Wasabilicious

alla jävla anorexidemoner där ute känner ni igen er

(saxat ur en kommentar till en tjej på en blogg som kämpar mot en ätstörning men den passar fan in på er allihopa!)

du verkar vara en mycket insiktsfull och smart tjej och jag vill absolut inte att du ska uppfatta som att jag dömmer dig varken till höger eller vänster. jag ville bara uppmana dig att kämpa i rätt riktning och åt rätt håll.

du får döma mig hur hårt du vill, för den sidan av mig förtjänar det. anorexin förtjänar alltid att bli dömd och framförallt fördömd...men jag tror att många anorektiker faktiskt väljer att missuppfatta och missförstå på den punkten vilket triggar anorexin ännu mer typ "buhu alla hatar mig för att jag är så fel nu ska jag svälta ännu mer för jag är så dum och fel och ful iallafall"....men det är ju inte det det handlar om. det handlar ju om att fördömma det anorektiska beteendet och en arorektiker är aldrig sin sjukdom egentligen hur gärna hon eller han kanske i sitt sjuka tillstånd vill identifiera sig med det....hänger ni med?



vissa går i taket när man hejjar på deras friska sida och uppmanar till friskhet och blir nästan galna av ångest för att de inser att de någonstans e på väg åt rätt håll. eller snarare sjukdomen blir galen för att den är rädd för att den ska försvinna och ta mindre plats.

jag kan det här mönstret. jag har också varit livrädd för att bli frisk.

idag är jag livrädd för att alltid fortsätta vara sjuk. det här håller inte i längden ingenstans. och för varje dag som går idag tillskillnad från vägen ner så inser jag hur förbannat jävla krävande vidrigt och äckligt det är att leva ett jävla liv i fullkomligt självhat. styrkan i anorexin är fortfarande så kraftig och enorm att den bokstavligen kan välta omkull mig mitt på gatan, få mig att skaka i skräck och kramper av att hålla i en jävla smörgås och mer avancerat tvinga ut mig mitt i natten på galna språngmarscher, vägra släppa ut mig genom ytterdörren eller sy ihop min mun med osynlig och trubbig taggtråd dagar i streck.

ändå ser jag helt kärnfrisk och levande normal ut på ytan. för att jag dagligen bedriver en slåsskamp och fight mot en demon som jag lärt mig lura bättre än den lurar mig, eller vi är på samma nivå iallfall.

så JA JAG FÖRSTÅR!

det är inte ett dugg kul att bli dunkad i ryggen och höra att man ser så jävla mycket bättre ut och att "oj vad rosig och fin du är om kinderna och tjohej vilken livsgnista du har i ögonen eller värst av allt, du ser mycket friskare ut i kroppen"

fetare möjligtvis

fetare

fetare och med en mer levande vardag för i fett finns det energi och bränsle som gör att man kan göra saker som man inte pallar under dagar veckor och månader av svält och under tryck av demoner som dagligen skriker nej nej nej till allt som gör livet värt att leva

så ja jag är fetare och mer levande men jävligt jävligt långt ifrån frisk

men om man ser på det rent kargt så slåss jag faktiskt hellre med mig själv än en labil pojkvän, en risig bostadsmarknad, dödliga kolletktivtrafikanter, ett pillermissbruk, överkonsumtion av alkohol, bakisångest, falska kollegor, obetalda räkningar, hamburgare på macdonalds eller andra "vanliga triviala ångestsyndrom" som hela jävla pöblen ligger sömnlösa över och vrider sig i sängarna till om nätterna...

jag känner inte eran ångest, jag vet inte vad som gör ont i era magar och om ni har läget undr kontroll 24 / 7 eller inte. jag tvivlar på det men grattis om ni lyckas.

jag vet iallfall vem min motståndare är och jag kan våra fighter utan och innan och för varje dag som går så lär jag mig mer och blir starkare.

långt ifrån frisk men fucking growing stronger alright!!!!