Wasabilicious

Jag har fått så mycket rörande och berörande input på olika håll på sistone. Ord och text som fastnar, kladdar ner, påverkar och berör. Jag har så svårt att släppa det ifrån mig. All denna trasighet som går och förblir lika olappad som alla övergivna punkade cyklar på Köpenhamns gator och torg. Alla dessa smetiga tankar som surnar och ruttnar inne i folk, som så sällan vågar komma ut och som gör att vi känner oss fula blir fula. Brudar kvinnor som glömt bort sitt självvärde, egenvärde, glömt hur balla och unika de är. Glömt att de är. Glömt och gjort om sig själva till:

Utnyttjade, bedragna, nersmutsade...Tjejer.Töser. Snärtor. jag blir så ledsen när starka kvinnor dödar sig själva...

"inte förren nu tio år senare så fattar jag att det krävs två personer för att ha sex. att killen jag kallade för min pojkvän i två års tid faktiskt inte hade sex med mig utan våldtog mig varje dag, för det är väl våldtäckt om man inte vill och skriker nej sluta och fäktar sparkar slås och gråter när han försöker tränga in...eller är det det, var jag inte tillräckligt tydlig, eller är det skillnad om det är ens pojkvän?"

"jag mår fortfarande så dåligt över allt dumt jag gjorde, jag var kanske lite dum och naiv som blev kär i en så pass äldre kille, men ändå jag var välidigt mogen för att vara fjorton faktiskt, och jag skäms fortfarande över att det var mitt fel att det tog slut med honom och hans fru, jag borde vetat bättre än att förföra honom, nu sabbade ju jag hela hans familjeliv och fruns och tänk på barnen..."

"min bästa polare blev våldtagen förra veckan, helt sjukt, killen bara garvar henne rakt upp i ansiktet när hon försöker få svar på tal. Han säger bara att hon var värsta vildkatten och tiggde och bad om mer, själv minns hon ingenting förutom att hon gått och lagt sig ensam full och illamående och sen vaknat med den sura lukten av någons bakissperma i sitt underliv och på låren dagen efter"

"jag fattar inte vad som har hänt, jag älskade ju sex förut, sex var ju det roligaste som fanns, nu har jag samlat ett uppslagsverk med dåliga ursäkter för att slippa och det är ju skitkonstigt för min kille är ju underbar, men jag är rädd för att jag brännt ut mig sexuellt på alla förnedrande egångsligg under tonåren...kan det verkligen komma nu...så här många år senare, kan man få ett sexuellt bakslag?"

"alltså egentligen har iag ingen lust alls längre efter senaste barnet, men man får ju ställa upp, för att hålla ihop relationen liksom och han kräver ju inte så mycket nån gång max två i veckan och det måste man väl orka"

För vem ska man orka och för vem ska man egentligen ljuga? I slutändan och egentligen även i startändan så är det ju oss själva vi försöker fylla med bullshit, för att det är så jävla svårt att se sig själv som ett offer. Vår självrespekt skulle få sig en törn likaså vår självbild...

"alltså ehhh jag är inte den där våldtagna typen, alltså jag är ingen sån där tjej som asså ehh bara går och blir liksom våldtagen, alltså om jag blev våldtagen skulle jag bli helt tokig, sparka in pungkulorna på han, peppra honom med spray i ansiktet och sticka fingrarna i ögonen på han så han blev blind, efter att jag taikwandobrottat ner honom , sprayat han full med pepparspray och olaglig tårgas och gallskrikit så högt att han fick tinitus."

mmm, yeah right...jag önskar att jag också reagerade sådär...tråkigt nog är det sällan fula gubben på gatan som man får praktisera sina självförsvar- du-ska-inte-tro-att-du-kan-våldta -mig -gubbjävel-jujutsu-grepp på. ungefär i nio fall av tio är det skitsöta killen på festen som du spanat på halva kvällen som visar sig vara satans brorsa så fort han fått i sig ett par järn för mycket och du befinner dig på alldeles för långt avstånd från trygga hemmafesten hos josefin och plötsligt ligger fastlås i ett polisgrepp med ena armen obehgligt smärtsamt böjd bakom ryggen i en obäddad och sunkig säng i Farsta. Eller bästa kompisens killpolare, din brorsas kompis. Nån jävel du känner Och när du ligger där och undrar vad i helvete som hände har du två val, gilla läget, eller låtsas gilla läget. Skrika slåss och gråta är otänkbart. För i samma sekund som du sätter igång och skriker slåss och gråter så har du faktiskt accepterat att du blir utsatt för ett övergrepp, då är det hundra gånger lättare att jävligt illa fejka ett medgillande och hoppas att mardrömmen tar slut lite fortare. Alla vet ju vad sex är och hur lång tid det tar ungefär...vägen ut ur situationen behöver inte va så lång. En kvarts stånkande och så dra snabbt som fan efteråt när han rullat över och däckat. eller protestera gråta och skrika till sex på morgonen och sen hoppas att han törs låta dig gå, göra anmälan, upp i rätten, svara på förnedrande frågor om färg och kvalite´t på trosorna och ha ont i magen varje gång brevbäraren kommer med posten i ett år...

jag utgår inte från någon speciell, jag utgår från alla. jag önskar att jag hittade på nu och var lite fiktiv och bredde på lite och ljög. så är tyvärr inte fallet. jag önskar att det gjorde skillnad när jag idag nästan desperat vill ställa mig upp och skrika "men anmäl fanskapet för fan, han förtjänar det!" samtidigt som jag vet att det är till ingen nytta...

alla är så trötta, ingen orkar riktigt, inte våldsoffret, inte kompisen, föräldrarna är ute ur bilden. det är lättare att blunda och köra på. duscha varmt och länge, gråta ut och badda såren med billig gin.

jag blir så less på att vi säljer ut vårt jävla självvärde så billigt och att vi är så kackigt sugigt dåliga på att stötta varandra. det ligger nån sorts grötig dimma över oss som andas..." det är ändå ingen idé" varför ger vi upp så lätt...finns det verkligen mer att förlora än sitt eget jälva självvärde?

vi själva är det dyraste vi har, har vi råd att slösa bort oss sådär...bara sådär...vad vinner, vad tar över, jobbet på servicehemmet eller i kassan på ICA? var försvinner tiden som skulle handlat om oss till något som är mer viktigt? och i såf all vill jag ha ett jävligt bra svar på vad det där viktiga är?

Vad säger ni själva? Är det bara jag som råkar ha en bekantskapskrets på hundra vänner som blivit utsatta för diverse övergrepp? Hundra personer som inte orkat, vågat eller vetat hur de ska agera, anmäla, säga ifrån. Hundra människor som accepterat sin situation som offer och lever med att det är okej.

Är det okej?

Hur fan kan det vara okej?

Vad fan ska man göra? Hur får man folk att vakna?

Alla bara sover äter, kräks och jobbar upp sina jävla liv!