"Vi människor är bra knepiga...

"Vi människor är bra knepiga. Vi tycker synd om oss själva fastän vi själva bestämmer."

stulet citat ur
matspalats blogg

jag vet inte om jag håller med...men tänkvärt är det iallfall

jag föraktar folk som tycker synd om sig själva kanske just därför och jag blir galen på folk som ger mig medlidande. det är inte synd om mig, inte ett skit, jag gnäller alltså finns jag men det är inte synd om mig, synd om mig är det kanske när jag är död, för då har jag ingen möjlighet att gnälla mer ;)

men fram tills dess så tänker jag fäktas slåss och fortsätta ta plats. jag tänker fortsätta finnas i era hjärnor, dansa på era näthinnor när ni vill sova och blundar, skratta högt i era öron och fortsätta ringa er och kräva röksällskap mitt i natten när det känns ensamt att gå ut på balkongen och jag kommer aldrig sluta med att kasta mig ut i vad fan som helst bara för ögonblickets jävla thrilling moment... när jag slutar våga vara rädd så finns jag inte mera, men dit kommer jag aldrig. jag älskar skräcken, pumpande blod och bruset i huvudet alldeles för mycket.

det som skrämmer mig allra mest i hela jävla världen är stagnation, koagulens och tröghet och jag antar att det var just därför anorexin blev en så kär vän. hon är en jäkel på att jaga mig runt jorden 24/7...det passade mig perfekt att ha en demon på axeln som aldrig lät mig vara ifred...det är ju det sista jag vill egentligen...vara ifred...så jag sprang och sprang och sprang och anorexin skrek och skrek och skrek. i början var vår katt och råtta lek underhållande, lite farlig och nervkittlande. som att leka burken, kurragömma och kull samtidigt och va jagad av sötaste killen i klassen...du springer med andan i halsen, flyr för glatta livet, fast egentligen vill du bara bli fångad nerbrottad och tagen.

sjukdomens smekmånad kallas det väl för i efterhand...tyvärr varar den oftast inte mycket längre än så...ett år halvår på sin höjd, tills man fattar vad det egentligen är frågan om

ensamhet, köld och en en sjuhelvetes massa ångest

jag hade kanske lite tur som åtminstone slapp en lång inläggning, jag flydde rymde och drog i tid, valde livet precis innan döden knöt sin kalla hand om min strupe...tyvärr så kom jag inte mycket längre än precis på säkert avstånd från självaste liemannen på egen hand. nu tillhör jag den där skaran fega skitungar som står vid sidan av sandlådan och inte riktigt törs va med och leka i rädsla för att förlora spelet. vinna eller försvinna finns inte mer...hellre stå vid sidan av begrunda och sukta...om det inte kan bli helt rätt så kan det åtminstone inte heller bli helt fel

jävla halvliv

ibland önskar jag att någon kom och drog mig lite i håret så jag blev sur på riktigt och vågade hoppa ner i det kletiga bruna sträva gruset och slåss på allvar...nu roar jag mig oftast ensam med att balansera runt på kanterna...följer inte med de andra barnen in när rasten e slut och vågar inte vara med i alla farliga aktivieter som föresgår i sandlådans mitt...låtsas att jag föraktar de hellre än erkänner för mig själv att de verkar ha det rätt trevligt...om inte annat så för den inbördes gemenskapens skull...trött på att känna mig utanför...trött på att vara freak...

idag pillade jag lite i sandlådan med en pinne iallfall...hängde med ut och käkade lunch, beställde riktig mat, åt riktig mat, försökte bete mig oklanderligt normalt, för det är så sorgligt med alla som försvinner och drar sig undan när de fattar galoppen. att jag är ett monster ibland och monster är inga roliga att leka med...de borde hålla sig gömda under sängen där de hör hemma och jag håller med. monster försvinner när man slutar tror på dem...det stämmer faktiskt så ge fan i att acceptera oss, för då försvinenr vi aldrig...

hur som helst jag försökte va med lite idag, äta thaiwok med räkor och sås och ris...ärligt talat så har jag ingen aning om hur jag genomförde måltiden, vem som vann, jag eller anorexin för bruset i huvudet och suset i öronen var så starkt och överväldigande att jag tror jag tillslut tappade talförmågan och hjärnförmågan och nu minns jag ingenting...fick en blackout som har varat fram tills nu ungefär...

inte konstigt att jag sitter som en stelfrusen död fågel och glor när ni andra leker

det handlar inte om negativa tankar, demoner och ångest just nu, det handlar om något som tar över min kropp i pressade situationer som gör att jag fysiskt ballar ur och inte kan bestämma eller handskas med någonting.

jag trodde jag gått igenom den här vidriga sjukdomens alla faser redan och att jag var på väg ut ur skiten men det här är helt nytt för mig. här har jag aldrig varit förut. inför det som händer  med mig nu är jag i nuläget maktlös. jag har noll kontroll och det är riktigt jävla skrämmande. fram tills nu har jag kunnat styra och ställa över mig själv, göra medvetna val över om jag vill eller inte vill leva även om det varit från dag till dag. men nu har det hänt någonting.

min kropp har börjat säga ifrån på riktigt och den reagerar inte på det där levnadsglada possitiva sätt jag önskar att den gjorde dvs att den gav mig belöning och rewards när jag faktiskt är modig och väljer livet. istället tokflippar den och protesterar högljutt.

kul

så nu är det upp till den lilla bit av fungerande hjärna jag har kvar uppe i skallen att tänka rationellt och säga lev lev lev trots än att kroppen och 75 procent av mig väser dö dö dö...

oddsen är kassa i know... jag har fattat att jag behöver lite proffssupport här nu för det krävs inte många sjuåringar för att räkna ut att tre stora fjärdeklassare lätt spöar en liten ettagluttare med glasögon och fel modell på sina levis-jins...

okej that equals typ 85-15...och jag är ettagluttaren, ettagluttaren som inte ens har en storebrosa eller snygg storesyrra som ess i ärmen att dra fram om det kniper

nyckelbarn e jag också...och halvpolack, helblatte med en madonna mouche lite för nära näsan...

jag e stekt snart kära vänner, stekt som en ensam strömming på grillen i en hungrig svensk familj på sommarsemeter i skärgården

stekt och likgiltig...likgiltig för att jag inte vet vad jag ska va rädd för längre...jag gillar ju att va rädd så hur fan ska man lyckas skrämma mig ur det här...vem ska hota mig med vad?

jo jag kan faktiskt komma på en sak...ett endaste vapen...men det behäller jag för mig själv...så dum e jag för om jag avslöjade det skulle jag bli frisk direkt...om det vapnet användes mot mig skulle jag bli frisk på två röda...men det vapnet är allt för dubbelt och ambivalent att passa in i vår värld och ingen av er skulle kunna använda det på ett rättvist sätt....vare sig gentemot er själva eller gentemot mig...tyvärr sorry skulle aldrig funka, skulle bli så fel...

så jag fortsätter va sjuk för att jag kan och ni fortsätter fråga er varför

ja jag är för smart för det här absolut...så pass smart att jag biter mig i svansen innan jag ens hunnit komma ut...

Kommentarer
Postat av: Mats

Haha, det behövs inte mycket för att få igång dig (jag ska nog stjäla tillbaka en annan gång - just nu är jag för trött för att ens ta mig igenom hela din text.... förlåt!)

2008-02-04 @ 23:49:11
Postat av: ronnie

;)de e lungan

Postat av: Mats

Jaha. Fast varför behöver man ju inte fråga längre!
Också fick man ju en liten gåta också... precis som om man hade tid med det!

2008-02-05 @ 11:31:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback