Wasabilicious

surrealism

en dag full av surrealism.

startade ju inte så bra med en muskel som slog knut på sig själv och gjorde sig arg påmind vid varje rörelse även så mesig som att lyfta kaffemuggen från skrivbordet för att föra den till läpparna och försent inse att dess innehåll för länge sen blivit ljummet, avslaget kallt.

det är 29 trappsteg ner och 29 trappsteg upp igen långt bort till kaffet...jag har inte räknat mellanstegen från skrivbordet till trappen och från trappen till kaffeautomaten det känns för vrickat...men trappan är 29 steg...och det stör mig. konstigt. varför 29? vad hände med det sista avrundande som skulle slutat på 30? var det meningen eller blev det fel?

sen snön som var snö som föll men regnslask som landade

tog med mig Sara från det småländska höglandet ut på ett varv runt trekanten. sara är bra. säger aldrig nej till ett varv, jag pratar aldrig med henne annars utom då när vi är ute och går, men då är hon bra. lugn och lågmäld.

tog mig själv i kragen och lagade nästan riktig mat till lunch. mat som består av något annat än kvadratisk eller oregelbunden bruten yta att lägga saker på som smakar och har konsitens. idag tillagade jag mat bestående av växande levande organismer och produkter i olika färger med fiberinnehåll och näring och vitaminer. dessutom var den varm att äta...kändes grymt bra!

blev lite distraherad frammåt sena eftermiddagen och tappade konsentrationen på den jävla lämningen så pass att jag fick snurra ett par varv på stolen, gå ett varv i utställningshallen, lufta hjärnan och samla mig lite innan jag kunde återgå till det jag skulle och fatta att det inte gick iallfall så jag gick hem.

i tofflor

befriande

med den bitska snön i ansiktet som sved och gjorde kinderna ilsket röda hittade jag mig själv. där var jag plötsligt. demonen var tyst och begraven och jag var levande. hördes inget brus, inget tjatter ingenting. bara ont i ansiktet och tystnad.
.
magiskt

jag vet inte vad det var som gjorde det. kanske mindes kroppen med den arga snön en tid i vinande pulkabackar eller höga fjäll för så lång tid sen där demoner inte fanns och då tystnade de. de dog som snön dog och blev till slaggigt slabbigt regnblobb på asfalten.

hemma ensam ikväll. hoppas på att få sova ut, sova lugnt, kanske drömma. minns inte när jag drömmde något sist. mina nätter präglas av en stress att inte kunna somna och sen en skräck för att rastlös allt för tidigt vakna. jag ogillar hela sömngrejen, processen, känslan av att behöva återhämta sig, känns så slösaktigt som att man syndat och gjort något fel och måste ligga och sona sina synder i åtta timmar innan man är fit for fight igen. det påminner väl om att kroppen är en maskin man måste ta hand om och jag gillar det inte. vill leva hela tiden, inte vila, bara fortsätta frammåt. men jag underkastar mig. gör som jag måste. för att jag vet att det är klokt och jag är klok så då gör jag så.

annars befinner jag mig i ett utrensingsläge idag så jag mår okej...på väg in i balans...men det är tråkigt för jag vill hellre ut i världen, vända upp och ner på stan och vara galen. men det hinns inte med. måste lyssna innåt följa rytmen...vänta lite...

hoppas det hagelstormar imorgon. bomba mig med snökaos snälla. så lovar jag att kasta en snöboll på tanten imorgon, en mjuk, och tokle, kanske kan jag få henne att kasta en tillbaka...så kan jag låtsas att hon jagar mig, ramla i snön, göra en snöängel, skratta, tappa en toffla, bli blöt om strumpan...

jag vet att jag lovade att inte blogga om snön men det gjorde ont på ett så skönt sätt i ansiktet där jag gick sista biten genom parken att jag var tvungen.