sett levt känt...rädsla för att uppleva allt i imperfekt
jag var så jävla skraj för att det skulle bli en revival av förra årets Festivitas-Kalas i Köpenhamn som slutade i bistra tårar klockan halv tio på morgonen vingelcyklande över den där förbannade Langebron med strålande solsken en fantastisk morgon men i min bubbla i min värld där var allt bara fel fel fel...
nu blev det inte så och snart får jag skärpa mig på riktigt och sluta upp med att gå och vara rädd för det förflutna. för hittills så har det liksom inte hoppat upp som ett monster ur skåpet och skjutit mig i huvudet bara för att jag försöker leva och umgås och vara männsika på riktigt ibland.
sure
jag snackar inte veckans sju dagar 24 / 7 men jag jobbar mig uppåt iallfall. jag lever äter och dör lite då och då som alla andra dödliga och himlen rasar inte ner världen går inte under och solen går upp varje morgon iallfalll även om jag inte slaviskt följer min matochsovklockskalender och livsstillsmall.
männskligt
så gårdagen blev liksom bra. liksom sådär överförväntan bra tillochmed.
2 minuter in i showen så fick jag en såndär alice i underlandet smäll i huvudet där jag var en kanin som stod i ett vägskäl och tittade på två skyltar som pekade åt olika håll. det får bära eller brista, antingen panik bryter jag ihop nu för att hela den här situationen gör så jävla ont eller så ger jag fan i att gräva ner mig i den bitterljuva överväldigande känslan ångest och nostalgi kan ge och så lutar jag mig tillbaka och njuter av att vara här i presens istället.
presens funkade bra. presens är bättre än imperfekt. mer än så behöver man faktiskt inte anstränga sig. 15 minuter om dagen med paulo roberto räcker man behöver inte springa årstaviken runt sex gånger i veckan på direkten för att komma i form. små små steg och delåmål är det enda som funkar i långa loppet. annars blir man bara liggande på soffan med sjuk prestationsångest och får tillsist inget gjort ändå.
word
så de 7 fingrarna gjorde en asgrym show och jag hade asgrymt sällskap och efter en ganska segstartad avsparksfest och när jag avklarat kramkalasat med hela cirkusfamiljen så fanns det liksom igen plötsligt tid för att luta sig tillbaka och leva nu och inte i stress över whats the next fucking step! jag tror kontrollmanin blev salongsberusad. inte så mycket av de fjuttiga drinkarna som bestod till 90 procent av is och sockervatten men mer av situationen stämningen och energin omkring mig.
oförutsägbart
på ett mycket trevligt sätt så blev jag alltså possitivt överraskad av att inte kunna förutsäga hela kvällens känslogalopp. och det är något som har bitit sig fast. "försök att va inte så jävla förutsägbar" det är värt att ge en chans eller åtminstone en chans att få va med i bakhuvudet om så inte i praktiken.
för jag hade vridit mig i svett och plågor i en vecka efteråt om jag vaknat i Punkbussen under en arméfilt med blåmärken på armar och ben och med hjärnan simmandes i mörk rom. precis lika mycket som jag hade vaknat huttrande med skallrande knän halv sex på morgonen hemma och undrat hur kul alla hade igår för att jag av rädsla att inte kunna hantera situationen förmodligen avvikit först av alla och tagit tuben hem dirket efter att ha sett föresteällningen ensam och inte hälsat på nån. så har liksom mina förutsägbara mönster sett ut.
antingen låser man in alla demoner i kylskåpet och vägrar öppna det överhuvudtaget och så är man safe. eller så öppnar man det på glänt kastar in en molotov cocktail och sätter som regel att man bara får äta av det som hamnat på golvet har färgen rosa och som har gått i minst tre bitar...
kuk-kaos
jävlar vad jag dravlar nu
summa sumarum
ibland snurrar man medsols utan att anstränga sig och då får man jävligt sjysst feedback på att det funkar att släppa på kontrollen.
och ibland funkar det inte. men det tänker jag varken tänka på eller reflektera över nu och helst aldrig egentligen.
hej svejs!
känner igen mig själv så sjukt mycket när du skriver om cirkusvärlden och din kamp.
för jag är också en sån som inte vågar gå ned i sandlådan för att leka med de andra kidsen utan sitter på kanten och tittar.
det gör så förbannat ont att jag aldrig kommer vara en del av den världen, att det inte spelar någon roll hur många artister, eldsjälar, tekniker jag än presenteras för,
kommer ändå alltid att stå utanför och titta på, aldrig vara en del av helheten.
att hela tiden veta att den drömmen krossades för sju år sen då diskbråck var ett faktum, och egentligen ännu tidigare då knäna la av, och sen så ställde sig någon och stampade på skärvorna efter mina drömmar genom att få reumatismen och fibromyalgin att blomma ut, som om det inte var nog med de psykiska problemen jag dragits med sen jag var barn
jag fick inte ens gå kvar på gymnasiet tack vare ryggen, blev portad från teaterlinjen, ut i kylan.
det var inte bara drömmarna om teater och cirkus som krossades, utan även alla andra.
det faktum att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna jobba fysiskt skär i mig varje jävla dag, tanken på alla jobb som jag hade kunnat tänka mig att satsa på men numera aldrig skulle klara av.
det gör förbannat ont, just därför att jag alltid varit fysiskt aktiv, och därmed till viss del kunnat arbeta ur mig en del av ångesten.
ändå vill jag bara sparka på mig och slå huvudet i väggen när jag känner hur självömkan kryper sig på, för jag har fortfarande val och möjligheter även om det inte känns så.
det känns precis som du skrivit, att man bromsar i uppförsbacke, genom sitt eget vrickade handlande.
får alltid tvinga mig till att gå på föreställningar jag vill se, tvinga mig själv att inte springa därifrån när det ringer in.
för det är så galet jävla smärtsamt fortfarande att se duktiga artister uppträda, kan aldrig låta bli att tänka på att det kunde varit som jag hade fixat med dekoren, hjälpt till med att bygga scenografin och allt annat.
trots att det gått så många år och trots att jag får det upptryckt i ansiktet på mig gång på gång så kan jag aldrig släppa de där små skärvorna av drömmar.
och samtidigt som jag vill gråta efter varje föreställning så är jag så förbannat stolt över alla som jobbar med det, alla dessa underbara jävla artister som förgyller vardagen för oss vanliga dödliga.
stolt över att clowner utan gränser gör det jobb de gör, stolt över alla skådespelare och artister, teater och cirkus, stolt över varje förbannad liten tekniker och roddare som gör varje föreställning möjlig.
jag vet egentligen inte vad jag försöker säga, det här låter nog mest galet osammanhängande.
men det känns sjukt bra att du skriver om det du skriver, även om det är negativa grejer så känns det skönt att se att någon annan kan få ut mina tankar i skrift.