Melodi pest och valar...

Jag har burrgosat ner mig under tre olika filtar i soffan, laddat med lite chips och dipp ( ja tro det eller ej...skam den som ger sig...) och hängett mig åt en afton i mitt eget sällskap framför dumburken...nu har jag förvisso laptoppen i knät och slökollar bara lite men ändå

i am trying good damn it!

teve e bara inte riktigt min grej...jag tröttnar så snabbt ochjag hatar att zappa...teve är dålig interaktivitet en märklig mediakanal. du får välja själv men bara ur ett förvalt programspektra...hyckleri...

Men tjoho nu var det ju Melodifestival och det var heligt för mig när jag var kiddo så jag gjorde som jag gör med allt...gav det en chans...allt och alla får en chans...observera En!

Men nu hängde jag inte med

Den där E-typen Martin Eriksson såg lite trött ut...som om han liksom inte fattade riktigt varför det inte var lika lätt att skutta runt på scenen och kasta med håret mer...och varför hade han vanliga jeans och töntig tröja med stjräntryck och risigt hår när resten av pudelbandet var typ så nyfriserade att jag kunde känna lukten av hårtorksvarmt hår genom teverutan...varför ska han få va laid back och cozystyle när alla andra skulle se ut som femtioåriga deathstars-wannabees

Och det där tjejbandet Fejs eller Mascara84 eller vad tusan de nu kallar sig för...jag trodde seriöst de skojade när fem brudar med bättre märke på silvershampot än vad jag har sjunger tuggumipopp på svenska och håller takten genom att blinka med ögonfransarna....

Den enda som håller måttet är fan lilla Amy Diamond, hon påminner lite om en god väninnas lillasyrra. Ballare och hårdare än hon der ut och är gammal nog att vara bara...bara hon inte blir frireligiös om femtio år eller vänta hur gammal är egentligen Carola...

Christer Sjögren är som pipandet på tunnelbanan för mig...bakgrundsbrus som jag filtrerar bort utan att lyssna med en ena halvan av ena örat...

Men helt ärligt så har jag faktiskt utan avbrott glott in i dumburken i säkert fem samlade minuter för första gången sen jag såg andra halvan av Carl Einar Häckners Pusseldrömmar för nån månad sen...

Med splittrat hjärta och lite melankoliskt vemod såg jag pausdansarna äga scenen...det var i de här töntiga folkgalorna som mitt intresse för scenkonsten absurt nog startade iochmed att det var ungefär så långt som finkulturen sträckte sig in i vårt hem. Och jag snappade upp det lilla jag kunde...pausunderhållning var min grej...förutom Cirkusdirektör ville jag bli pausunderhållare när jag var liten...sen fattade jag ganska snabbt bättre att det kanske inte riktigt fans ett yrke som hette så

kärlek till paus-konsten

kärlek till Melodifestivalens Pausedansare och lite kärlek till Björn Gustavsson...

kärlek till Melodifestivalen trots allt då....


Kommentarer
Postat av: Camilla

Björn gustafsson va klockren. ditt inlägg är super.

Postat av: ronnie

jag tror jag e lite kär i björn...men vilken flcika är inte det! ;)

2008-02-10 @ 16:55:23
URL: http://www.wasabilicious.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback