Wasabilicious

brukar ju betyda att man vinglar hem med trasiga strumbyor eller inga alls...

jag gör the walk of shame varje dag...en skamsen ganska ångestladdad med ibland vacker spatsering dit staden bär mig i just det ögonblick jag glömmer hur man tänker själv och rösterna i huvudet tar över.

på ett sätt känns det jävligt bra att jag lämnat köpenhamn bakom mig...varenda gata, varenda sten, varenda korsning där är utnött, sliten, nergången, trampad av mina stålklacksstiletter och trumpinnar till spattiga ben...i sthlm är inte gatorna slut ännu, trots än att det här är min stad så har jag inte gått sönder den ännu, även om jag dagligen jobbar rätt hårt på det.

hornstullsbron däremot är vacker, i alla ljus, väder och årstider, även om jag galopperade över den i panik många gånger förra vintern och svimmade en gång på busshållplatsen nere vid stora vägen...därifrån har jag mitt första minne av att ta slut på riktigt. att gå och gå och tillsist känna duracellbatteriernas sista krafter sluta slå...jag hade fiskleveroljatabletter och järnkosttillskott i väskan då som enda nödproviant. det var innan jag lärde mig alla regler om hur kroppen fungerar...att den när den befunnit sig i svält tillräckligt länge faktiskt kan sluta fungera rätt tvärt, ta slut lägga av och bara stänga ner systemet som en dator med för mycket trojaner och virus som sjunger på sista refrängen och tillsist bara blir svart. det var en bister insikt jag gjorde där på busshållplatsen i liljeholmen förra vintern...men jag fattade snabbt galoppen och tack vare de där fiskleveroljetabletterna som jag tuggade på som ett hungrigt djur osch sköljde ner med smulade järntabletter så lyckades jag hålla mig stående så pass länge (en kvart för att vara exakt) för att komma på bussen hem till tryggheten sängen och värmen... numera är jag oftast lite smartare och har livsmedicin med mig var jag än går...mat kallas det för...så sjukt jävla onödigt i längden.

friska människor bär på reservmat i låren, runt midjan och på överarmarna. jag bär på reservmat i små äckliga påsar i väskan...fast jag har försökt sluta med det också. det är en allt för stark indikation på att jag är sjuk att gå runt med äckliga matsäckspåsar i väskan. jag är så trött på att vara sjuk så jag försöker sluta med att visa symptom istället för att ta hål på de egentliga problemen...synd att man inte kan läka sina sår så bara...genom att slita bort sårskorporna innan de läkt underifrån utan att det fortsätter blöda...sår funkar inte så, inte heller själen dessvärre...emn genom att slippa se sitt äckel så kan man låtsas att man mår lite bättre än vad man gör...så försöker jag leva iallfall

jag är trött på att vara sjuk, och genom att inte föda min sjukdom med allt vad den begär av mig så trotsar jag den ibland...oftare och oftare faktiskt...för varje dag som går. ibland funkar det bra, oftast inte, men jag låter den inte styra över mig på samma sätt som förut åtminstone....

men the walk of shame är svår att göra sig av med...de flesta av mina nära och kära vet om och kan snabbt tolka in när det händer, de flesta travar med...för de vet att varje gång jag går så betyder det att jag vunnit lite för att sen förlora och försöker kompensera genom att gå bort min ångest...när jag inte går alls så har jag kapitulerat för svälten och orkar helt enkelt inte gå alls så det är faktiskt ännu värre...men jag skämms när jag går för jag känner mig så svag för att jag vågat tillåta mig själv att leva...tur bara att jag gillar att gå iallafall...gå är den bästa medicinen...jag går hellre och skäms ihjäl än att jag stannar upp, sitter still och inte hittar min ytterdörr...

idag hittade jag ut. idag skrattade jag igen

hjärtligt

tack

nu e jag medelsvenskt lagom trött...imorgon hoppas jag att slipper vakna skraj...hoppas jag får vakna välbalanserad. det förtjänar jag

hoppas jag slipper hitta på dumma saker som att plocka upp en halvtuggad kant på en semla från papperskorgen smaka på den och spotta ut den igen bara för att se hur det känns, vad som händer, testa Ingolf, demoerna och mig själv...

den starkaste överlever sa darwin

överlever ja, säger jag, vad fan är överlevnad, värdighet e det samma sak som liv?