Negativ Stress...
Jag stressdrömmer och min mage krånglar...känns så jävla klischéartat mars-syndrom att jag vill kräkas på mig själv.
Upprätthåller ordningen med morgonpilates och små morgonpromenader...jag behöver verkligen nya skor! Hinner inte med just nu, vill gärna hinna mer, mina dagar passerar så fort att jag först i efterhand jhinner reflektera över vad jag gjort, var jag varit, vem jag pratat med och om vad och som vanligt löser jag min posttraumatiserande stress genom att fylla min kalender med ännu mer idiotiska sysslor, möten och små projekt istället för att stanna upp andas och titta upp på världen och se vad som händer där ute.
Hjälp jag måste andas snart, jag har hållt andan 14 dagar i sträck.
jag bär på en hemlighet förresten, min kalender som jag bär med mig i väskan är tom...helt tom...innehåller inte en anteckning inte ett nerklottrat klockslag ingenting. jag är rädd för att befläcka besudla den med saker som känns fel och nu har jag drivit det så långt så det är svårt att börja. allt som borde stå där står där inte och det är ännu ett tecken på att jag inte hiner med. jag hinner inte ens med att skriva ner det jag ska göra, allt lagras som små pdf-dokument uppe i hjärnbarken och jag deletar de lika snabbt som obetydliga mejl i min inbox så fort deras aktualitet och deras värde har passerat.
varför måste man skriva upp allt man gör? som en bekräftelse på att man har ett vettigt liv som man fyller med massa skit. jag känner tvärtom. jag fyller mina dagar med ammsa skit så jag hinner inte leva på riktigt istället och för att slippa inses det så vägrar jag skriva ner min skit i min almenacka...
vad ska jag göra+ är det försent att komma ikapp? kan man någonsin komma ikapp sig själv, eller har jag blivit för mänsklig nu?
Upprätthåller ordningen med morgonpilates och små morgonpromenader...jag behöver verkligen nya skor! Hinner inte med just nu, vill gärna hinna mer, mina dagar passerar så fort att jag först i efterhand jhinner reflektera över vad jag gjort, var jag varit, vem jag pratat med och om vad och som vanligt löser jag min posttraumatiserande stress genom att fylla min kalender med ännu mer idiotiska sysslor, möten och små projekt istället för att stanna upp andas och titta upp på världen och se vad som händer där ute.
Hjälp jag måste andas snart, jag har hållt andan 14 dagar i sträck.
jag bär på en hemlighet förresten, min kalender som jag bär med mig i väskan är tom...helt tom...innehåller inte en anteckning inte ett nerklottrat klockslag ingenting. jag är rädd för att befläcka besudla den med saker som känns fel och nu har jag drivit det så långt så det är svårt att börja. allt som borde stå där står där inte och det är ännu ett tecken på att jag inte hiner med. jag hinner inte ens med att skriva ner det jag ska göra, allt lagras som små pdf-dokument uppe i hjärnbarken och jag deletar de lika snabbt som obetydliga mejl i min inbox så fort deras aktualitet och deras värde har passerat.
varför måste man skriva upp allt man gör? som en bekräftelse på att man har ett vettigt liv som man fyller med massa skit. jag känner tvärtom. jag fyller mina dagar med ammsa skit så jag hinner inte leva på riktigt istället och för att slippa inses det så vägrar jag skriva ner min skit i min almenacka...
vad ska jag göra+ är det försent att komma ikapp? kan man någonsin komma ikapp sig själv, eller har jag blivit för mänsklig nu?
Kommentarer
Postat av: Alexandereira
You will be hearing from me soon. Thanks
Trackback