och jag såg i hennes ögon att nu kommer tårarna...
...men de var inte tillägnade mormor. de var tillägnade mig. jag visste redan när vi beställde flygbiljetten med LOT airlines att tårarna skulle komma och att de skulle va till mig.
mamma vill inte åka till polen och begrava mormor för hon är rädd att jag ska ta till svälten och passa på att ha ihjäl mig själv igen nu när hon måste åka bort och lämna mig ensam.
jag visste det innan hon grät, varför hon inte ville åka. jag visste innan mormor dog vad mama var mest rädd för. sin egen redan döda mammas död eller skräcken för hennes levande döda dotters försök till självuppbådad undergång.
fy fan vidriga elaka dumma sjukdomshelvete vad lycklig den blev över denna nya fantastiska uppmärksamhet. anorexia är starkare än självaste döden. vilken ära. det måste vi fira sa anorexia och tvingade ut mig på ännu en hetspromenad i snålblåsten.
karusellen snurrar på och alla klappar mig på axeln och säger att jag är duktig som väljer livet och att jag ser ut att må så bra nu när jag lagt på mig några kilon och inte liknar en jude från auswitz mer. herrejävlar i mig vad fröken anorexia sliter sitt hår och skriker i mina öron när hon hör de kommentarera. om ni visste vilka tvångsritualer och vidriga små påhitt hon tvingar mig till nu om dagarna. jag törs nästan inte gå ut. även om jag trotsar och slåss med näbbar och klor. försöker döda henne med ignorans sunt förnuft och kalorier så är det på nåder jag vågar visa mig ute och ännu värre åka in till stan i min vidriga kroppshydda. det är fär mycket kött på mig. armar och ben och fläsk och lår och hakor och kinder och utrymme. jag tar för mycket plats.
vill gräva ner mig och försvinna från jordens yta helst.
orkar inte träffa folk. orkar inte se mig själv eller någon annan i ögonen. jag är en degboll av formlöst fett som simmar utan konturer...får inte plats i spegeln. får inte plats i den skumma fönsterrutan ens...ändå vill jag leva sa jag till mamma ändå vill jag leva.. jag orkar inte leva för min egen skull alls egentligen. det är jag inte värd. men just nu orkar jag leva för din...
trots michelingubben i spegeln, trots överarmar som släpar som mjölsäckar i backen så ska jag försöka orka slåss lite till.
två veckors närkamp nu.
två veckors närkamp på liv och död
vi får se vem som vinner
vi får se vem som vinner två veckor ensam hemma i en 50-tals fyra söder om stockholm
Eller hur!?! Anorexian bara sitter där på axeln och njuter. Så vad gör jag!?! Jo precis tvärtom mot vad den vill, jag får ALDRIG ge mig även om jag råkar ta steg i fel riktning är jag fortfarande kvar på stigen :)
Ta hand om dig ch fortsätt blogga för du är grym!! :)
DU vinner, Ronnie! Helt klart!
Du får inte låta henne vinna - hon är falsk! Hon är som en av hjältarna i Heroes som kan förvränga synen hos folk så de kan se det som hon vill. På så sätt låser hon fast dem i rädslan när deras farhågor besannas - men det är inte på riktigt!
Du har dig själv att vinna och vi är många som är med dig på din resa. Vi vill att du vinner , inte en diktator med dålig smak, ingen stil och framförallt har fröken anorexi noll glamourfaktor - hon tänker ju bara på fett! Fet dissad är hon, till och med hästarna på ranchen dissar henne, de slår bakut, hundarna skäller och drägglar, åsnorna skriar och lilla geten får tokfnatt...Vi håller efter dig, jag och mitt gäng här borta!
Yeehaw, cowgirl!
You are coming on tour with the BAB Babes this summer - we need you!
ruby. nu trollar du faktiskt med ord och du förtrollar mig med hopp och längtan och framtidstro. och satan i asfaltsgatan vad avis jag blir på dig nu...jag saknar tillochmed min second hand rasnsch som jag jobbade på en gång i tiden...och geten som bodde i min säng...han hette pontus...
om jag får följa med er på tour så skulle jag vara den lyckligaste lilla pippilottan i hela lyckliga pippilotta affären =)=)=)
camilla: helt sjukt menjag tror faktiskt på dig när du säger det och du peppar mig som fan...vinna vinna vinna vinna
sofia: du är min idol!!! jag ska fan också klara det här! tack !!!!