När ni var små...
vem ville ni vara då?
helt apropå ideal alltså. Så många snackar om etnisitet till höger och vänster...färg på hår och storlek på rumpa och lår, platta näsor verses stora läppar. När man var lite, vem ville man vara. Alltså helt liten , innan tonåren som litet kiddo jag snackar ettan till lilla lilla trean eller fritds. Minns ni? Jag minns!
Jag minns inte färger och fräknar men jag minns energi och gasellben. Ja ville va som de där ettriga allerta galna sprudlande skrattande dansande gasellflickorna. De tanigaste tanigaste magraste magraste. Det kunde va den livligaste mest gapiga stalltjejen med ridbyxor som säckade i baken eller balettflickan med sin strama hårknut och vassa kindben eller hoppahage gängetsledartjej ien allt för stor sommarklänning som snurrade hopprep med armar så smala så smala att de försvann i de små tischorna ( läs t-shirts de va ju trots allt åttiotal) . jag önskade så att jag också kunde se så skör och genomskinlig ut...
Jag minns så tydligt hur jag önskade att jag var. Jag minns också så tydligt hur jag var på riktigt.
Jag var inte alls någon gasell som liten, jag var en liten eldig och galen lejonflicka. Gasellerna sprallade jag var hård, konstruktiv, produktiv organiserande och rättvis. Jag bestämde över allt och alla, Jag arrangerade lekar, roliga timmar, klassfester, klassresor, partyn kalas whatever. styrde mina lagkamrater med järnhand men var en god chef redan som liten och såg alltid till att ge possitiv ch negativ feedback på lösta uppgifter. När jag inte ficka som jag ville och testosteronhalten blev för hög så slogs jag med killarna på skolgården, jag käftade emot, gick alltid mycket rakryggad och vann oftast i allt jag tog mig för. löpning, armbrytning, brottning, sepla monopol whatever...jag var en winner och en winner som slogs för min rätt att alltid komma etta.
jag hade en keps där det stod "liten men tuff" en slogan och ett motto jag tog på högsta allvar. jag var liten...inte tanigt liten och späd som de andra räkorna i min årskull, liten men tuff helt enkelt. litenoch stark. i psyket och i kroppen.
men jag hatade det. jag hatade att mina armmuskler stramde i klänningarna, jag hatade att mina lår fyllde ut byxorna ochjag hatade att jag inte hade samma höga vassa kindben och drag som mina klasskamrater. När jag kollar på kort från den tiden så vet jag inte var den här skeva vidriga kroppsuppfattningen kommer ifrån för jag är smal som hal leopardkatt även om jag glöder som ett lejon i ansiktet!
men det jag skulle komma till iallfall var ju att jag aldrig ville vara som alla andra ville...bara likna varandra härmasoch vara som andra barn...ni vet grupptrycksgrejan som skapade mobbing, utfrysning och dålig stämning i så många skolklasser och på så många skolgårdar...jag hajjade aldrig det där...jag var för naiv för att inse att det ens fans en grupp människor som gärna ville likna varandra och det skulle dröja ända fram till högstadiet innan jag på allvar faktiskt öppnade ögonen och insåg att det fanns idioter som gärna tonade ner sin egen persnolighet för att bättre passa in i gruppens gemensamma regeler om vad somansågs rätt.
jag är uppfostrad av en far som bankat in i skallen på mig att jag är så jävla unik, speciell och annorlunda och att jag är förmer än alla andra så varför i helvete skullejag vilja va som alla andra trista tråkiga dödliga...och det jag ännu mindre förstod var hur någon anna kunde eftersträva en persona som inte var unik. det kom som en chock för mig.
och varje gång jag såg en sån där arg och tuff gaselltjej med höga kindben och hög hakföring så tänkte jag att såååå precis sååå vill jag också vara.
liten men tuff
arg och ettrig
sylvass och farlig
genom åren har jag stött på många gaseller och den ena är aldrig den andra lik...som sagt....de har varit stallbrudar i unga år, baletttjer, smarta pluggisar, galna punkrocksbrudar, öfre östermalmsdamer ja whatever...
helt apropå ideal alltså. Så många snackar om etnisitet till höger och vänster...färg på hår och storlek på rumpa och lår, platta näsor verses stora läppar. När man var lite, vem ville man vara. Alltså helt liten , innan tonåren som litet kiddo jag snackar ettan till lilla lilla trean eller fritds. Minns ni? Jag minns!
