Wasabilicious

det finns vänner som betyder det där lilla extra, som är som russin och mandlar i glögg när man gått en sjumilavandring.

de som får mig att skratta högt, med hjärtat, rakt ut och helt okontrollerat. det finns inget bättre sätt att tappa kontrollen på än att brista ut i ett hysteriskt apgarv. fan jag älskar skratt, jag är kär i skratt. hejja skrattet.

Gick långpromenad från den gåra betongen i Bredäng genom villaområdet i Mälarhöjden, via 40-talskåkarna längs med Fruängslinjen med destination Konstfacks Julmarknad. Jag gick som en programmerad kartläsare hela vägen. Om man kunde få pengar för att man hade bra lokalsinne skulle jag va miljonär.

Destinationen var väl ett nja, stå i kö i snålblåst i en timma var inte riktigt vad vi tänkt oss så vi gick vidare, längs med en vrålande hårt trafikerad led där man fick skrika högre än på krogen för att göra sig hörd. Kanse lite brist i mitt personliga GPS system där...

Men det var fantastiskt. Jag skrattade så jag grät nästan hela vägen och glömde allt vad kalla fötter och stenen i skon ville. Skrattade det kolsvarta vattnet vid liljeholmsbron rakt upp i ansiktet och undrade vad som varit så lockande i att få en pisksnärt av det där kalla våta.

Landade tillsist på gamla Street och nya Strand, köpte ett rustikt ryskt rågbröd som man kan ha ihjäl små barn med om man vill och tog en latte i det gamla garaget. Skrattade ännu mer och grät nästan för att jag fick skratta så mycket på en och samma dag.

Hemma nu igen i betongen...

Med oklara mål förvisso och en smygande gnagande oro som letar sig tillbaka.

Jag befinner mig i ett gnagande svidande kaos, men jag fick pausa lite idag iallafall. Det finns flera vägar ut ur helvetet än genom att flyga på yogamattan...

jag glömmer dem hela tiden, men idag blev jag påmind om att de finns...

sabla vind vänd någongång då!