... (under ytan)

det är dagar som idag som gör så ont att man inte vet om det är värt det mer...

det är dagar som idag som känner sig mindre än de där tre punkterna i min ikkeexisterande rubrik. söndagsångest, bakisångest, detoxångest, tjockångest, dekadensångest, inte räckka till ångest...call it whatever you want ångest i dont care.

första gången du vaknar känns allt okej, solen skiner in på dig genom fönsterglasen, efter storm och regn kommer sol, sen hinner rastlösheten ikapp...calorie overdoze pumpar rinner och sipprar som trögflytande socker i dina vener. tjock trögflytande grötångest som du inte vet vad du ska göra av...så du springer, försöker gåsnubbelspringa bort sockergröten i ådrorna så att den inte stagnerar stannar, kleggar ihop och blir till lårfett

i början springer du i solen, med tårar i ögonen för att du måste kisa så hårt. solen e stark idag, värmer nästan som på våren. världen är god och vacker. du springer snubblar, springer, kisar, snubblarlite till, känner hur den trögflytande sockermassa är energi i din kropp som är ett batteri. allt går så lätt. det går så lätt att gå när man har ätit. mat e lika med bränsle och du känner din kropp bränna bränslet leva och fungera.

sen pang poff tjoff, rakt in i väggen med en smäll, bränslet slut, batterierna urladdade...och nu då...

vill fortsätta gå vill fortsätta orka men vågar inte fylla på...med vad, hur mycket, vad gör minst ont, vad räcker längst? plötsligt är världen bara ond.

idag skulle luft vatten och svart kaffe också varit för farligt....gränsen var nådd, kontot övertrasserat, allt ändå förstört...då spelar det ingen roll...kan lika gärna äta ordentligt något som smakar gott. ska man slåss mot demoner kan man lika gärna göra det med stil. sushi är stiligt, vackert och lite illaluktande. kanske skräms de iväg, fruktar fiskstanken....sticker...

nej inte en chans

med darrande fingrar stoppade jag fisk, ris soya och sjögräs i munnen. mina händer skakade så mycket av skräck för själva ätandet att jag nästan brast innuti och utanpå.

JAG VAR SÅ JÄVLA FÖRBANNAT IN I HELVETES JÄVLA RÄDD. SÅ JÄVLA RÄDD ATT JAG NÄSTAN TAPPADE MATEN FÖR ATT JAG INTE KUNDE KONTROLLERA MINA SKAKANDE HÄNDER. JAG ÄR FORTFARANDE RÄDD. SKITRÄDD JAG ÄR SÅ RÄDD ATT JAG INTE VET VAR JAG SKA TA VÄGEN. JAG HAR ALDRIG VARIT SÅ RÄDD FÖRUT NÅGONSIN. ALDRIG I HELA MITT JÄVLA LIV ATT JAG VARIT SÅ HÄR RÄDD. VAR KOMMER DEN HÄR JÄVLA RÄDSLAN IFRÅN???

jag är rädd för att jag har fattat nu att nu är det allvar. det är allvar nu mer än det varit allvar förut för att jag har fattat att det inte handlar om liv och död. jag är inte ett dugg rädd för döden, inte ett dyft. låt mig stupa här och nu och jag kommer inte sakna en skund av min uteblivna framtid. däremot är jag så sjukt jävla pissrädd för att fortsätta slösa bort fler sekunder minuter, dagar veckor, månader och år på att gå balansgång...för jag kommer ingenstans. jag ramlar inte ner och linan jag går på tar aldrig slut. jag kommer aldrig till plattformen i slutet och får vila. måste gå på helspänn hela tiden, vackla, trippa balansera aldrig slappna av aldrig andas ut. det är inte värt det. ingenting är värt det här. jag är i ett gränsland mellan bubblan och fasta land. jag sitter inne i plexiglaset som skiljer mig från den riktiga världen. jag är inte i tryckt förvar bakom och jag är inte i frihet på andra sidan utanför. jag sitter som inglasat frimärke värt 5 miljoner pund i en jävla gjuten glasvägg och kommer inte loss. någon har ställt mig på en hylla och glömt bort mig. snart dammar jag igen, läggs i en skokartong på vinden och glöms bort. glöms bort att jag är fem miljoner värd när jag inte duger till någonting annat än sitta inglasad och vara beundransvärd och unik..

jag tycker ni ska sluta läsa här för jag skämms över min egen existens. och det händer fan inte ofta. jag skäms för att jag finns och slösar bort en männsikokropp som kunde varit så full av liv och gjort lite nytta. ge bort mig till någon annan som behöver mig bättre än jag själv. jag kan inte förvalta den här fastigheten längre, jag bara förstör.

det är dagar som idag som gör så ont att man inte vet om det är värt det mer...

mest för att det slår mig så hårt i ansiktet som ettrigt vinande pissregn att jag skulle kunna vända det här själv. jag är enbart mitt eget ansvar och jag har gett upp kampen om att ansvara för mig själv.

