Wasabilicious

...fast som en vacker vas av glas, i tre delar, på ett ganska fint sätt.

det är omänskligt att promenera 1,2 kilometer i snålblåst om man inte själv har valt det. public transport for god sake. vad fan är kth? stadsdelen som gud och SL lokaltrafik glömde?

småsprang helva vägen med andan i halsen och rostig järnsmak i munnen för att hinna fram till Danshöskolans scen i tid efter jobbet som drog ut på tiden i dagen som försvann i ett enda stort kaos av pressklipp, hålslagskonfetti och sockermunkar med muscavadosocker...( tack chefen annars hade jag svimmat och somnat i tangentbordet och inte kommit någonstans idag)

sen blev jag tagen på sängen.

"Men hejsa Ronniepigen hvad laver du her???"

trodde jag var med i en dålig film när Han med stort H står där på trappjäveln i nåt stort jävla tomteskägg och ser mig innan jag ser honom. Vad fan gör han här? Danskjävel! I min stad! Mitt terrritorium. Mitt land. Dessutom var jag ju hungriga tigern idag...ingen bra kombo. Jag hade typ två sekunder på mig att bestämma mig för om jag vill äta upp honom levande eller slita honom i stycken först, men jag hade ju sprungit hela vägen och var väl lika farlig som ett ömsatt ormskinn. Väntade på känslostormen och den bubblande vågen av ilska sorg och hat men den infann sig inte, kom inte, ville inte titta fram, försökte nästan framtvinga den...

omöjligt

han var bara en skäggig tomte och efter att ha stirrat på honom uppifrån och ner ett par gånger så insåg jag att det enda den mannen hade att ge mig som jag var intresserad av var danska korta röda Kings-cigaretter...men vid närmare eftertanke så ville jag inte ha de heller. Försökte defieniera känslan, la den på en våg och kontrade med förakt men det var inte heller rätt...han fanns helt enkelt bara inte. Han med stort H var död...om än jävligt skäggig...som om han kompenserat flinten med ett stort granris i fejjan istället...fast ärligt talat orkade jag inte ens tänka att det var osmakligt. Registrerade bara ungefär som man registrerar seven elevens erbjudande på korv med mos och lightcola för 25 spänn...vem bryr sig?

Så jag trängde mig förbi, in i värmen. In i Danshögskolan och ramlade ner i i ett bollhav fullt av trasselpussel och krossade drömmar, kärlek och förflutet. Hade jag varit ett reportage hade rubriken varit. HÄR ÄR DITT LIV! För där stod mitt liv, mitt dåvarande alltså, mitt trasselpussel till forntid. Fick nästan kortslutning av all uppståndelse och allt intake. 100 nyanser av koboltblått, gult och rosa. Jag kände mig som en suddegummsdoftande plasthäst som dansade på en regnbåge och överallt var det mjukt kontra hårt. Armmuskler, spända bringor och revben i en salig röra toppad med lite smutsigthår-lukt...de är fina cirkusartisterna, de är fina mina stjärnskott, de är fina och tillräckligt många att bygga ett helt stjärnfall av, men det luktar fan inte gott...hår och kropp...hår och kropp som vuxit av keso banan och leverpastej.

Tack och tur att jag kom dit ensam, så jag hann uppleva själv genom mig själv istället för att se genom andra. Hade aldrig hunnit agera värdinna, mittpunkt, knytpunkt, mingelhöna och prinsessan på ärten samtidigt.

Tack tur också för att jag var så stressad hela dan, så jag inte hann förbereda mig mentalt på att jag nog borde ha förberett mig mentalt. För föreställningen var överväldigande. Överväldigande och intensvi men inte kvävande. Det var jag och min svältande kärlek till allt som gör ont. Allt som sliter river och berör var där mitt framför näsan på mig, riktat till mig om mig ...MIG MIG MIG, det här var min dag, mitt slott min regnbågsdans och inte ett moln i vägen att dämpa och skymma den intensitet av lidande och verklighet som haglade över mig.

jag gick sönder...som en glasvas, snabbt och effektivt och som sagt, på ett mycket fint sätt.

nu är jag ingen glasvas längre. nu är jag tre stora fina blänkande skärvor som den som vill kan få plocka upp från marken och lägga i fickan, spara i bokhyllan och glömma bort eller smeka mellan fingrarna över det lena och mjuka men akta sig för de vassa kanterna

ja, jag är trasig

trasig men inte ett dugg rädd för att vara just där jag är just nu. det är fan tusen gånger svårare att gå runt och låtsas va hel när man bara vill spricka och gå sönder hela tiden men inte får...nu gjorde jag det och så får jag ta det härifrån helt enkelt.

Marie-Louise var sist ut och vackrast av alla och avrundade fint i sin sorgsna kälnning och sina röda skor. Hon var Dorothy som hittat vägen ut genom att slå klackarna mot varandra och hon gav mig hopp. Fick sen skjuts hem av Walter...varm bil istället för en och en halv kilometer till i leopardskinnsfodrade stövlar med lite för hög klack i nysnö.

hemma som snart inte är hemma mer luktar nu av rosenblad. och glasvasen som gick sönder sörjer att rosen också måste dö...att den redan imorgon inte kommer vara lika ståtlig mer...att den lider och är törstig och säkert alldeles frusen inne i märgen...jag vet hur den känner sig...fast den doftar ju så gott nu och visst är den ståtlig och grann att se på...

jag måste sova nu....sova och vakna imorgon...vakna imorgon och känna om tigern lugnat ner sig och vill vila lite nu.

hoppas det

imorgon är det fredag kära vänner och jag är så jävla galet spontan och inspirerad av kvällens modiga jävla guldgrymmt duktiga artister att jag också tänker va lite tuff. liten men tuff och inte i förväg planera ett skit för morgondagen...min största skräck mitt största dilemma att inte ha kontroll...just nu gör det inget.

jag har ingen aning om vad jag ska göra imorgon. jag går till höger eller vänster helt enkelt det är mitt enda medvetna beslut...
här är ditt liv, här är min kontroll, jag vill inte ha den...

kram och godnatt alla! hoppas er valentindag var lika fin som min...

full av kärlek och vacker död