OM fegisar
jag tror det ær alla fegisar som blir till små sorgliga løjliga patetiska mænniskor i slutændan...jag vet...før jag var en fegis sjælv en gång.
en sån som inte vågade sæga vad jag tyckte varken till mamma, pappa eller ænnu mindre någon annan før den delen. jag brukade skylla på att det var før att jag inte hade några syskon att øva mig på. att jag var bortskæmd av mor och far førunnad att leva ganska bekvæmt trots min extrema feghet.
jag bråkade aldrig
jag var alla vuxna mænniskors gullegris och favorit
jag fick allt jag pekade på
jag gjorde ingenting fel, kom alltid hem i tid, snattade inte och slogs inte med de andra barnen
jag var ælskad av alla
fint va...
jag var en bortskæmd æcklig skitunge helt enkelt och ahhhhh morr vad jag har fått betala tillbaka på det nu på senare år. før inte fan lever vi i en værld dær allt serveras på silverfat heller. hær ute i den riktiga værlden måste man ju slåss som en hyena før att få sin væl valda del av det ruttna køttet på de døda zebrorna...
well många långa terapitimmar senare så har iallfall æven jag lyckats fatta att man inte tjænar ett skit på attt andra tror att man ær bættre æn man ær. att man faktiskt førlorar riktigt mycket på att gå och dra sig med att sæga till sina vænner var man egentligen står, vad man tycker om dem eller vad man har på hjærtat.
detta har lætt till en jævla massa sympatikompisar i unga år och sympatiknull på senare år
en sån som inte vågade sæga vad jag tyckte varken till mamma, pappa eller ænnu mindre någon annan før den delen. jag brukade skylla på att det var før att jag inte hade några syskon att øva mig på. att jag var bortskæmd av mor och far førunnad att leva ganska bekvæmt trots min extrema feghet.
jag bråkade aldrig
jag var alla vuxna mænniskors gullegris och favorit
jag fick allt jag pekade på
jag gjorde ingenting fel, kom alltid hem i tid, snattade inte och slogs inte med de andra barnen
jag var ælskad av alla
fint va...
jag var en bortskæmd æcklig skitunge helt enkelt och ahhhhh morr vad jag har fått betala tillbaka på det nu på senare år. før inte fan lever vi i en værld dær allt serveras på silverfat heller. hær ute i den riktiga værlden måste man ju slåss som en hyena før att få sin væl valda del av det ruttna køttet på de døda zebrorna...
well många långa terapitimmar senare så har iallfall æven jag lyckats fatta att man inte tjænar ett skit på attt andra tror att man ær bættre æn man ær. att man faktiskt førlorar riktigt mycket på att gå och dra sig med att sæga till sina vænner var man egentligen står, vad man tycker om dem eller vad man har på hjærtat.
detta har lætt till en jævla massa sympatikompisar i unga år och sympatiknull på senare år
Kommentarer
Trackback