Nödslakt någon?

och snälla bespara mig ert medlidande. jag vill verkligen inte ha det. jag fiskar verkligen inte efter tycksyndommigskiten. jag skriver det här för att jag klättrar på väggarna inne i min kropp och jag kan inte komma ut och det luktar hemskt illa härinne...det här är bara ett desperat försök till att vädra ut stanken, hoppas på en nypapyttelie frisk luft. jag försöker göra hål inneifrån så lite av det äckliga stinkiga unkna kan komma ut

för karusellen bara snurrar och snurrar och helvetesspiralenjag grävt ner mig i tycks aldrig ta slut....

jag lovar att inte besvära en endaste levande människa med mig själv förren jag skärpt till mig ordentligt nu. inte en kotte. jag ska ha ihjäl de här demonerna nu. till varje jävla pris. nu skiter jag i allt. liv, död, dekadens, överflöd, balansgång och harmoni in my ass. räddare än så här kan man inte bli för sig själv...må detta nu bara få ett slut.

Kommentarer
Postat av: Ruby

Du kanske är så illa däran att du inte vill ha folks åsikter uppstoppade men eftersom du har kraft nog att publicera det på din blogg så here i go.
Du ska verkligen inte få mitt medlidande, du ska få jävligt mycket beröm för att du vågar publicera det här inlägget. Jag vet få människor i min omgivning som frivilligt blottar strupen så som du gör. För dig känns det säkert som om du är en pinsam liten stackare men för mig så översvämmas jag av respekt för att du vågar ta ett sådant beslut att publicera ditt inlägg " under ytan" för "på ytan" är jävligt mycket lättare för alla att relatera till. Jag vet få människor som är så modiga som du och när jag möter er blir jag alltid lika paff och stum. Inget av det här kommer du fatta nu men jag hoppas att du en dag förstår innebörden av spillrans kraft!

Jag vill inte rikta pekpinnar och skriva bloggkomments på näsor men eftersom du frågar om rädsla så anser jag att din rädsla kommer av att du är rädd för att lyckas. För vad händer om du får vara den du strävar efter, får det du vill ha, blir det du drömmer om? För oss förortsbarn (dessa symptom passar andra med) så är det enklare att krasa våra egna drömmar så ingen annan gör det för oss. Jag kallar det för förortskomplex för att vi är för fega för att våga tro att vi duger som vi är, för fega för att tro att
vi kan vara vackra, för fega för att tro att vi kommer leva ett rikt och händelsefullt liv. Vi är så fega för att bli upptäckta, petade på axeln och förpassade tillbaka där vi kom från. Vi är så upptagna med oss själva så vi ser till att kontrollera vartenda steg vi tar och folk i vår omgivning på så sätt kan vi ha total kontroll på våra liv el snarare ickeliv.
Jag säger inte att vi är olyckliga, vi kan känna lycka och glädje men vi kommer aldrig känna frihet förräns vi bryter bojorna och låter livet komma till oss med allt vad det nu innebär. När vi slutar vara så jävla fega!
Dina demoner har en form, mina en annan och våra bröder och systrar där ute har andra former men det är upp till var och en av oss att våga leva livet och helt enkelt GET OVER IT, acceptera de vi är och göra det bästa av våra få år på denna planet! Kanske blir vi aldrig helt friska från våra demoner, det kanske är dumt att tro att vi ska bli friska men vi kan lära oss att leva med dem under kontroll, ungefär som i filmen Beutiful Mind. Det kan vi och det klarar vi!

Det är därför som jag tycker att ditt inlägg är så vacker, bra och så modigt. Du vågar visa vem du är på riktigt och då är det varken tufft, roligt, sorgligt, vasst, elakt, trendigt etc - det bara är!

Jag lovar dig, börja stappla ut på isen, det kommer kännas som om den ska brista och det ser ut som om det är bara är en tunn ishinna men den håller. Jag lovar, den håller.

Klarar du inte att börja gå själv så hjälper vi dig, alla dina läsare, dina vänner och din familj. Vi är fan här för att vi ser hela dig and we want all of you - precis som du är!

Kanske en sprinkle extra wasabi, toppat med jalapeno och så sväljer vi ner dig med Loka Vildäpple!

