om att slåss för rätten till att få vara sig själv...

kroppjävel, magjävel, själjävel

seriöst jag vill bara ha en handbok...en ikke-självdestruktiv välfungerande jävla manual till hur hjärta hjärna och hordemoner kan samsas innanför det skal som skiljer omvärlden från mig.

men det finns så många frågor...ska man ens ha ett skal, vad ska skalet i så fall bestå av, hur tjockt ska det va?

anvisningar? någon?

det här kan inte vara möjligt, jag känner mig som en trettonåring igen desperat letande efter svaren på mina frågor i veckorevyn? kan man göra mer fel? jag gör fel hela tiden. fel för att jag glömt hur man skiljer på vem som vet vad som är rätt, för att jag saknar tillit till omvärlden mig själv och mitt eget förnuft. men jag vägrar kapitulera. att ge upp nu skulle ju innebära att jag är tvungen att erkänna för mig själv att jag styrt mitt skepp enligt en felvisande kompass i flera flera år bombsäker på att jag haft full kontroll över var fasiken jag är på väg.

så jag ställer in någon sorts autopilot hela tiden och går och kokar kaffe och röker en cigg i hopp om att lösningen ska finnas där av sig själv när jag kommer tillbaka...dessvärre gör den ju aldrig det...

klockan fem är iallfall den svåraste tidspunkten på dygnet, ett slags oundvikligt läge där det blir extra uppenbart att jag faktiskt inte har någon som helst kontroll alls...jag försöker få resten av dygnet att gå ihop i huvudet men blir bara så fruktansvärt förvirrad.

nu kan jag sitta kvar och jobba till klockan åtta om jag vill för att bränna sönder hjärnan tillräckligt mycket för att slippa tänka på värdsliga ting som orka åka hem med kollektiva färdmedel utan att vilja lägga sig ner och dö på vägen

eller så packar jag ihop nu omedelbums, åker hem och äter middag, slåss med mina demoner och somnar kallsvettig av ångest...jag får kramp i själen av bara tanken

eller så tar jag två treo och en dubbel espresso och åker in till stan och låtsas dricka vin men sitter och glor ner i ett glas vatten och känner hur den gnagande inbördes kylan sprider sig i kroppen

jag skulle kunna åka på ännu ett AA möte, men liksom jag inte vill erkänna för mig själv och ännu mindre någon annan att jag har misslyckats med min egen metod att hantera mig själv så pallar jag helt enkelt inte att bege mig

så jag sitter här som paralyserad vid tangentbordet istället och undrar

HUR FAN HAMNADE JAG HÄR?

VAD HÄNDE?

det är så lätt att upprätthålla ett sken av funktion gentemot omvärlden trots en insida av våldsamt bråkande kaos...man låtsas bara ha en massa saker på gång hela tiden och skyller på att man har svårt för att bestämma sig och sen i sista sekund så tackar man nej till allt och alla...

sen att jag har sjukligt höga krav på att prestera tusen ting varenda dag och inte kan gå och lägga mig utan att pricka av mitt eget inbördes succéschema till fullo är ju en helt anna femöring. jag antar att normala människor går hem och kollar på teve, käkar makaroner och köttbullar och somnar i soffan en måndag och är helt nöjda med det...jag funkar inte så tyvärr. det räcker inte för mig. jag är inte tillräcklig som köttbulleätande tevetittande kollektivafärdmedel-mensch.

så det var dagens flygplanskräkpåse med randome roadkill shit.

imorgon ska jag göra en tiopunktslista på varför det är bra att vara jag för nu har halva min bekantskapskrets frågande ställt sig inför det faktum att min blogg är så mörk just nu när jag är så ljus. jag vet inte vad jag ska svara på det....

jag spyr ut massa skit i bloggjäveln istället för att spy den i huvudet på er kanske. för när jag är levande, ute och lever så vill jag vara glad...tänk om det var tvärtom liksom. en skitglad blogg med massa happysnaps och sen när ni träffade mig på riktigt så var jag ett zombieliknade deppresivt monster...haha det kommer aldrig att hända...thank god!

men jag skiter nog i KGB ikväll, jag satsar på en ren vecka och en ren själ...

Kommentarer
Postat av: Umma

Kvinna vad du berör. Det gör ont i mig då jag läser dina tankar. Igenkännandet är totalt.
Min bästaste terapeut som jag gick till 2 ggr/veckan i flera års tid visste alltid hur jag mådde genom att se hur mycket jag log. Ju mer jag log, desto sämre mådde jag inuti. Avståndet mellan hjärna och kropp är så långt ifrån varandra... Kanske vi skulle testa att sitta anus-sura en helkväll och bara beklaga oss för världen? Då kanske insidan mår bättre?

Postat av: ronnie

huvudet på spiken allra käraste umma, det gör så satans ont i mig att inse att tvärtom och uppochner är det som gäller istället för gammalt hederligt rätt ska va rätt...

2008-02-04 @ 21:18:02
URL: http://www.wasabilicious.blogg.se
Postat av: emma

nästan varje gång jag läser får jag en spontan känsla av att vilja sätta en vägspärr för dig, trycka ner dig i en stol och säga åt dig att ta tio (tusen?) andetag... jag beundrar dig härifrån otrolgit mycket men livet är ju det som händer nu inte sen, det gäller att finnas här i nuet och inte där i framtiden. Det är jag för övrigt själv mästare på. Men ja vill bara liksom...ah. Ge dig en varm kram också. om du nu skulle ta emot det...!
:)

2008-02-04 @ 22:22:01
URL: http://www.dushi.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback