Wasabilicious

Never ever underestimate the power of pure desire.

diskuterade följande scenario med god väninna med lösenordskyddad privat blogg häromdagen.

din framtida arbetsgivare googlar ditt fulla namn och hittar din blogg där du skriver om ångest demoner och hjärnspöken som besöker dig på nätterna. plötsligt står de fina spalterna i ditt cv som ganska bleka mesfisiga kyrilliska bokstäver i jämföreslse med de hårda ord du yttrar i vått och torrt om ditt inre känsloliv full on screen på nätet.

varför är det så innihelvetes tabu att må dåligt och stå för det. ni som bara läser bloggar och aldrig skriver fattar ni vilken självterapi och vad skönt det är att förflytta alla de där mörka lite förbjudna tankarna rakt ner på tangentbordet i datorn och låta de stanna där istället för att vandra omkring uppe i skallen som hungriga hjärnspöken.

att jag går över skanstullsbron hem efter att en polare kanske svikit mig, sagt nåt taskigt och jinsen skär extra mycket in i häcken en dag, min chef e dum på jobbet whatever och tanken slår mig "nu fan gör jag det nu hoppar jag" tror jag varenda jävla medelsvensson kan känna igen sig i. att lisa känner för att hoppa ut genom fönstret en morgon när hon e trött som en alika eller gnabbats med sambon igen gör henne inte till coco nutcase. högst sannolikt, gör hon sin latte och brer sin macka till fruskost som vanligt och skulle aldrig fullfölja sin impuls att kasta sig handlöst ner i bakgårdsbacken. men fråga är låter hon någonsin det där onda svarta äckliga fröet som gror i hjärnan komma ut.

vad skiljer oss åt.

vi dramatiska ångestbloggare och resten av pöbeln. inte ett smack mer än att vi kanske vägrar hyckla inför oss själva eller andra och bara låter det där bajset som många uppfattar som toalettbesök komma ut för att vi mår lite bättre av det.

vi diskuterar vidare min begåvade vackra smarta väninna och jag och kommer båda fram till att det är precis som när man lättar sitt hjärta för en god vän. tänker man hemska tankar är de fruktansvärda att dras med ensam mol alena men låter man de komma ut, på papper, på nätet, till bästa polaren eller hemliga dyra psykologen skitsamma så är de faktiskt inte lika farliga nästa gång de dyker upp. den största skräcken sitter ju i skallen och blir sällan verklig. det är ångesten inför att himlen ska ramla ner som är den värsta, inte själva det fakto att den faktiskt gör det.

det är ju trots allt bara tankar. hjärnspöken demoner kalla det vad ni vill. jag har ingen prestationsångest gentemot min blogg. meningen är inte att fylla den med insiktsfulla genomtänkta inlägg för någon annans skull och vinning. den är min och den skrivs lika snabbt som jag tänker, därav alla jävla stavfel och kluriga meningar emellanåt. jag går aldrig tillbaka, jag censurerar ingenting och jag publicerar omedlebart utan att läsa igenom ett smack. för till vilken nytta? ändra det jag tänkte till något mer passande välstädat?.

skulle inte tro det.

sånt har jag fullt upp med 24 /7 i resten av min vardag. smart va? så slipper jag göra revolt på min arbetsplats och hälla diskmedel i fikakaffet och strö arsenik över mazarinerna eller vad riktiga galningar kanske hittar på för att lätta på trycket som uppstår emellanåt i den mänskliga hjärnan när man inte kan sortera alla sina intryck i sitt liv i korrekta fack som känns bra längre.

jag är 26 år snart, inte 16. jag klankar inte ner på 16 åringar som skriver svarta dikter och poems och blod, svart regn och tårar eller citerar marilyn manson.

alla känner alla e ledsna och alla behöver avreagera sig emellanåt. somliga oftare än andra. herregud alla går på toaletten och pratar om det och andra gör det inte. jag tycker bajsbloggeri är lika intressant i dubbel mening. vi måste ut med skiten varje dag för att må bra. Hanna Fridén fattade det för långe sen och hon har gjort dundersuccé och karriär på sin insiktsfulla roliga blogg och vad jag vet drar hon in bra med cash på sitt rättframma språk.

så vad är alla ni andra rädda för?

va?

om det luktar illa, läs då för i helvete inte och om det svider i ögonen för att någon törs och inte ni för att ni sitter med en jävla zuccini i röven och e så jävla uptight att allt som publiceras ska va perfektion och dofta rosor och glänsa diamant så spelar vi helt enkelt inte i samma liga...

och tur det för hur fan hade em i fotboll sett ut om alla höll på samma lag.

säg aldrig åt mig att växa upp igen. jag är lagom brådmogen som jag är sen cirka 6 års ålder och det räcker kan jag lova.

sant sant sant :)

Åh Ronnie du är bäst. Svinbra blogg! Det är precis som du skriver! Men det är också därför jag skyddar vissa inlägg i min blogg. Jag har aldrig berättat för mina arbetskamrater om bloggen just för att jag velat hålla den biten utanför jobbet, men en tjej var mig på spåren och då valde jag att bli mer anonym. Bytte adress och började skydda inlägg. Men min vardag redigerar/regisserar jag inte för att försöka låta bättre på något vis, utan det får bli som det är. Men hjärn- och matspöken och lite annat får bo bakom lås och bom.

Kram på dig Världens Bästa Ronnie.

Babe, hittar inte din mailadd :(

Har lite frågor om det jag har skrivit på min blogg.

Grymma, grymma grymma tjej!! Fan vad jag gillar dig.

tackallihopa! vad härligt med lite respons men i det härfallet så räknade jag faktiskt kallt med det.



AnnAP: jag förstår dig absolut och det gör du nog klokt i.tycker däremot att det är skitkonstigt att folk ifrågasätter att det du skriver är äkta. face reality. din sjukdom är sann liksom, är det så svårt att fatta? kram tjejen.



Majs: jag mejlar dig!

Du har rätt, såklart, precis som JAG räknar kallt med varje dag när jag läser bloggen din. Och jag tror dig att det är befriande att släppa ut monstren på tangentbordet, själv är jag lite för feg för det men ojoj vad jag ju faktiskt egentligen nog skulle vilja...kanske... du ger mig iallafall mer mod till det i princip varje dag och du skulle aldrig behöva konstruera om ett endaste piss, censurera en enda bajskorv etc, men jag vore gudaglad om ditt mående förändras till det bättre, bättre och bättre, vilket det kommer att göra, och jag fortsätter alltid läsa. (för) tidig morgonkram..

du har rätt, där fick jag svaret pa min fraga.