. min kära spartanska lilla plastikopererade men ack så älskade fader bara skrattade när jag lassade inköpskorgen full med mina för ett år sen livsnödvändiga basvaror. jag levde på råa champinjoner, inlagda feferonisar, hummerklor och semi-billigt bubbel. om jag drabbades av blodsockerfall på stan åt jag glass. sen gick jag runt i timmar tills glassenergin i mig to slut och jag kände svagheten i knäna komma. då vågade jag gå hem och lägga mig raklång på soffan, känna revbenen skava mot huden i bröstet och sittben skära hål i sofftyget. där låg jag sen och väntade på natten och sömnen som aldrig kom i längtan efter morgonen som skulle komma för på morgonen vågade jag iallfall äta...en skiva fullkornsproppat surdegsbröd som jag bröt i tusen delar och kanske åt en tredjedel av och så hummerklor och champinjoner ( en halv hummerklo och hundra champinjoner...okej tre kanske) och sen ut och sen glass och sen gå och sen hem och dö igen...karusell...ibland började jag dagen med enbart hummerklor och billig skumpa för att döda demonerna och våga äta nåt utanför min vrickade kostplan...

så rusdrycker för mig blev liksom vägen ut ur svälten tillsist. jag vågade bara äta när jag var knockad...sen ångradejag mig såklart, men då var det liksom lite på frågan om att fortsätta kunna resa sig upp ur sängen själv eller inte så tillochmed med min bortbrända hjärna så fattade jag att det nog var lika bra...att en pankaka hit eller dit efter två stora cocktails inte gjorde något.

jag minns att jag frågade min dietist om jag fick dricka alkhol...hon tittade bara på mig och sa att om jag överhuvudtaget stoppade någonting i munner och inte bara höll andan hela tiden så var det ett steg i rätt riktining. jag tog henne vid orden. det blev rätt mycket dricka...inte bara bubbel förståss men det blev liksom en grej...hellre dricka än äta...allt som gick att smälta mot gomen utan att tugga var safe...någorlunda safe...sen gick inte det heller...tillsist var jag liksom rädd tillochmed för sönderkokt broccoli...spenatsoppa gjord på vatten...buljong...allt kändes så onödigt...

känns avlägset nu, men samtidgt så skrämmande nära.

så jag borde fira. fira påsken med något så gräsligt retro som ägglikör...för jag vet att anledningen till att den där flaskan i kylen högst upp faktiskt tog slut var att det fanns en liten tjej som nallade ur den i smyg med jämna mellanrum. släpade en stol från matsalsbordet för att nå upp till översta hyllan, skruva av korken med våld och hälla upp en halv klunk i et toddy glas för att sen smyga in på rummet och doppa pekfingret i glaset och slicka på det som en katt så att det skulle räcka länge länge...det gjorde det också...jag var inget girigt barn.

när jag låg i min sjukhussäng på mage fulltankad med morfin tio år senare och sjuksyster kom med dagens shot av smärtlindring i form av rosa slisk i en fyra centiliters plastshotkopp så minndes jag plötsligt min ägglikörsritual...gjorde likadan med morfinet. doppade pekfingret och slickade i mig som en katt...efter fem veckor på mage med morfinshots i plastglas varannan timme som avlöste morfindroppet i armen som var konstant så hade jag ett rosa finger. jag skrevs ut med ett rosa finger som inte gick att tvätta rent...nyansen flagnade liksom lite efter ett tag för att tillsist försvinna ungefär samtidigt som abstinensen efter den starka drogen som varit ett med min kropp så länge avtog.

känns också avlägset nu fast samtidigt så skrämmande nära

så jag borde definitvit fira imorgon. med äggshots eller med neeej inte morfin...men kanske med en äggbaserad frukostsmoothie.

borde ringa plastikopererade fader och önska glad påsk också...komma över ångesten jag har varje gång jag kommer på mig själv med at nu har det gått för lång tid sen jag hörde av mig sist så nu är han säkert död...

på den punkten är jag fortfarane 5 år. om de dör så vet jag inte om jag pallar mer. kanske därför jag semidödar dem hela tiden för att slippa smällen på riktigt när den väl kommer.

varför firar man påsk egentligen? till döden elelr livets ära? varför flyger häxorna till blåkulla och vem fan är påskharen?

vädret är schizofrent och likaså våra högtider så jag vet inte ens om jag ska kalasa på påskägg, saffransglass eller glögg och ommärkt säsongsrelaterad must imorgon....eller hette det mumma en gång?

inget fotfäste inga traditioner och min alpro soyamjölk är oroväckande lättviktig i stt innehåll i kylskåpet...inga solblekta markerade kantränder på den inte...

kaviarn är helt slut dessutom (jag och Linnsan knarkar kaviar)...båda tuberna...bara lite kvar i reservtuben fast lika bra det nu...för jag råkade kolla näringsinnehållet på den, dum gammal vana...så det blir nog ändå ingen kaviar på ett tag...eller jo för i helvete klart det blir. rör inte min kompis. rör inte min jävla kaviar. på påsk ska man käka ägg och till ägg har man macka och kaviar...inte bortpetad gula och wasabi...då gör man fel.

kram och godnatt nu ska jag lägga mig i sängen och muta John Blund med min själ på ett kontarkt och ett papper om han lovar att kasta sömngrus i ögonen på mig...