Jag minns inte färger och fräknar men jag minns energi och gasellben. Ja ville va som de där ettriga allerta galna sprudlande skrattande dansande gasellflickorna. De tanigaste tanigaste magraste magraste. Det kunde va den livligaste mest gapiga stalltjejen med ridbyxor som säckade i baken eller balettflickan med sin strama hårknut och vassa kindben eller hoppahage gängetsledartjej ien allt för stor sommarklänning som snurrade hopprep med armar så smala så smala att de försvann i de små tischorna ( läs t-shirts de va ju trots allt åttiotal) . jag önskade så att jag också kunde se så skör och genomskinlig ut...
Jag minns så tydligt hur jag önskade att jag var. Jag minns också så tydligt hur jag var på riktigt.
Jag var inte alls någon gasell som liten, jag var en liten eldig och galen lejonflicka. Gasellerna sprallade jag var hård, konstruktiv, produktiv organiserande och rättvis. Jag bestämde över allt och alla, Jag arrangerade lekar, roliga timmar, klassfester, klassresor, partyn kalas whatever. styrde mina lagkamrater med järnhand men var en god chef redan som liten och såg alltid till att ge possitiv ch negativ feedback på lösta uppgifter. När jag inte ficka som jag ville och testosteronhalten blev för hög så slogs jag med killarna på skolgården, jag käftade emot, gick alltid mycket rakryggad och vann oftast i allt jag tog mig för. löpning, armbrytning, brottning, sepla monopol whatever...jag var en winner och en winner som slogs för min rätt att alltid komma etta.
jag hade en keps där det stod "liten men tuff" en slogan och ett motto jag tog på högsta allvar. jag var liten...inte tanigt liten och späd som de andra räkorna i min årskull, liten men tuff helt enkelt. litenoch stark. i psyket och i kroppen.
men jag hatade det. jag hatade att mina armmuskler stramde i klänningarna, jag hatade att mina lår fyllde ut byxorna ochjag hatade att jag inte hade samma höga vassa kindben och drag som mina klasskamrater. När jag kollar på kort från den tiden så vet jag inte var den här skeva vidriga kroppsuppfattningen kommer ifrån för jag är smal som hal leopardkatt även om jag glöder som ett lejon i ansiktet!
men det jag skulle komma till iallfall var ju att jag aldrig ville vara som alla andra ville...bara likna varandra härmasoch vara som andra barn...ni vet grupptrycksgrejan som skapade mobbing, utfrysning och dålig stämning i så många skolklasser och på så många skolgårdar...jag hajjade aldrig det där...jag var för naiv för att inse att det ens fans en grupp människor som gärna ville likna varandra och det skulle dröja ända fram till högstadiet innan jag på allvar faktiskt öppnade ögonen och insåg att det fanns idioter som gärna tonade ner sin egen persnolighet för att bättre passa in i gruppens gemensamma regeler om vad somansågs rätt.
jag är uppfostrad av en far som bankat in i skallen på mig att jag är så jävla unik, speciell och annorlunda och att jag är förmer än alla andra så varför i helvete skullejag vilja va som alla andra trista tråkiga dödliga...och det jag ännu mindre förstod var hur någon anna kunde eftersträva en persona som inte var unik. det kom som en chock för mig.
och varje gång jag såg en sån där arg och tuff gaselltjej med höga kindben och hög hakföring så tänkte jag att såååå precis sååå vill jag också vara.
liten men tuff
arg och ettrig
sylvass och farlig
genom åren har jag stött på många gaseller och den ena är aldrig den andra lik...som sagt....de har varit stallbrudar i unga år, baletttjer, smarta pluggisar, galna punkrocksbrudar, öfre östermalmsdamer ja whatever...
Kommentarer
Postat av: Caroline
Oh, jag var precis som du och jag har hamnat precis där du är idag. Min skeva kroppsuppfattning håller på att bli bättre men ibland längtar jag tb till den tiden då mitt dagliga intag bestod av 2 knäckebröd och ett äpple. Inte för att jag egentligen mådde speciellt bra men jag hade kontroll över monstret som bodde inom mig!
Kramar
Postat av: Lina
Jag ville bli kille först och främst. Sen hockeyspelare så att ingen skulle klaga när jag knockade killarna, eftersom det skulle vara ok på en hockeyplan... Det tyckte de inte att det var på skolgården :) hehe
Och senare så ville jag blir skådespelerska också. När jag kommit på att jag faktiskt kunde tänka mig att vara tjej ändå. Men minns ingen skev kroppsuppfattning förrän i tonåren, även om den aldrig nådde några direkt ohälsosamma proportioner.
Trackback