2008-01-21 @ 02:57:29
Postat av: hannah

Programmet! som vi pratade om...det är din väg ut, din räddning nu. Det tror jag stenhårt på, och är ändå lite, lite rädd att pusha dig till det - tänk om om om det blir fel? men just nu är det den enda lösning jag ser. Du har kämpat så otroligt hårt och länge nu, nästan ensam har du klättrat högt upp från den jävla graven du låg i för några månader sedan. Nu förtjänar du hjälp, en utsträckt hand i form av en jävligt klar lista do's and dont's. Du ska inte kämpa ensam längre, det räcker nu.
Nu behöver du någon som talar om exakt vad du ska göra, så att du kan vara svag och bara lyda, tills du kan stå på egna ben och klara skiten själv. Och denna Någon är inte anorexi-demonen, även om det känns lätt att lyda henne.
Nu behöver du en plan, ett facit - och Ronnie, du förtjänar det. Du är värd det, fattar du?
Nej, naturligtvis inte, men lyssna ändå på en klok kvinna med 20 månaders längre livserfarenhet.
Du är så jävla värd det.
Ta programmet! Surrender! även om det känns läskigt och oöverstigligt svårt. Sen kan ditt liv börja på riktigt, och du kommer slå dig själv med häpnad.
Inte oss andra - vi vet redan att dina resurser är enorma, att DU kan ALLT. Fuckin' unique är du ju! Jag beundrar dig.
1000 kramar, love you!

2008-01-21 @ 11:06:48
Postat av: Karin

Följer din blogg sen en tid tillbaka.. är själv förbannat ätstörd och har inte levt "normalt" sen jag vet inte när... Jag gråter ryser nar jag läser det du skriver här, jag läser det om och om igen, jag vänder mig ut och in vilken jävla tomhet, ilska, och sorg SORG jag känner när jag läser detta. må såhär jävla skitilla. detta är absolut inget medlidande med dig,no way, i vår värld rår man om sig själv, visst...? men fy fan det gick verkligen upp ett ljus för mig, hur fan kan jag vara kvar i detta mående?
synd bara att imorgon är det en ny dag och lika bortglömt eller raderat som det aldrig funnits...

suck

Jag tänker på dig iallafall och skickar en tja vad ska man säga? lyckohälsning..

2008-01-21 @ 16:30:09
Postat av: DamnCat

Även jag följer din blogg sen en tid tillbaka. Jag är sjuksköterskestuderande i termin 6 och är alltså klar till sommaren. Min praktik i psykiatrin tillbringade jag på en slutenvårdsavdelning för svårt ätstörda. Och jag vill inte skrämma dig eller något alls åt det hållet men du behöver hjälp av professionella! Du har försökt på egen hand ett bra tag och det funkar inte. Du måste lära dig hantera din ångest på annat sätt än att gå ut och gå alla de här promenaderna. Och att du klarar ta dig ur din ätstörning och kasta ut demonerna ur ditt liv, det tvivlar jag inte på. Jag följer många bloggar där personer skriver om sin vardag med ätstörningar och där är du den som lyser absolut starkast. Du har en insikt i din situation som de andra inte har. Våga ta emot hjälpen, du har så mycket att leva för som väntar på dig! Jag känner dig inte men jag tror på dig, du är stark! Det visar du med det du skriver i din blogg. Kommer att fortsätta följa din blogg för att se hur det går för dig... Kram och lycka till!

Postat av: ronnie

just nu kan jag inte säga mycket mer än att jag har tagit till mig alla era kommnetarer one by one...shit att det kan komma så mycket visdomsord ur något som är så nattsvart geggamojja är beundransvärt bara det. jag
som känner att mitt kluster ´klister borde smitta genom skärmen och klibbaigen allt vad vishet heter. men genom att läsa era svar så ger ni mig eegetnligen det enda jag behöver i nuläget. bevis på att jag har fantastiska friska och välfungerande vänner. att allt inte bara är svart och att om ni är speglar av det som finns hos mig och ändå är så bra och inte drar...då kan jag inte va så jävla knasigt förtappad ändå. för smarta folk som ni umgås inte med nattsvarta monster..det är ni för bra för...så genom att döda mina monster kommer jag närmare den värld jag vill vara i på riktigt...som du sa en gång ruby...och hannah som höll med...vem fan vill jag vara liksom...

och ja vem fan vill jag vara...inte tjejen som gick och la sig igår iallfall, kanske inte heller hon som sitter här nu...men kanske hon som vaknar imorgon...

2008-01-21 @ 22:20:26
URL: http://www.wasabilicious.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback