Wasabilicious

inatt var jag göran kropp, göran knopp, plopp...vad heter hette han? dog han lever han, jag har ingen aning...

jag blir liten ledsen iallfall när alla betydelsefulla människor går och blir så där...ja ni vet, inte betydelsefulla mer. hur gärna man än önskar och vill att de ska va riddare på vita hästar med sabel och svärd så är de i sluändan helt vanliga svensons...sorgligt...jag vill leva i en sagovärld som inte finns liksom. har jag blivit för stor nu...äntligen eller nej tillssit för stor. har jag blivit de dä åren gamla som man fasade så skräcksamt inför när man var liten? när jag blir 25 dör jag...25 kan jag bli men inte mer, sen e livet slut, för då e jag vuxen och fasen va trist det värkar va.

tur för mig då att jag fortfarande iallfall till 89 procent är en barnrumpa. jag tar inget ansvar för något, luras med alla och tror fortfrande godtroget likt en lat katt att välden kretsar kring mig enbart.

praktiskt

omoget

sjukt klarsynt att se det så klart ialla fall....till skillnad från så många andra.

men sorglig är det...att bliva stur...jag klamrar mig fast i barnsligheten likt en femåring vid sin favoritdocka...fast jag lekte aldrig med dockor när jag var liten...det bodde dinosaurier i mitt dockskåp. dinosaurier med makt. killar allihopa såklart och den snyggaste hette dino. kreativt. kreativitet och nyskapande har aldrig varit min starka sida...jag var smart istället. smart och manipulativ. därför blir jag extra sur när jag inte får bestämma...

jasså du var pojkflicka när du var liten, det märks på dig...säger de ibland...

då vill jag slåss.

nej jag var ingen jävla pojkflicka...vad fan är en pojkflicka förresten..en tjej med makt för att hon vägrar underordna
sig könsnormen? en tjej i som hellre brottas på skolgården i jeans istället för att leka snällt i nystruken klänning som man inte får göra volter pch spagaht i för då visar man sin skamliga mutta...ja i så fall var jag väl pojkflicka då...men fan vilken ful term...döda och utrota den...

jag var ensambarn utan någon i min närhet som förtryckte mig så jag växte upp med att som alla barn tro att världen kretsar kring dem. sen var jag jävligt sen med att inse att så inte är fallet och än idag har jag mycket svårt för att acceptera det...

kanske därför jag e så ledsen hela tiden. ledsen för att jag inte är fem år och jordens mittpunkt och solens energikälla. det är hårt att tro på sig själv när inte alla andra gör det.

men dit jag vill komma är att jag är kär i min naivitet. jag är kär i det faktum att jag fortfarande tror på och lever för att allt det man vill ha i livet kan man få bara man brinner för det tillräckligt mycket.

jag vägrar släppa det

så jag blir ledsen när jag kan få det jag vill ha och sen plötsligt vill jag inte ha det längre.

antiklimax

så på väg hem från förorten fick jag för mig att jag skulle prova något nytt...något jag inte trodde gick. klättra upp för en bergslänt i en sisådär 89 graders lutning med lite för mycket sambucca i blodet, skyhöga klackar, lite för stor dunjacka och en lite för stor väska i ena handen och en lite för stark cigg i den andra...

men det gick såklart. bara man fokuserade och gjorde rätt hela vägen. hade psyket med sig trots än att det var fysiskt omöjligt. det fattade jag ungefär halvvägs. som en katt på väg upp i ett träd. ångrar jag mig nu, sviker jag mig själv nu så faller jag. ramlar baklänges och slår mig jävligt illa. enda vägen ut u den här situationen är uppåt. och tror jag inte att det går nu så går det aldrig.

fokus

det tog sin lilla tid...

men jag e hemma nu...hemma från sibirien...hemma från grönland, island ja va fan...där jag var...

borde sova som vanligt men vill inte...

om jag lyckas med allt varje dag så är det fortfarande något jag är urkass på...ligga i sängen för nöjes skull och njuta av att ligga neer och vila...jag skulle kunna ge bort mina barn om jag hade några för den känslan...för jag vet hur mycket den är värd...känslan av att unna sig själv återhämtning.

jag kan allt...det mesta i smyg...utom att unna mig själv vila...

om han med stort H dog igår så dog fanskapet med ännu större F idag...jag sörjer...jag vill inte ha ihjäl de jag älskar...det är verkligen inte meningen. för min del får ni mycket hellre sitta på höga piedestaler där jag kan se upp till och älska er än att ni ramlar ner på marken och vistas här nere bland oss vanliga dödliga. om min tro på övermänniskan dör så dör ju jag också tillslut

vill inte det alls ju...

kram

ligga ner nu...jag ska ligga en stund på marken men komför guds skull inte ner hit...var ska jag då klättra nästa gång...